Här hittar du det linjetal som jag höll vid kongressen i november 2020. Här delar jag mina tankar om vår riktning framåt under de kommande åren och även tankar kring hur jag vill att vi som förbund driver våra frågor tillsammans. 

En av de första bilderna på mig som nyvald ordförande.

Linjetal
Jag står här glad och stolt över möjligheten att få fortsätta arbeta med och för Fysioterapeuterna och för fysioterapeuters och sjukgymnaster möjligheter och förutsättningar att arbeta, forska, utveckla och vara en del av svensk hälso- och sjukvård. Föga anade jag 1994 när jag fick frågan om att delta i distriktsstyrelsen i Malmökretsen att det var här jag skulle befinna mig alla dessa år efteråt.
För mig att vara engagerad fackligt var till en början av rent egoistiska skäl. Jag ville öka min kunskap och förståelse om det sammanhang jag arbetade i och jag ville lära känna fler kollegor. Och allt detta har jag uppnått genom de olika sammanhang som jag har varit engagerad i under de åren som har gått sedan dess. Jag har upprörts över hur företagande kollegor behandlas av tjänstemän i vissa regioner, jag har förvånats över de låga ingångslöner som finns inom vissa regioner, jag har glatts åt de kollegor som liksom jag har uppnått specialistkompetens och sedan disputerat. Jag har också fått glädjen att arbeta tillsammans med andra för sprida kunskap om det som råkar vara mitt specialistområde och även ordna utbildningar för andra genom mitt engagemang i sektioner. Många timmars ideellt arbete tillsammans med andra och i ensamhet. Framför skärmar och i mötesrum.
Jag är uppväxt med ideellt engagemang och jag tycker att ordet ideell är ett av de vackraste ord som finns. Att växa upp med en familj där man självklart engagerar sig för andra och med andra är en gåva som jag har fått. Redan vid åtta års ålder tyckte min mamma och min mormor att scouterna var en bra rörelse för mig och det kan man ju bara hålla med om. Det är en rörelse som fortfarande engagerar mig. 

Häromdagen blev jag glad. En av enhetens medarbetare kom in till mig och stängde dörren. Innan jag hann fundera över varför sa hon att mycket inom hälso- och sjukvården handlar om att ge svar på frågor men det kan också handla om att ställa de rätta frågorna. Hon ville tacka mig för att när jag var ganska ny som chef hade jag ställt frågan till teamet; ni säger alla att ni gör bra saker men hur vet ni att det är bra saker som ni gör. För henne hade det inneburit en förändring i hur hon tänker och arbetar och även kring hur hon driver förändring på verksamheten. Och samma fråga kan man ställa sig till flera, till oss som fysioterapeuter och till oss som förbund. Vi behöver ställa oss frågor om det vi gör och vad det är som gör att vi tror och tycker att det som vi gör är bra. Och vad innebär bra? Att det känns bra i magen, att det är jämlikt, att det är evidensbaserat, att andra gör det?
Jag har funderat mycket på vad jag ska säga till er nu. Ett linjetal är enligt definition ett politiskt tal för att lägga fast en viss riktning där avgörande får betydelse under en längre tid framåt. Ett personligt tal med en riktning och en tanke om vart vi är på väg. De viktigaste besluten om vår framtid är vi mitt uppe i och vi har fortfarande många beslut kvar att fatta.

Men för att kunna prata om de stora dragen vill jag först prata med er om hjärtat i verksamheten och om de som förbundet är till för. Jag vill prata om är alla er som är medlemmar i förbundet, alla förtroendevalda inom distrikt och sektioner som bidrar med kunskap och engagemang och som lägger er energi på att arbeta för fysioterapeuters och sjukgymnaster förutsättningar så att vi kan bli och vara våra bästa jag. Jag vill också prata om alla de arbetsplatsombud och skyddsombud som dagligen arbetar för att förutsättningarna ska bli de bästa på sina respektive arbetsplatser. Som bevakar att löneprocessen går rätt till, som deltar i arbetsmiljöronder och riskanalyser. Utan er står Fysioterapeuterna sig slätt, utan er blir pusslet inte komplett. Ni är en del i helheten och det är först genom att arbeta tillsammans som vi kan uppnå de mål och den vision som vi har för vårt förbund. Och ja ibland behöver vissa delar gå lite fortare men det är tillsammans som vi når målet. I scouterna arbetar man i patruller och i en patrull är man oftast 7-8 scouter. Medlemmarna i en patrull kan gå olika fort och ibland har någon mer spring i benen är någon annan men vi kommer alltid fram till målet tillsammans och vi tillgodoser att hela gruppen är samlad innan vi kan gå vidare. Så vill jag arbeta och så hoppas jag att vi som förbund kommer att arbeta framöver.

