Varje dag undantrycker jag tankar på hur orimligt tempot är, hur låg lönen (och löneutvecklingen) är och hur djup den etiska stressen är när verksamheten bedrivs med fokus på produktion och olika ”kvalitetsparametrar” som är usla mått på just kvalitet. På grund av stressen i arbetet har jag i perioder problem med dålig sömn, brist på ork och det är svårt att underhålla alla vänskapsrelationer för jag är så socialt trött efter alla kontakter en haft under en arbetsvecka. Jag känner mig som en hycklare varje gång jag ger råd till patienter som tampas med stressrelaterade besvär. Har övervägt att sluta sen jag började jobba i primärvården för snart ett årtionde sedan och det är jag inte ensam om. Jag förbereder mig mentalt och praktiskt för att arbeta inom andra verksamhetsområden eller helt byta yrkesbana.
En kommentar från fysioterapeut på Dagens Medicin
Citatet ovan är en av många kommentarer på debattartikeln som publicerades i Dagens Medicin om fysioterapeuters förutsättningar för sitt arbete. I de många kommentarerna och i artikeln beskrivs en arbetsmiljö som är under all kritik och en löneutveckling som har mycket övrigt att önska. Artikeln är fortsatt den mest lästa och mest kommenterade på Dagens Medicin vilket visar att detta är ett stort och verkligt problem för fysioterapeuter inom svensk hälso- och sjukvård idag 2021. Problemet finns oavsett huvudman.
Jag vill påtala att arbetsvillkoren i många kommuner inte är bättre. Jag arbetar i en liten kommun med ansvar både för ett helt särskilt boende, korttidsboende 8 platser samt hemsjukvård i hela kommunen med långa restider ibland. Därtill täcker jag upp för arbetsterapeuten när hon semester eller annan ledighet. Jag har gått ner i tid för att orka men situationen är svår och allt jobb finns kvar när jag är där igen. Jag sover nästan dag nästan efter jobbet. Jag arbetat som fysioterapeut på sjukhus många år så jag har att jämföra med.
Kommentarerna från kollegor väcker många känslor hos mig. Jag känner ilska när jag läser hur kollegor inte får möjlighet att ta rast under arbetet, hur de drabbas av magsår, hur de jagar pinnar med redan fulla tidböcker, hur de ses som servicepersonal och hur det inte får möjlighet att på ett patientsäkert och hållbart sätt ges möjlighet att arbeta med patienter utifrån sin professionella kunskap. Detta överensstämmer väl med den undersökning som Fysioterapeuterna gjorde inom primärvården 2019, där var fjärde fysioterapeut beskriver att de inte har tid att arbeta på ett patientsäkert sätt. Hög arbetsbelastning och ersättningssystemens utformning beskrivs som de främsta anledningarna till att en inte kan göra ett bra arbete och sköta sina arbetsuppgifter på ett patientsäkert sätt. Fysioterapeuter tvingas jaga antal besök i stället för att se till vilka insatser som bäst hjälper patienterna eller åtgärder som kan förebygga eller hjälpa från sjukdom. Detta skapar etisk stress och pressade scheman där såväl arbetsmiljö, kompetensutveckling och patientsäkerheten drabbas för att nå de produktionskrav som ställs från regionerna. Det borde vara självklart att fysioterapeuter har en arbetsmiljö som främjar ett långt och hållbart arbetsliv och det är arbetsgivarens ansvar.
Jag blir ledsen när jag läser om hur människor i välfärdens professioner behandlas på sina arbetsplatser. Att inte deras värde uppskattas mer och att man inte kan förvänta sig en lön som motsvarar ansvar och kompetens. Jag blir också ledsen av att läsa sifforna från ovannämnda enkät som visar att så många som 43 procent av de svarande under det senaste året har funderat på att byta yrke. Av dessa är majoriteten mellan 26 och 33 år, alltså de vi förväntar oss ska arbeta inom sektorn många år framöver.
