I veckan presenterades Fysioterapeuternas senaste arbetsmiljörapport, som är baserad på den medlemsundersökning som gjordes i början av året. När jag läser rapporten blir jag både stolt och bekymrad.

Stolt över de enorma insatser som fysioterapeuter gör varje dag och stolt över vår profession som driver och som vill förändring. Men jag blir framför allt bekymrad över att så många gör det under villkor som inte är tillräckligt bra och som inte är hållbara, varken för den enskilde fysioterapeuten eller för verksamheterna. Vår rapport visar att hög arbetsbelastning, bristande återhämtning och otillräckliga möjligheter till fortbildning är vardag för många fysioterapeuter. Flera överväger att lämna sin arbetsplats, och vissa funderar till och med på att lämna yrket.

Det här är inte bara en fråga om arbetsmiljö. Det är en fråga om patientsäkerhet.

Som fysioterapeuter vet vi att det krävs tid för patienten, möjlighet till reflektion och kontinuerlig fortbildning. När de förutsättningarna saknas uppstår en etisk stress och det är många som dagligen tvingas balansera mellan vad patienterna behöver och vad tiden räcker till. Under de verksamhetsbesök som jag har gjort de senaste veckorna har jag mött kollegor och medlemmar som är nöjda med sitt yrkesval och som känner att de gör skillnad, men de känner också att det är svårt att räcka till. Det är allvarligt. Inte bara för den enskilda fysioterapeuten utan för hela hälso- och sjukvården.

Behoven av rehabilitering ökar. Då måste vi också investera i dem som ska utföra arbetet. Fortbildning kan inte vara något som sker på fritiden och återhämtning kan inte vara en lyx.

Vi behöver arbetsplatser där fysioterapeuter kan utvecklas, orka och vilja stanna kvar.

För när fysioterapeuter får rätt förutsättningar vinner alla. Framför allt patienterna.

Nästa vecka tar bloggen ledigt!