Att demokratiska val är viktiga är vi överens om. Genom valen till riksdag, region och kommun väljer vi dem som vi har förtroende för, den som vi vill ska föra vår talan under de kommande fyra åren. Vi visar vårt förtroende och vår tillit till att de som vi röstar på ska föra fram den politik som vi tror är den bästa för oss och för vårt land. I år röstar min dotter för första gången och vi har många samtal om politik hemma just nu. Vi delar inte alltid uppfattning, men genom att dela varandras perspektiv och tankar så lär vi oss båda.

Det behövs ett politiskt samtal där det ges möjlighet att fördjupa sig och att kunna komma till punkt i sina svar. Det är först då som vi kan förstå den andre och tydligare se våra likheter och skillnader. Detta är en av flera viktiga frågor som Saco sedan några år tillbaka arbetar med: ”Slow politics” ett förhållningssätt för ett mer resonerande och faktabaserat politiskt samtal. Samtal som bygger på analys, kunskap, professionellt omdöme och där vi också lyssnar på den vi pratar med.

Och just detta har vi försökt göra i Fysioterapeuternas nya podd Cecilia lyfter, som snart har premiär. Cecilia lyfter är en temapodd, som under våren kommer att ha tema politik inför det stundande valet. I sex samtal möter jag politiska företrädare från Socialutskottet. Alla partier bjöds in till samtal och sex tackade ja till ett samtal om hälso- och sjukvården som en av de viktiga frågorna inför valet. Vi diskuterade partiernas politik inom hälso- och sjukvårdsområdet och här finns både likheter och skillnader kring vad som är viktigt och vad de tycker behöver göras.  

Samtalen avslutades med att alla politiker fick ge sin hisspitch om varför vi som fysioterapeuter ska rösta på just dem – så in och lyssna när poddarna nu släpps med början nästa vecka så kanske du får lättare att göra ditt val i höst.

Du hittar podden på vår webb och där poddar finns.

I veckan arrangerades Vårdarenan, som är Dagens Medicins årliga arrangemang där hälso- och sjukvård diskuteras på längden och tvären. Det är ett brett arrangemang som har utvecklats under åren och idag är betydligt mer inkluderande till olika delar av vården än det var från start. Men i utvärderingen skriver jag fortfarande att det behövs ett bredare professionsperspektiv. När vi diskuterar frågor som arbetsmiljö och patientsäkerhet håller det inte riktigt att bara en profession är representerad. Särskilt inte när vi också i andra samtal lyfter vikten av det tvärprofessionella arbetet och teamets roll. Här kan vi göra bättre.

Fysioterapeuterna deltog i två scenaktiviteter. Det första samtalet handlade om den nationella strategi om rehabilitering och habilitering som Socialstyrelsen arbetar med. Den kommer att överlämnas till regeringen 31 maj. Arbetet med strategin har varit inkluderande och delaktigheten hög från patientorganisationer och professionsorganisationer. Det gör att jag har goda förhoppningar om att det blir verklighet av de förslag som kommer och att rehabilitering och habilitering därmed får rättmätigt fokus. Men först behövs ett beslut från regeringen om att ta strategins förslag vidare.

Det andra samtalet fokuserade på MAR som kommunerna från och med 1juli kommer att bli tvungna att inrätta. Idag har ungefär hälften av landets kommuner MAR och det är ett uppdrag som ser olika ut över landet. Socialstyrelsen arbetar med vad uppdraget ska innehålla vilket de också presenterade preliminärt vid vårt samtal. Utöver det fick Charlotta Stenberg, sjukgymnast och MAR vid Bräcke Diakoni, berätta om hur det kan funka i verkligheten och från SKR fick vi verktyg på en kan arbeta med förändring. 

Det är viktigt att skapa arenor för samtal mellan kollegor som varje dag arbetar i hälso- och sjukvården. Och de samtalen behöver vara gemensamma över professionsgränserna. Jag kan bara hoppas att de chefer och ledare som deltog i veckans Vårdarena fortsätter samtalen hemma och också ger möjligheterna till medarbetarna att diskutera och reflektera tillsammans. Först när vi låter dessa samtal genomsyra hela verksamheterna kan vi få till verklig skillnad som gör nytta.

I år är det tio år sedan föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö, OSA, trädde i kraft. Det var ett resultat av en ökad stressrelaterad ohälsa som tog fart under 1990-talet, då kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor ledde till nya rekordnivåer av stressrelaterade sjukskrivningar. En bra förändring som tydliggjorde vikten av ett strukturerat arbete och där frågor om arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling blev en tydlig del av arbetsgivarens ansvar. Och mycket har faktiskt blivit bättre. Idag är arbetsmiljö inte längre något som kommer ”i efterhand”. Det finns ett språk, en struktur och en medvetenhet som inte fanns tidigare. Vi pratar mer om balans, rimliga krav och möjligheten att faktiskt få göra ett bra jobb.