Hur svårt kan det vara tänker man? Problemen som beskrivs är i de flesta fall arbetsgivarens ansvar. Arbetsmiljö, lön och tid för kompetensutveckling faller på arbetsgivaren. Så återigen frågar jag hur svårt kan det vara? Det handlar om möjlighet att påverka sin egen arbetsdag och att få möjlighet till återhämtning. Det handlar om möjlighet att genom engagemang, kunskap och kompetensutveckling ha en rimlig löneutveckling under sitt arbetsliv. Det handlar om att möjlighet att ha uppdaterad kunskap och möjlighet till fortbildning. För som arbetsgivare borde det väl vara viktigt med medarbetare som känner glädje inför att gå till jobbet, som stannar kvar och utvecklas på sin arbetsplats, utvecklar arbetsplatsen och som känner att det arbete som de utför har ett värde? Tänk om svensk hälso- och sjukvård var den arbetsgivare som hade flest nöjda medarbetare?
Men jag känner också glädje när jag ser kraften i det som skrivs, engagemanget och viljan till förändring. Det är tillsammans som vi kan få förändring. Tillsammans på arbetsplatser, tillsammans inom facket och tillsammans inom professionen. Frågorna som lyfts fram i artikeln är högt prioriterat för förbundets arbete. Vi ska ha goda möjligheter till kompetensutveckling under hela yrkeslivet, och det borde vara självklart med en tydlig koppling mellan kompetensutveckling och löneutveckling. Att behöva utbilda sig på fritiden, att inte få högre lön när man har erhållit masterexamen eller specialistkompetens, att inte ha tid till reflektion med kollegor är kontraproduktivt för såväl medarbetare och som för verksamheten. Genom de berättelser som delas väcks känslor som ger mig och andra fackliga förtroendevalda riktning, mening och kraft att arbeta vidare tillsammans för att man som fysioterapeut ska få bättre förutsättningar för sitt arbete. Det borde också väcka känslor hos dem som fattar beslut om den vardag som vi arbetar i. Kompetensförsörjningen i verksamheterna är ett problem och kommer att fortsätta att vara ett problem om inte arbetsmiljön blir bättre och om inte lönerna blir bättre.
Nä, som ensamstående mamma till två barn i skolåldern så måste jag ha en gnutta energi över efter jobbet för att ägna mig åt barnen. Att gå ner i tid är inte en ekonomisk möjlighet (jobbar 100%). Tyvärr vet jag inte var den önskvärda energin ska komma från i nuläget. Jag är helt slut, både mentalt och fysiskt. Orkar inte träna, glömmer saker, slutar prata mitt i en mening, stirrar rakt fram i tomma intet. Barnen undrar varför mamma beter sig så konstigt, är så irriterad och inte orkar med någonting längre. Nej, vi sitter i klistret.
Att vi skulle bli färre kommer inte att öka våra löner. Det är fel väg att gå att dra ner på utbildningsplatser eller att inte utbilda fler fysioterapeuter. Det kommer att leda till neddragningar av tjänster, färre valmöjligheter och därmed också färre möjligheter att byta jobb och på så sätt få upp sin lön. Detta har vi sett tidigare när det har varit brist på fysioterapeuter. Det kommer att leda till att de som finns kvar i yrket kommer att få en mer ansträngd arbetssituation. Det kommer sannolikt att leda till att fler patienter blir utan rehabilitering och fysioterapi. I en tid där vi redan vet att det är svårt med tillgänglighet till rehabilitering. I en kommentar nämns den omställning till god och nära vård som är på gång i svensk hälso- och sjukvård. I utredningen lyfter man fram värdet av alla kompetenser i primärvården och utmanar befintliga strukturer. Det kommer att behövas vara många som arbetar inom framtidens hälso- och sjukvård och jag hoppas verkligen att vi är många fysioterapeuter som vill vara med på den resan för en annorlunda framtid. Om primärvården ska bli navet behöver primärvården också utökade resurser både i form av pengar och i form av kompetens. Det är inte hållbart att bara utöka uppdraget.
Det är flera som uttrycker tveksamhet inför sitt yrkesval. Trots att en brinner för sin profession och för att kunna hjälpa patienter till ett bättre liv, det är sorgligt att läsa. Jag har varit fysioterapeut i 30 år och har sällan ångrat mitt yrkesval men jag har inte heller upplevt det som beskrivs i kommentarerna. Det borde räcka nu! Arbetsgivare och beslutsfattare behöver ta ansvar för professionerna inom hälso- och sjukvården och skapa förutsättningar för ett hållbart arbetsliv med allt som det innefattar.