Att drabbas av stroke är ett akut insjuknande som direkt påverkar såväl den drabbade som familjen runt omkring. I dag är det ungefär 100 000 svenskar som lever med sviterna efter stroke. Majoriteten av dem kan inte fullt ut återgå till det liv de hade före insjuknandet, visar uppföljning i Strokeregistret. För att minska funktionsnedsättning behövs ett snabbt omhändertagande i det akuta skedet och en god rehabilitering som påbörjas tidigt.
Förutsättningarna förbättras väsentligt om man får sin akuta vård vid en strokeenhet. Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid stroke så innebär en sammanhållen vård vid en strokeenhet minskade funktionsnedsättningar och dödlighet. Det är därför upprörande att läsa om de tydliga regionala skillnader som finns i strokerehabiliteringen i landet. Det skiftar mycket mellan tillgång till multidisciplinära stroketeam, där utskrivning och rehabilitering hanteras av specialiserad personal från yrkesgrupper som läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, dietister och psykologer. Vi vet också att det är stor skillnad på tillgång till rehabilitering i både det akuta och det kroniska förloppet. Vid strokeenheten är rehabiliteringen tidig och direkt. Därefter kan den ske i olika former, till exempel på sjukhus (i sluten vård eller i öppen vård inom dagrehabilitering), i hemmiljö eller inom primärvården. Var den fortsatta rehabiliteringen sker beror på patientens behov, förutsättningar och mål. Många personer som insjuknat i stroke kan också ha behov av återkommande rehabiliteringsinsatser under lång tid.
Det är dags att sätta rehabiliteringen i fokus för den som drabbas av stroke, men också för många som lever med kronisk sjukdom och som behöver återkommande rehabilitering för god livskvalitet och för hälsa. Jag hör från medlemmar om hur utskrivningarna går fort och att det är få som får den SIP (samordnad individuell plan) som de har rätt till. Detta ökar belastningen på kommunal hälso- och sjukvård liksom på primärvården som möter patienter med komplex problematik i ett tidigare skede – samtidigt som frustrerade kollegor inom slutenvården kämpar för att patienten ska få kvar på sjukhuset för att bli färdigbedömd och för att få en rimlig och planerad övergång till kommunen. Det är inte hållbart för medarbetarna och inte bra för patienterna. Här behöver vi kunna göra annorlunda med ett personcentrerat fokus som utgår från individens behov.