Under det senaste året har antalet kränkningar av yttrande- och mötesfriheten ökat, liksom våldsamma attacker mot arbetare och angrepp på medborgerliga fri- och rättigheter. Det är klart oroande siffror som presenteras av International Trade Union Confederation (ITUC), i deras årliga rapport kring fackliga rättigheter och förutsättningar för den som arbetar att organisera sig.

Listan på oroande nyheter fortsätter: förföljelsen av fackliga ledare blir allt vanligare. Ny teknik används i allt högre grad som ett medel för kontroll – för att övervaka, disciplinera och tysta.  Fler länder finns på listan där det fackliga arbetet blir allt svårare och där den som engagerar sig riskerar att utsätta sig för fara. Rapporten hittar du här.

Sverige är ett gott exempel som inte är med på listan och där riskerna är försumbara för den som engagerar sig fackligt, men vi är inte immuna. Under våren har vi i Sverige sett exempel på när företrädare för regeringen hade synpunkter på vilka frågor ett fackförbund valt att driva. Fackliga organisationer ska tåla granskning och debatt, men det är problematiskt om politiska företrädare börjar ifrågasätta legitimiteten i att människor organiserar sig och driver frågor som makthavare ogillar.

Demokrati är inte bara något vi har – det är något som vi hela tiden behöver upprätthålla. Den bygger på att vi engagerar oss, organiserar oss och använder våra röster. Därför är det viktigt att rösta i höstens val. Det är viktigt att vara engagerad i facket och i andra demokratiska organisationer. Läs gärna Ida Kåhlins ledare på samma ämne som publicerades nyligen i tidningen Arbetsterapeuten.

För mig är det självklart: vårt fackliga engagemang är en del av demokratin – inte något vid sidan av. Fackföreningsrörelsen är en stor och stark demokratisk kraft som är byggd på gemensamt agerande och solidaritet.

En fredag eftermiddag ringer jag min vårdcentral angående ett utslag som jag tror är bältros. Och inom en timme har jag kommit fram och fått möjlighet att träffa läkare innan hen går hem för dagen. Jag förstår att det kan vara just den eventuella bältrosen som är den avgörande faktorn här men ändå – god service och gott bemötande – och mycket nöjd patient. Primärvården är för de flesta den första vägen in i hälso- och sjukvården. Och det är så det är tänkt att vara. För att det ska kunna fungera på bästa sätt och med goda förutsättningar för de som arbetar inom primärvården behövs det satsningar. Vi är många som länge lyft behovet av stärkta förutsättningar för primärvården.

Det är därför glädjande att regeringen nu ger Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla stödet till primärvården och att förstärka det verksamhetsnära arbetet för en utbyggd primärvård. Det handlar bland annat om att stärka samordning, att utveckla praktiknära stöd och metodstöd.

I direktivet nämns också begreppet riktvärden. Riktvärdena kan fungera som ett nationellt stöd i planeringen av bemanning och tydliggör samtidigt de stora utmaningar som hälso- och sjukvården står inför. Det finns sedan tidigare ett riktvärde på 1100 personer listade per allmänläkare och en målbild att vårdcentraler ska ha tillgång till legitimerad psykolog.

I veckan presenterades Socialstyrelsens rapport om just riktvärden för vissa yrken i primärvården. Fysioterapeuter är ett av dem. Det är en tydlig bild som beskrivs där behovet av fysioterapeutisk kompetens kommer att öka kraftigt samtidigt som tillgången minskar. Prognoserna visar att efterfrågan väntas öka med omkring 20 procent fram till 2040, medan tillgången samtidigt minskar med cirka 10 procent. Men rapporten nämner inget om riktvärden eller om hur många man anser att vi behöver vara i relation till patientunderlaget. Det gör mig besviken.

Att vi behöver bli fler är ingen nyhet. Att primärvården också återkommande visar på en arbetsmiljö som är utmanande är inte heller något nytt. Så alla satsningar är välkomna för att primärvården ska kunna vara navet i svensk hälso- och sjukvård. För att skapa en framtida välfungerande primärvård med kvalitet krävs att det erbjudes rätt förutsättningar, inklusive en god arbetsmiljö, vilket i sig är en bas för långsiktig kompetensförsörjning och en säker hälso- och sjukvård.

Och för dig som undrar – det var bältros och jag påbörjade medicinering i tid.

