För 75 år sedan bildades World Physiotherapy, då med namnet World Confederation for Physical Therapy (WCPT). Sverige var en av elva grundare när den första överenskommelsen skrevs under 8 september 1951. Idag representerar World Physiotherapy, som organisationen nu heter, 124 medlemsländer och mer än 600 000 fysioterapeuter över hel världen. I skrivande stund befinner jag mig i Halifax för att som representant för Sverige, tillsammans med de andra grundande länderna, uppmärksamma 75-årsfirandet och också diskutera framtiden för organisationen.

Vår profession är i rörelse och att arbeta som sjukgymnast för 75 år sedan var något annat än vad det är att arbeta som fysioterapeut idag. Men det finns också likheter – kroppen är ju till stor del densamma och många behandlingsmetoder har utvecklats utifrån vår tidiga kunskap. Yrket har utvecklats till ett självständigt yrke med stort ansvar. I Sverige har vi remissfrihet, vi ställer diagnos och det är vi som fattar beslut om vilka insatser som vi tycker passar bäst för en patient – givetvis utifrån evidensläget och utifrån beprövad erfarenhet. Så är det inte för fysioterapeuter i alla länder.

Fysioterapeuter arbetar inom allt fler områden och vårt kunskapsfält blir allt bredare och djupare. Det är bra att vi inte begränsar oss utan ser nyttan och värdet av vår kompetens i nya områden. Elevhälsa, kvinnohälsa och fysioterapi för psykisk hälsa är bara några områden som tillkommit. Listan kan göras mycket lång.  Vi är en profession i förändring och vi vet att vi måste fortsätta att förändras.

Bild från History Physio och från ett tidigt GIH.

Är du intresserad av vår historia kan du läsa den skrift som World Physiotherapy tog fram i samband med 50-årsjubileet. Det finns också ett nätverk som skriver om vår historia och enligt dem är Sverige fysioterapins vagga. I Sverige finns Anders Ottosson som skrivit mycket om fysioterapins historia bla här i Forskning pågår och och som du kan lyssna på i det här avsnittet av Vetenskapsradion.

Jag är stolt över att representera Sverige och stolt över att få möjlighet att berätta om våra framsteg. Jag känner ödmjukhet inför historien och för dem som gick före. Jag känner också ödmjukhet och nyfikenhet inför våra kollegor i andra länder, som har helt andra förutsättningar för sitt arbete. Det är tillsammans om vi lär och utvecklar vår profession för de kommande 75 åren.

Vi har nu lämnat in remissvaret till utredningen En förbättrad elevhälsa, SOU 2025:113. En utredning som vi som organisation ger både ros och ris. Ros – för att elevhälsans uppdrag föreslås bli tydligare och mer förebyggande, och för att fysisk, psykisk och social hälsa ska ses som en helhet. Det är helt rätt. Och ros för att utredningens förslag öppnar upp för fler professioner i elevhälsan: fysioterapeuter, arbetsterapeuter och logopeder.

Men utredningen får också ris, för att förslagen inte når ända fram. Vi hade gärna sett en ändring i förordning kring elevhälsans professioner och inte som nu att det blir upp till varje kommun och rektor att fatta beslutet om vilka professioner som ska finnas i elevhälsan. Varje skola har olika förutsättningar och eleverna på skolorna olika behov, vilket behöver respekteras, men vi anar också att detta kommer att leda till en ojämlik elevhälsa.

I utredningen betonas tidiga insatser och bättre stöd vid lättare fysiska besvär. Det är precis där fysioterapeuter arbetar och gör skillnad varje dag. Ändå föreslås inte att fysioterapeuter blir en av de lagstadgade professionerna, utan något som varje rektor själv förväntas bedöma behovet av. Det skapar inte de bästa förutsättningarna för en jämlik elevhälsa.