Ni som förtroendevalda är ett av mina varför då ni är en stor och viktig del av förbundets arbete. Mitt andra varför är för de som vi finns till för. Patienter, brukare, kunder, hundar, företag och många fler. Jag brukar säga att mycket av det jag kan om ledarskap och som präglar den person jag är har jag lärt mig antingen vid britsen eller vid lägerelden. Vid britsen har jag under mer än 20 år mött personer med neurologiska sjukdomar och symtom, med eller utan diagnos, ofta av kronisk karaktär. De har haft behov av fysioterapi och de har sökt sig till den verksamhet som jag arbetat i. Det är kvinnor, män, gamla, unga, trötta, pigga, arga, ledsna, glada, uppgivna, ensamma eller tillsammans. Det är liv som ska levas och framtid som ska planeras även om det finns en kronisk sjukdom med i ekvationen. Det är hälsa och ohälsa och det är så många samtal. Om dill och persilja som min kollega skulle säga men också om liv och död, om oro och om förvissning. Att leva med en neurologisk sjukdom kan innebära att du har fått vänta länge på en diagnos. En diagnos som du kanske anat och googlat kring men inte vetat riktigt säkert om den passar in på just dig. Många vittnar om vikten av att få en diagnos även om den kan innebära konsekvenser som du helst inte vill vara med om. Inom rehabilitering har vi tillsammans med de personer som vi möte där många samtal. Vi pratar om lätt och svårt och vi pratar om högt och lågt. Vi är närvarande och vi lyssnar. Det har varit svåra samtal och jag har varit ledsen, frustrerad och uppgiven över situationer som dessa personer möter, över min och hälso- och sjukvårdens otillräcklighet. Jag har lärt mig så mycket av detta, av att lyssna, av att coacha och av att försöka sätta mig in i en annan människas perspektiv. Rehabilitering och fysioterapi är något som vi gör tillsammans och vi bidrar alla med våra olika perspektiv och kunskap. För patienternas skull och för att de ska få tillgång till fysioterapi och rehabilitering är det viktigt att vi har ett starkt förbund som bevakar fysioterapeuters intressen.
Lägerelden då- ni vet alla hur lätt det kan vara att fastna med blicken i en eld. Det är något med lågorna som drar blicken dit och som får den att fastna där. Vid lägerelden sjunger man och tramsar men man har också samtal som berör och samtal som fastnar. Jag har haft samtal under stjärnklara nätter med scouter och ledare. Vi har försökt identifiera vilka stjärnbilder vi ser men också delat våra liv med varandra. Lägerelden får symbolisera det som scouting har gett mig. Min mormor och mamma konspirerade när jag var åtta år gammal och i princip tvingade mig dit. De första åren var kanske inte så roliga men sedan har jag haft svårt att sluta. Som scout präglas du tidigt som ledare, du utmanas från tidiga år att leda dina kompisar och att tillsammans med andra arrangera och driva aktiviteter. Under många år var jag ledare för vår nationella ledarutbildning där ledare under en vecka lever intensivt tillsammans. Under dessa veckor har jag lärt mig vikten av att reflektera tillsammans och ensam. Jag har fått coacha andra ledare i deras utvecklingsresor. Jag har fått fördelen att vara en i ett team och att leda team. Det blir intensiva veckor där vi är avskilda från omvärlden och små saker blir ibland stora just där och då.
Jag vill med mitt ledarskap och med mitt engagemang fortsätta arbeta för er och för förbundet. Tillsammans har vi ett viktigt arbete att göra. Under de kommande fyra åren hoppas jag att vi blir tydliga i frågor kring hållbarhet, gör oss redo för förändring och omställning.
Det har inte varit självklart för mig att vi som förbund ska driva frågor om hållbarhet men genom att läsa, samtala och öka min förståelse har det blivit mer självklart. Jag har tre tonåringar hemma som ibland är cyniska och ibland resignerade i frågan men det är till stor del i samtal med dem som jag lärt mig att vi alla kan och måste göra något för att de och deras barn ska ha en värld att leva i. Jag kan bidra och vi som förbund kan bidra på många sätt. Frågor som är nära oss berör hälsa men också bättre förutsättningar för miljön. Tex driver vi frågor om att öka fysisk aktivitet vilket kan göras genom aktiva transporter dvs cykla eller gå istället för att åka bil. Den som åker kollektivt rör sig också mer än den som kör bil. Klimatförändringarna kan bromsas genom en utfasning av användande av fossila bränslen. Här kan vi bidra genom att arbeta för en hållbar livsstil, där stadsplanering och infrastruktur anpassas, en smart stadsplanering som främjar aktiv transport bidrar till detta men bidrar också till förbättrad hälsa och en mer aktiv befolkning. Det blir liksom en win-win. Vi som förbund behöver prata om dessa frågor och inse att vi också är en del av lösningen.
Hälsa och klimat hänger ihop.

Det som jag också pratar med mina tonåringar om förutom konstiga filmer på TikTok och obegriplig japansk musik är hur man ska förhålla sig till andra människor som man inte alltid gillar och hur man ska förhålla till förändringar som påverkar mig. För så är det ju att vårt samhälle är statt i ständig förändring. Det sägs att det går fortare än någonsin och så är det kanske. Vi blir i varje fall informerade snabbare om de förändringar som sker.
Det pratas om en omställning i hälso- och sjukvård, att vården ska kommer närmre den som den berör och påverkar, att samarbete ska ske mellan olika huvudmän och att vi ska arbeta personcentrerat i större utsträckning. Gott så. Det är förändringar som kommer att påverka oss alla och jag hoppas att vi som förbund kan vara en trygg hand att hålla i handen när det blåser runt knuten och att vi kan vara en samtalspartner och något som kan hjälpa till med perspektiv, precis som jag gör vid köksbordet hemma. Vi som fysioterapeuter är viktiga och kommer at fortsatt vara viktiga för dem som vi är till för. Vi behöver känna att vi är redo för förändring och förbättring.
Det är min förhoppning att om fyra år när vi står här igen har flyttat fram våra positioner ytterligare och att vi också har goda förutsättningar för att bedriva vårt arbete. Att vi har gjort vår del för att bidra till förbättrade förutsättningar för klimatet. Att vi har bidragit med konstruktiva och kreativa lösningar till den förändring som är på gång. Att vi tillsammans, trovärdigt och i rörelse har arbetat med de frågor som berör oss och att vi är nöjda med det som vi har gjort. Vi är nöjda med det som vi har gjort! ..