För 75 år sedan bildades World Physiotherapy, då med namnet World Confederation for Physical Therapy (WCPT). Sverige var en av elva grundare när den första överenskommelsen skrevs under 8 september 1951. Idag representerar World Physiotherapy, som organisationen nu heter, 124 medlemsländer och mer än 600 000 fysioterapeuter över hel världen. I skrivande stund befinner jag mig i Halifax för att som representant för Sverige, tillsammans med de andra grundande länderna, uppmärksamma 75-årsfirandet och också diskutera framtiden för organisationen.

Vår profession är i rörelse och att arbeta som sjukgymnast för 75 år sedan var något annat än vad det är att arbeta som fysioterapeut idag. Men det finns också likheter – kroppen är ju till stor del densamma och många behandlingsmetoder har utvecklats utifrån vår tidiga kunskap. Yrket har utvecklats till ett självständigt yrke med stort ansvar. I Sverige har vi remissfrihet, vi ställer diagnos och det är vi som fattar beslut om vilka insatser som vi tycker passar bäst för en patient – givetvis utifrån evidensläget och utifrån beprövad erfarenhet. Så är det inte för fysioterapeuter i alla länder.

Fysioterapeuter arbetar inom allt fler områden och vårt kunskapsfält blir allt bredare och djupare. Det är bra att vi inte begränsar oss utan ser nyttan och värdet av vår kompetens i nya områden. Elevhälsa, kvinnohälsa och fysioterapi för psykisk hälsa är bara några områden som tillkommit. Listan kan göras mycket lång.  Vi är en profession i förändring och vi vet att vi måste fortsätta att förändras.

Bild från History Physio och från ett tidigt GIH.

Är du intresserad av vår historia kan du läsa den skrift som World Physiotherapy tog fram i samband med 50-årsjubileet. Det finns också ett nätverk som skriver om vår historia och enligt dem är Sverige fysioterapins vagga. I Sverige finns Anders Ottosson som skrivit mycket om fysioterapins historia bla här i Forskning pågår och och som du kan lyssna på i det här avsnittet av Vetenskapsradion.

Jag är stolt över att representera Sverige och stolt över att få möjlighet att berätta om våra framsteg. Jag känner ödmjukhet inför historien och för dem som gick före. Jag känner också ödmjukhet och nyfikenhet inför våra kollegor i andra länder, som har helt andra förutsättningar för sitt arbete. Det är tillsammans om vi lär och utvecklar vår profession för de kommande 75 åren.

Vi har nu lämnat in remissvaret till utredningen En förbättrad elevhälsa, SOU 2025:113. En utredning som vi som organisation ger både ros och ris. Ros – för att elevhälsans uppdrag föreslås bli tydligare och mer förebyggande, och för att fysisk, psykisk och social hälsa ska ses som en helhet. Det är helt rätt. Och ros för att utredningens förslag öppnar upp för fler professioner i elevhälsan: fysioterapeuter, arbetsterapeuter och logopeder.

Men utredningen får också ris, för att förslagen inte når ända fram. Vi hade gärna sett en ändring i förordning kring elevhälsans professioner och inte som nu att det blir upp till varje kommun och rektor att fatta beslutet om vilka professioner som ska finnas i elevhälsan. Varje skola har olika förutsättningar och eleverna på skolorna olika behov, vilket behöver respekteras, men vi anar också att detta kommer att leda till en ojämlik elevhälsa.

I utredningen betonas tidiga insatser och bättre stöd vid lättare fysiska besvär. Det är precis där fysioterapeuter arbetar och gör skillnad varje dag. Ändå föreslås inte att fysioterapeuter blir en av de lagstadgade professionerna, utan något som varje rektor själv förväntas bedöma behovet av. Det skapar inte de bästa förutsättningarna för en jämlik elevhälsa.

Bild från tidningen Fysioterapi

I arbetet som fysioterapeut se vi vad som händer när vi kommer in tidigt – och när vi inte gör det. Elever som får rätt stöd i tid hittar tillbaka till både rörelse och lärande. De som inte får det riskerar att hamna efter, ibland under lång tid. Detta beskrivs tydligt i artikeln om Kristin Hjort som är fysioterapeut i elevhälsan på Gotland. Det beskrivs också i det forskningsprojekt som pågår på gymnasieskolan i Lidköping.

För mig är det enkelt: ska elevhälsan vara förebyggande och likvärdig måste den också vara komplett. Elevhälsoutredningen är ett viktigt steg framåt. Men ska vi ta helhetsperspektivet på allvar behöver fysioterapeutisk kompetens vara en självklar del av teamet.

För vi möter redan eleverna. Frågan är bara varför vi inte får göra det i skolan.