Bild från tidningen Fysioterapi

I arbetet som fysioterapeut se vi vad som händer när vi kommer in tidigt – och när vi inte gör det. Elever som får rätt stöd i tid hittar tillbaka till både rörelse och lärande. De som inte får det riskerar att hamna efter, ibland under lång tid. Detta beskrivs tydligt i artikeln om Kristin Hjort som är fysioterapeut i elevhälsan på Gotland. Det beskrivs också i det forskningsprojekt som pågår på gymnasieskolan i Lidköping.

För mig är det enkelt: ska elevhälsan vara förebyggande och likvärdig måste den också vara komplett. Elevhälsoutredningen är ett viktigt steg framåt. Men ska vi ta helhetsperspektivet på allvar behöver fysioterapeutisk kompetens vara en självklar del av teamet.

För vi möter redan eleverna. Frågan är bara varför vi inte får göra det i skolan.

Nu är alla avsnitt släppta i Fysioterapeuternas nya podd Cecilia lyfter där vi under våren har tema politik inför det stundande valet. I sex samtal möter jag politiska företrädare från Socialutskottet. Alla partier bjöds in till samtal och sex tackade ja till ett samtal om hälso- och sjukvården som en av de viktiga frågorna inför valet.

I samtalen pratar vi om hur hälso- och sjukvården ska styras, om vikten av långsiktighet, om vikten av samarbete mellan politiker oavsett partitillhörighet och om hur finansiering. I alla samtal lyfter jag också fysioterapeuters förutsättningar för löneutveckling, arbetsmiljö och fortbildning. Områden som är viktiga för oss fysioterapeuter och för att vi ska vilja fortsätta arbeta inom hälso- och sjukvården.

Samtalen avslutades med att alla politiker fick ge sin hisspitch om varför vi som fysioterapeuter ska rösta på just dem. Kanske ett stöd när du gör ditt val inför höstens val? Du hittar podden på vår webb: fysioterapeuterna.se/bloggpodd och där poddar finns.

Kanske läge att lyssna nu under långhelgen?

Jämställdhet är en fråga som engagerar, berör och upprör. I en nyligen gjord rapport från Jämställdhetsinstitutet anser åtta av tio svenskar att det är en viktig samhällsfråga och en av fyra kan tänka sig att rösta på ett annat parti om det har bättre politik för jämställdhet. För egen del har jag tänkt mycket på vad jämställdhet egentligen betyder i vår vardag som fysioterapeuter. Inte i teorin – utan i praktiken. I lönekuvertet, i möjligheterna att utvecklas, i känslan av att vår kompetens värderas rätt. Att det finns osakliga skillnader blir tydligt när lönegapen kvarstår år efter år. Ett exempel skrev vår tidning Fysioterapi om när Lönelotsarna presenterade sin rapport. Regionanställda fysioterapeuter tjänar mindre än likvärdiga mansdominerade professioner.

Och därför reagerar Fysioterapeuterna nu också kring regeringens hantering av EU:s direktiv på området, nämligen lönetransparensdirektivet. EU:s lönetransparensdirektiv syftar till att göra det lättare att upptäcka och åtgärda osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Det borde vara ett steg framåt. Men i stället vill regeringen skjuta upp genomförandet och omförhandla det inom EU. För mig väcker det en större fråga: vilket tempo vill vi ha i jämställdhetsarbetet?

I vår profession märks strukturerna tydligt. Vi arbetar i kvinnodominerade verksamheter där löneutvecklingen ofta släpar efter. Samtidigt är löneskillnaden mellan kvinnor och män fortfarande över 10 procent i Sverige. Det här är inte historia. Det är här och nu. Och utan insyn och transparens går förändringen långsamt – om alls.

Det här handlar inte bara om löner. Det handlar om att våra yrken ska vara attraktiva, om att kunna rekrytera och behålla kompetens och om att ge rätt värde åt arbete som bär upp vården. EU-direktiv är inte hela lösningen. Men de är verktyg som kan göra skillnad. Därför blir jag bekymrad när tempot sänks. För vi har inte riktigt råd med det. Jämställdhet är inget vi blir färdiga med – det är något vi måste fortsätta välja, varje dag.