Nu är alla avsnitt släppta i Fysioterapeuternas nya podd Cecilia lyfter där vi under våren har tema politik inför det stundande valet. I sex samtal möter jag politiska företrädare från Socialutskottet. Alla partier bjöds in till samtal och sex tackade ja till ett samtal om hälso- och sjukvården som en av de viktiga frågorna inför valet.

I samtalen pratar vi om hur hälso- och sjukvården ska styras, om vikten av långsiktighet, om vikten av samarbete mellan politiker oavsett partitillhörighet och om hur finansiering. I alla samtal lyfter jag också fysioterapeuters förutsättningar för löneutveckling, arbetsmiljö och fortbildning. Områden som är viktiga för oss fysioterapeuter och för att vi ska vilja fortsätta arbeta inom hälso- och sjukvården.

Samtalen avslutades med att alla politiker fick ge sin hisspitch om varför vi som fysioterapeuter ska rösta på just dem. Kanske ett stöd när du gör ditt val inför höstens val? Du hittar podden på vår webb: fysioterapeuterna.se/bloggpodd och där poddar finns.

Kanske läge att lyssna nu under långhelgen?

Jämställdhet är en fråga som engagerar, berör och upprör. I en nyligen gjord rapport från Jämställdhetsinstitutet anser åtta av tio svenskar att det är en viktig samhällsfråga och en av fyra kan tänka sig att rösta på ett annat parti om det har bättre politik för jämställdhet. För egen del har jag tänkt mycket på vad jämställdhet egentligen betyder i vår vardag som fysioterapeuter. Inte i teorin – utan i praktiken. I lönekuvertet, i möjligheterna att utvecklas, i känslan av att vår kompetens värderas rätt. Att det finns osakliga skillnader blir tydligt när lönegapen kvarstår år efter år. Ett exempel skrev vår tidning Fysioterapi om när Lönelotsarna presenterade sin rapport. Regionanställda fysioterapeuter tjänar mindre än likvärdiga mansdominerade professioner.

Och därför reagerar Fysioterapeuterna nu också kring regeringens hantering av EU:s direktiv på området, nämligen lönetransparensdirektivet. EU:s lönetransparensdirektiv syftar till att göra det lättare att upptäcka och åtgärda osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Det borde vara ett steg framåt. Men i stället vill regeringen skjuta upp genomförandet och omförhandla det inom EU. För mig väcker det en större fråga: vilket tempo vill vi ha i jämställdhetsarbetet?

I vår profession märks strukturerna tydligt. Vi arbetar i kvinnodominerade verksamheter där löneutvecklingen ofta släpar efter. Samtidigt är löneskillnaden mellan kvinnor och män fortfarande över 10 procent i Sverige. Det här är inte historia. Det är här och nu. Och utan insyn och transparens går förändringen långsamt – om alls.

Det här handlar inte bara om löner. Det handlar om att våra yrken ska vara attraktiva, om att kunna rekrytera och behålla kompetens och om att ge rätt värde åt arbete som bär upp vården. EU-direktiv är inte hela lösningen. Men de är verktyg som kan göra skillnad. Därför blir jag bekymrad när tempot sänks. För vi har inte riktigt råd med det. Jämställdhet är inget vi blir färdiga med – det är något vi måste fortsätta välja, varje dag.

Att demokratiska val är viktiga är vi överens om. Genom valen till riksdag, region och kommun väljer vi dem som vi har förtroende för, den som vi vill ska föra vår talan under de kommande fyra åren. Vi visar vårt förtroende och vår tillit till att de som vi röstar på ska föra fram den politik som vi tror är den bästa för oss och för vårt land. I år röstar min dotter för första gången och vi har många samtal om politik hemma just nu. Vi delar inte alltid uppfattning, men genom att dela varandras perspektiv och tankar så lär vi oss båda.

Det behövs ett politiskt samtal där det ges möjlighet att fördjupa sig och att kunna komma till punkt i sina svar. Det är först då som vi kan förstå den andre och tydligare se våra likheter och skillnader. Detta är en av flera viktiga frågor som Saco sedan några år tillbaka arbetar med: ”Slow politics” ett förhållningssätt för ett mer resonerande och faktabaserat politiskt samtal. Samtal som bygger på analys, kunskap, professionellt omdöme och där vi också lyssnar på den vi pratar med.

Och just detta har vi försökt göra i Fysioterapeuternas nya podd Cecilia lyfter, som snart har premiär. Cecilia lyfter är en temapodd, som under våren kommer att ha tema politik inför det stundande valet. I sex samtal möter jag politiska företrädare från Socialutskottet. Alla partier bjöds in till samtal och sex tackade ja till ett samtal om hälso- och sjukvården som en av de viktiga frågorna inför valet. Vi diskuterade partiernas politik inom hälso- och sjukvårdsområdet och här finns både likheter och skillnader kring vad som är viktigt och vad de tycker behöver göras.  

Samtalen avslutades med att alla politiker fick ge sin hisspitch om varför vi som fysioterapeuter ska rösta på just dem – så in och lyssna när poddarna nu släpps med början nästa vecka så kanske du får lättare att göra ditt val i höst.

Du hittar podden på vår webb och där poddar finns.

I veckan arrangerades Vårdarenan, som är Dagens Medicins årliga arrangemang där hälso- och sjukvård diskuteras på längden och tvären. Det är ett brett arrangemang som har utvecklats under åren och idag är betydligt mer inkluderande till olika delar av vården än det var från start. Men i utvärderingen skriver jag fortfarande att det behövs ett bredare professionsperspektiv. När vi diskuterar frågor som arbetsmiljö och patientsäkerhet håller det inte riktigt att bara en profession är representerad. Särskilt inte när vi också i andra samtal lyfter vikten av det tvärprofessionella arbetet och teamets roll. Här kan vi göra bättre.

Fysioterapeuterna deltog i två scenaktiviteter. Det första samtalet handlade om den nationella strategi om rehabilitering och habilitering som Socialstyrelsen arbetar med. Den kommer att överlämnas till regeringen 31 maj. Arbetet med strategin har varit inkluderande och delaktigheten hög från patientorganisationer och professionsorganisationer. Det gör att jag har goda förhoppningar om att det blir verklighet av de förslag som kommer och att rehabilitering och habilitering därmed får rättmätigt fokus. Men först behövs ett beslut från regeringen om att ta strategins förslag vidare.

Det andra samtalet fokuserade på MAR som kommunerna från och med 1juli kommer att bli tvungna att inrätta. Idag har ungefär hälften av landets kommuner MAR och det är ett uppdrag som ser olika ut över landet. Socialstyrelsen arbetar med vad uppdraget ska innehålla vilket de också presenterade preliminärt vid vårt samtal. Utöver det fick Charlotta Stenberg, sjukgymnast och MAR vid Bräcke Diakoni, berätta om hur det kan funka i verkligheten och från SKR fick vi verktyg på en kan arbeta med förändring. 

Det är viktigt att skapa arenor för samtal mellan kollegor som varje dag arbetar i hälso- och sjukvården. Och de samtalen behöver vara gemensamma över professionsgränserna. Jag kan bara hoppas att de chefer och ledare som deltog i veckans Vårdarena fortsätter samtalen hemma och också ger möjligheterna till medarbetarna att diskutera och reflektera tillsammans. Först när vi låter dessa samtal genomsyra hela verksamheterna kan vi få till verklig skillnad som gör nytta.

I år är det tio år sedan föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö, OSA, trädde i kraft. Det var ett resultat av en ökad stressrelaterad ohälsa som tog fart under 1990-talet, då kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor ledde till nya rekordnivåer av stressrelaterade sjukskrivningar. En bra förändring som tydliggjorde vikten av ett strukturerat arbete och där frågor om arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling blev en tydlig del av arbetsgivarens ansvar. Och mycket har faktiskt blivit bättre. Idag är arbetsmiljö inte längre något som kommer ”i efterhand”. Det finns ett språk, en struktur och en medvetenhet som inte fanns tidigare. Vi pratar mer om balans, rimliga krav och möjligheten att faktiskt få göra ett bra jobb.

Men det är fortfarande alltför många som beskriver en vardag som skaver. Fysioterapeuterna beskriver en del av problematiken i vår arbetsmiljörapport som kom i fjor. Det är berättelser om ständigt fulla scheman, om administrativa krav som äter tid, om svårt sjuka patienter som kräver mer än man hinner ge – och om stressen som följer med hem. Och när varannan fysioterapeut funderar på att lämna yrket vet vi att problemen inte handlar om individer som ”inte orkar”. Det handlar om hur arbetet är organiserat.

I Sacos senaste rapport om arbetsmiljö beskrivs att nästan två tredjedelar uppger för hög arbetsbelastning och en tredjedel otydliga eller motstridiga krav från arbetsgivaren som orsak. De vanligaste besvären är trötthet, sömnstörningar, huvudvärk, oro eller ångest och koncentrationsproblem och de är vanligare bland akademiker än för andra grupper.