Att demokratiska val är viktiga är vi överens om. Genom valen till riksdag, region och kommun väljer vi dem som vi har förtroende för, den som vi vill ska föra vår talan under de kommande fyra åren. Vi visar vårt förtroende och vår tillit till att de som vi röstar på ska föra fram den politik som vi tror är den bästa för oss och för vårt land. I år röstar min dotter för första gången och vi har många samtal om politik hemma just nu. Vi delar inte alltid uppfattning, men genom att dela varandras perspektiv och tankar så lär vi oss båda.

Det behövs ett politiskt samtal där det ges möjlighet att fördjupa sig och att kunna komma till punkt i sina svar. Det är först då som vi kan förstå den andre och tydligare se våra likheter och skillnader. Detta är en av flera viktiga frågor som Saco sedan några år tillbaka arbetar med: ”Slow politics” ett förhållningssätt för ett mer resonerande och faktabaserat politiskt samtal. Samtal som bygger på analys, kunskap, professionellt omdöme och där vi också lyssnar på den vi pratar med.

Och just detta har vi försökt göra i Fysioterapeuternas nya podd Cecilia lyfter, som snart har premiär. Cecilia lyfter är en temapodd, som under våren kommer att ha tema politik inför det stundande valet. I sex samtal möter jag politiska företrädare från Socialutskottet. Alla partier bjöds in till samtal och sex tackade ja till ett samtal om hälso- och sjukvården som en av de viktiga frågorna inför valet. Vi diskuterade partiernas politik inom hälso- och sjukvårdsområdet och här finns både likheter och skillnader kring vad som är viktigt och vad de tycker behöver göras.  

Samtalen avslutades med att alla politiker fick ge sin hisspitch om varför vi som fysioterapeuter ska rösta på just dem – så in och lyssna när poddarna nu släpps med början nästa vecka så kanske du får lättare att göra ditt val i höst.

Du hittar podden på vår webb och där poddar finns.

I veckan arrangerades Vårdarenan, som är Dagens Medicins årliga arrangemang där hälso- och sjukvård diskuteras på längden och tvären. Det är ett brett arrangemang som har utvecklats under åren och idag är betydligt mer inkluderande till olika delar av vården än det var från start. Men i utvärderingen skriver jag fortfarande att det behövs ett bredare professionsperspektiv. När vi diskuterar frågor som arbetsmiljö och patientsäkerhet håller det inte riktigt att bara en profession är representerad. Särskilt inte när vi också i andra samtal lyfter vikten av det tvärprofessionella arbetet och teamets roll. Här kan vi göra bättre.

Fysioterapeuterna deltog i två scenaktiviteter. Det första samtalet handlade om den nationella strategi om rehabilitering och habilitering som Socialstyrelsen arbetar med. Den kommer att överlämnas till regeringen 31 maj. Arbetet med strategin har varit inkluderande och delaktigheten hög från patientorganisationer och professionsorganisationer. Det gör att jag har goda förhoppningar om att det blir verklighet av de förslag som kommer och att rehabilitering och habilitering därmed får rättmätigt fokus. Men först behövs ett beslut från regeringen om att ta strategins förslag vidare.

Det andra samtalet fokuserade på MAR som kommunerna från och med 1juli kommer att bli tvungna att inrätta. Idag har ungefär hälften av landets kommuner MAR och det är ett uppdrag som ser olika ut över landet. Socialstyrelsen arbetar med vad uppdraget ska innehålla vilket de också presenterade preliminärt vid vårt samtal. Utöver det fick Charlotta Stenberg, sjukgymnast och MAR vid Bräcke Diakoni, berätta om hur det kan funka i verkligheten och från SKR fick vi verktyg på en kan arbeta med förändring. 