Och därför är OSA och dess verktyg idag ännu viktigare än när föreskriften kom för tio år sedan. Vi vet vad som behövs – och det är förvånande att inte mer görs och att frågan inte är uppe i varje ledningsgrupp, oavsett nivå eller huvudman.

Det handlar till exempel om att: 

Vi behöver fånga upp risker tidigt – inte när någon redan är sjukskriven. Det handlar om de där tidiga signalerna: för många patienter, för lite återhämtning, för otydliga förväntningar.

Vi behöver bygga in pauser och variation i arbetsdagen.
Möjlighet att hämta andan mellan patienterna, arbeta med olika uppgifter och få tid för reflektion är inte lyx – det är förutsättningen för kvalitet.

Vi behöver chefer som har mandat och rimliga uppdrag.
En första linjens chef med 60 medarbetare kan inte arbeta förebyggande. Det vet alla som någon gång försökt nå sin chef i en akut situation.

Vi behöver arbetsgivare som ser professionens värde.
Fysioterapeuter ska inte behöva välja mellan att hinna med administration och att ge patienterna den tid de behöver. Båda delarna är en del av professionen.

Och framför allt behöver vi flytta fokus från individ till organisation.
Det hjälper inte med fler stresshanteringskurser om grundproblemet är för hög arbetsbelastning.

Tio år med OSA är bara början. OSA är ett bra verktyg men det är bara ett verktyg. För att vi ska verkliga skillnader och förbättringar i arbetsmiljön behöver arbetsgivare tar sitt ansvar på allvar. För facket och för skyddsombuden är detta en viktig och prioriterad fråga för vi vet att det handlar om att bygga en arbetsmiljö där fysioterapeuter inte bara håller – utan också trivs och utvecklas. Det är så vi säkerställer framtidens fysioterapi. Och det är så vi tar hand om dem som ska ta hand om andra.

Lön är en av de absolut viktigaste frågorna för medlemmar i Fysioterapeuterna och det kommer att fortsätta till dess att vi har en annan situation. En situation där löneutvecklingen är god, där det syns tydligt på lönen när man har lång erfarenhet och hög kompetens, och där alla anställda har ett lönesamtal med lönesättande chef.

Att lönen är viktig syns också på det stora engagemanget i vår löneenkät. Över 60 procent av förbundets medlemmar tog sig tid att fylla i enkäten, vilket är värdefullt och ger oss bra verktyg i det fortsatta arbetet. Det ger oss underlag som kan användas på olika sätt. Här vill jag särskilt lyfta våra lokalt förtroendevalda som gör ett stort jobb med att följa upp, utvärdera och kartlägga lönesituationen på sina arbetsplatser och som ständigt är en nagel i ögat på arbetsgivaren. Era insatser spelar stor roll här och ni gör skillnad.

Att det fortfarande finns mycket att arbeta för är tydligt. Löneutvecklingen är fortfarande alldeles för dålig och att det bara skiljer 10 000 mellan den som är ny i yrket och den som har 30 års erfarenhet är inte acceptabelt. Det behövs en större lönespridning och en löneutveckling genom yrkeslivet som motsvarar ökad kompetens och ökat ansvar. Läs förbundets uttalande här.

Vi ser också att det fortsatt lönar sig att ha lönesamtal. Det skiljer 1 500 kr i lön mellan de som har haft lönesamtal och de som inte har haft det. Så det lönar sig att prata med lönesättande chef om året som gått, om den utveckling du har gjort och skillnaden som du har bidragit till för verksamheten. Som anställd har du enligt kollektivavtal rätt till lönesamtal. Använd den möjligheten för det lönar sig!

Det är också glädjande att många har fyllt i den enkät om vad som är viktigt för dig i en avtalsrörelse. Enkäten är öppen någon vecka till och alla yrkesverksamma medlemmar har fått en länk utskickad via e-post. Resultatet av den enkäten blir viktig för förbundet i arbetet med vår avtalsplattform. Plattformen anger vår riktning i kommande avtalsrörelser och genom era svar arbetar vi för det som spelar roll för er.

Resultaten av lönenekäten gör mig lika arg varje år, men det ger också kraft för det fortsatta arbetet. För att fysioterapeuter förtjänar en annan lönenivå är vi alla överens om.

Arbetet för en tydlig lönekarriär är prioriterat i alla förbundets delar. Vi behöver agera på många sätt för att skapa förändring i frågan. Så kommer det att fortsätta att vara till dess att varje medlem får en bra lön och en schysst löneprocess enligt de avtal som vi har.