Det är viktigt att skapa arenor för samtal mellan kollegor som varje dag arbetar i hälso- och sjukvården. Och de samtalen behöver vara gemensamma över professionsgränserna. Jag kan bara hoppas att de chefer och ledare som deltog i veckans Vårdarena fortsätter samtalen hemma och också ger möjligheterna till medarbetarna att diskutera och reflektera tillsammans. Först när vi låter dessa samtal genomsyra hela verksamheterna kan vi få till verklig skillnad som gör nytta.

I år är det tio år sedan föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö, OSA, trädde i kraft. Det var ett resultat av en ökad stressrelaterad ohälsa som tog fart under 1990-talet, då kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor ledde till nya rekordnivåer av stressrelaterade sjukskrivningar. En bra förändring som tydliggjorde vikten av ett strukturerat arbete och där frågor om arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling blev en tydlig del av arbetsgivarens ansvar. Och mycket har faktiskt blivit bättre. Idag är arbetsmiljö inte längre något som kommer ”i efterhand”. Det finns ett språk, en struktur och en medvetenhet som inte fanns tidigare. Vi pratar mer om balans, rimliga krav och möjligheten att faktiskt få göra ett bra jobb.

Men det är fortfarande alltför många som beskriver en vardag som skaver. Fysioterapeuterna beskriver en del av problematiken i vår arbetsmiljörapport som kom i fjor. Det är berättelser om ständigt fulla scheman, om administrativa krav som äter tid, om svårt sjuka patienter som kräver mer än man hinner ge – och om stressen som följer med hem. Och när varannan fysioterapeut funderar på att lämna yrket vet vi att problemen inte handlar om individer som ”inte orkar”. Det handlar om hur arbetet är organiserat.

I Sacos senaste rapport om arbetsmiljö beskrivs att nästan två tredjedelar uppger för hög arbetsbelastning och en tredjedel otydliga eller motstridiga krav från arbetsgivaren som orsak. De vanligaste besvären är trötthet, sömnstörningar, huvudvärk, oro eller ångest och koncentrationsproblem och de är vanligare bland akademiker än för andra grupper.

Och därför är OSA och dess verktyg idag ännu viktigare än när föreskriften kom för tio år sedan. Vi vet vad som behövs – och det är förvånande att inte mer görs och att frågan inte är uppe i varje ledningsgrupp, oavsett nivå eller huvudman.

Det handlar till exempel om att: 

Vi behöver fånga upp risker tidigt – inte när någon redan är sjukskriven. Det handlar om de där tidiga signalerna: för många patienter, för lite återhämtning, för otydliga förväntningar.

Vi behöver bygga in pauser och variation i arbetsdagen.
Möjlighet att hämta andan mellan patienterna, arbeta med olika uppgifter och få tid för reflektion är inte lyx – det är förutsättningen för kvalitet.

Vi behöver chefer som har mandat och rimliga uppdrag.
En första linjens chef med 60 medarbetare kan inte arbeta förebyggande. Det vet alla som någon gång försökt nå sin chef i en akut situation.

Vi behöver arbetsgivare som ser professionens värde.
Fysioterapeuter ska inte behöva välja mellan att hinna med administration och att ge patienterna den tid de behöver. Båda delarna är en del av professionen.

Och framför allt behöver vi flytta fokus från individ till organisation.
Det hjälper inte med fler stresshanteringskurser om grundproblemet är för hög arbetsbelastning.

Tio år med OSA är bara början. OSA är ett bra verktyg men det är bara ett verktyg. För att vi ska verkliga skillnader och förbättringar i arbetsmiljön behöver arbetsgivare tar sitt ansvar på allvar. För facket och för skyddsombuden är detta en viktig och prioriterad fråga för vi vet att det handlar om att bygga en arbetsmiljö där fysioterapeuter inte bara håller – utan också trivs och utvecklas. Det är så vi säkerställer framtidens fysioterapi. Och det är så vi tar hand om dem som ska ta hand om andra.

Lön är en av de absolut viktigaste frågorna för medlemmar i Fysioterapeuterna och det kommer att fortsätta till dess att vi har en annan situation. En situation där löneutvecklingen är god, där det syns tydligt på lönen när man har lång erfarenhet och hög kompetens, och där alla anställda har ett lönesamtal med lönesättande chef.

Att lönen är viktig syns också på det stora engagemanget i vår löneenkät. Över 60 procent av förbundets medlemmar tog sig tid att fylla i enkäten, vilket är värdefullt och ger oss bra verktyg i det fortsatta arbetet. Det ger oss underlag som kan användas på olika sätt. Här vill jag särskilt lyfta våra lokalt förtroendevalda som gör ett stort jobb med att följa upp, utvärdera och kartlägga lönesituationen på sina arbetsplatser och som ständigt är en nagel i ögat på arbetsgivaren. Era insatser spelar stor roll här och ni gör skillnad.

Att det fortfarande finns mycket att arbeta för är tydligt. Löneutvecklingen är fortfarande alldeles för dålig och att det bara skiljer 10 000 mellan den som är ny i yrket och den som har 30 års erfarenhet är inte acceptabelt. Det behövs en större lönespridning och en löneutveckling genom yrkeslivet som motsvarar ökad kompetens och ökat ansvar. Läs förbundets uttalande här.

Vi ser också att det fortsatt lönar sig att ha lönesamtal. Det skiljer 1 500 kr i lön mellan de som har haft lönesamtal och de som inte har haft det. Så det lönar sig att prata med lönesättande chef om året som gått, om den utveckling du har gjort och skillnaden som du har bidragit till för verksamheten. Som anställd har du enligt kollektivavtal rätt till lönesamtal. Använd den möjligheten för det lönar sig!

Det är också glädjande att många har fyllt i den enkät om vad som är viktigt för dig i en avtalsrörelse. Enkäten är öppen någon vecka till och alla yrkesverksamma medlemmar har fått en länk utskickad via e-post. Resultatet av den enkäten blir viktig för förbundet i arbetet med vår avtalsplattform. Plattformen anger vår riktning i kommande avtalsrörelser och genom era svar arbetar vi för det som spelar roll för er.

Resultaten av lönenekäten gör mig lika arg varje år, men det ger också kraft för det fortsatta arbetet. För att fysioterapeuter förtjänar en annan lönenivå är vi alla överens om.

Arbetet för en tydlig lönekarriär är prioriterat i alla förbundets delar. Vi behöver agera på många sätt för att skapa förändring i frågan. Så kommer det att fortsätta att vara till dess att varje medlem får en bra lön och en schysst löneprocess enligt de avtal som vi har.

Att arbeta som fysioterapeut är både det roligaste och ibland svåraste som jag har gjort. Att jobba för att lyfta andra och att vara en del av att de återfår rörelse, livskvalitet och självständighet. Det kan ibland kännas ensamt och det är därför skönt att veta att det finns någon som ser om huset åt mig. För att vi ska kunna ta hand om andra, måste någon också ta hand om oss. Det är en av kärnuppgifterna för Fysioterapeuterna. Och ett viktigt verktyg är våra kollektivavtal.

I veckan uppmärksammades Kollektivavtalets dag, en påminnelse om hur mycket av vår trygghet som är förhandlad fram genom hårt arbete och långa överläggningar. Det är lätt att ta avtalet för givet, men det är just tack vare det som vi vet vad som gäller – oavsett var vi arbetar.

Det här ger kollektivavtalet oss:

• Trygghet om något händer genom försäkringar tex vid arbetsskada, långvarig sjukdom eller dödsfall.
• Tjänstepension
• Rätt till sjuklön och föräldralön
• Reglerade arbetstider och möjlighet till återhämtning
• Inflytande över vår arbetsmiljö

Allt detta är resultatet av gemensamt arbete och förhandlingar. Det är inget som kommer automatiskt.

Faktum är att något så självklart som rätten till ett årligt lönesamtal inte finns i svensk lag. Den rätten finns i kollektivavtal. 

Utan kollektivavtal är det arbetsgivaren som ensidigt bestämmer villkoren utöver lagens minimiregler.

Kollektivavtalet arbeta för oss och för ett hållbart yrkesliv. Det är ett löfte till både dagens och morgondagens fysioterapeuter.

Precis som vi arbetar i team när vi möter patienterna, arbetar vi här tillsammans för bättre avtal. Det kollektiva arbetet är avgörande. Kollektivavtalets dag påminner oss om att den trygghet vi har i dag är resultatet av gemensam styrka – och något vi behöver fortsätta värna och arbeta för.

För snart ett år sedan presenterades utredningen Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens – utifrån hälso- och sjukvårdens och tandvårdens behov, SOU 2025:63. I utredningen finns förslag om att rätt till fortbildning ska stärkas för hälso- och sjukvårdens professioner och ett förslag om hur en specialistutbildning ska kunna se ut för fysioterapeuter och för andra yrken som har en treårig grundutbildning. Men förslagen har inte tagits vidare och inga beslut har fattats. Det är problematiskt när tiden från utredning till beslut blir alltför lång. Särskilt när det handlar om beslut som kommer att göra skillnad för hälso- och sjukvårdens medarbetare och som påverkar kvalitet och patientsäkerhet.

Frågorna om fortbildning och om en utvecklad specialistutbildning är viktiga för oss fysioterapeuter. Därför har vi i veckan tillskrivit sjukvårdsminister Elisabet Lann om detta. Vi ser att det finns behov av att fatta beslut om det förslag som utredningen föreslår. Och vi ser att alla involverade är redo att gå vidare till handling.

Det är avgörande att få möjlighet att utvecklas i sitt yrke. Det ingår i att vara en självständig profession och för att kunna arbeta utifrån senaste evidens. Vi har i flera rapporter beskrivit vilken utmaning det är för många av våra medlemmar att få en kontinuerlig fortbildning och att hitta möjligheter att kunna vidareutbilda sig. Att få fördjupa sig, specialisera sig och hålla sig uppdaterad är inte bara en fråga om personlig utveckling – det handlar om patientsäkerhet, kvalitet och framtidens vård.

Vårdgivarna måste säkerställa att fortbildning faktiskt sker och att den är systematisk, finansierad och möjlig att genomföra – oavsett arbetsgivare eller verksamhetsområde. Fortbildning får inte bli en budgetfråga som prioriteras bort i tuffa tider. Den måste vara en självklar del av vårdens struktur.

Det finns från arbetsgivaren ett tydligt behov av specialiserad fysioterapi, vilket beskrivs i utredningen. Fysioterapi är en etablerad akademisk disciplin med över 40 års forskning, starka lärosäten och en befintlig specialiststruktur som fungerar. Vi har magister- och masterprogram, klinisk handledning och en tydlig väg till fördjupad kompetens. Idag finns det närmre 2 000 specialister inom fysioterapi. Det är dags att ta nästa steg – att skapa en reglerad specialistutbildning som stärker både professionen och patientsäkerheten.

Låt oss vara först ut bland vårdprofessionerna som har grundutbildning på grundnivå att få en författningsreglerad vidareutbildning. Vi är den tredje största vårdprofessionen i Sverige – och behovet av vår specialistkunskap är stort.

Fysioterapeuterna står redo att bidra med vår kunskap och erfarenhet i den fortsatta processen. För att stärka vården – och för att ge fysioterapeuter den kompetensutveckling och specialistutbildning de förtjänar.