Men det är fortfarande alltför många som beskriver en vardag som skaver. Fysioterapeuterna beskriver en del av problematiken i vår arbetsmiljörapport som kom i fjor. Det är berättelser om ständigt fulla scheman, om administrativa krav som äter tid, om svårt sjuka patienter som kräver mer än man hinner ge – och om stressen som följer med hem. Och när varannan fysioterapeut funderar på att lämna yrket vet vi att problemen inte handlar om individer som ”inte orkar”. Det handlar om hur arbetet är organiserat.

I Sacos senaste rapport om arbetsmiljö beskrivs att nästan två tredjedelar uppger för hög arbetsbelastning och en tredjedel otydliga eller motstridiga krav från arbetsgivaren som orsak. De vanligaste besvären är trötthet, sömnstörningar, huvudvärk, oro eller ångest och koncentrationsproblem och de är vanligare bland akademiker än för andra grupper.

Och därför är OSA och dess verktyg idag ännu viktigare än när föreskriften kom för tio år sedan. Vi vet vad som behövs – och det är förvånande att inte mer görs och att frågan inte är uppe i varje ledningsgrupp, oavsett nivå eller huvudman.

Det handlar till exempel om att: 

Vi behöver fånga upp risker tidigt – inte när någon redan är sjukskriven. Det handlar om de där tidiga signalerna: för många patienter, för lite återhämtning, för otydliga förväntningar.

Vi behöver bygga in pauser och variation i arbetsdagen.
Möjlighet att hämta andan mellan patienterna, arbeta med olika uppgifter och få tid för reflektion är inte lyx – det är förutsättningen för kvalitet.

Vi behöver chefer som har mandat och rimliga uppdrag.
En första linjens chef med 60 medarbetare kan inte arbeta förebyggande. Det vet alla som någon gång försökt nå sin chef i en akut situation.

Vi behöver arbetsgivare som ser professionens värde.
Fysioterapeuter ska inte behöva välja mellan att hinna med administration och att ge patienterna den tid de behöver. Båda delarna är en del av professionen.

Och framför allt behöver vi flytta fokus från individ till organisation.
Det hjälper inte med fler stresshanteringskurser om grundproblemet är för hög arbetsbelastning.

Tio år med OSA är bara början. OSA är ett bra verktyg men det är bara ett verktyg. För att vi ska verkliga skillnader och förbättringar i arbetsmiljön behöver arbetsgivare tar sitt ansvar på allvar. För facket och för skyddsombuden är detta en viktig och prioriterad fråga för vi vet att det handlar om att bygga en arbetsmiljö där fysioterapeuter inte bara håller – utan också trivs och utvecklas. Det är så vi säkerställer framtidens fysioterapi. Och det är så vi tar hand om dem som ska ta hand om andra.

Lön är en av de absolut viktigaste frågorna för medlemmar i Fysioterapeuterna och det kommer att fortsätta till dess att vi har en annan situation. En situation där löneutvecklingen är god, där det syns tydligt på lönen när man har lång erfarenhet och hög kompetens, och där alla anställda har ett lönesamtal med lönesättande chef.

Att lönen är viktig syns också på det stora engagemanget i vår löneenkät. Över 60 procent av förbundets medlemmar tog sig tid att fylla i enkäten, vilket är värdefullt och ger oss bra verktyg i det fortsatta arbetet. Det ger oss underlag som kan användas på olika sätt. Här vill jag särskilt lyfta våra lokalt förtroendevalda som gör ett stort jobb med att följa upp, utvärdera och kartlägga lönesituationen på sina arbetsplatser och som ständigt är en nagel i ögat på arbetsgivaren. Era insatser spelar stor roll här och ni gör skillnad.

Att det fortfarande finns mycket att arbeta för är tydligt. Löneutvecklingen är fortfarande alldeles för dålig och att det bara skiljer 10 000 mellan den som är ny i yrket och den som har 30 års erfarenhet är inte acceptabelt. Det behövs en större lönespridning och en löneutveckling genom yrkeslivet som motsvarar ökad kompetens och ökat ansvar. Läs förbundets uttalande här.

Vi ser också att det fortsatt lönar sig att ha lönesamtal. Det skiljer 1 500 kr i lön mellan de som har haft lönesamtal och de som inte har haft det. Så det lönar sig att prata med lönesättande chef om året som gått, om den utveckling du har gjort och skillnaden som du har bidragit till för verksamheten. Som anställd har du enligt kollektivavtal rätt till lönesamtal. Använd den möjligheten för det lönar sig!

Det är också glädjande att många har fyllt i den enkät om vad som är viktigt för dig i en avtalsrörelse. Enkäten är öppen någon vecka till och alla yrkesverksamma medlemmar har fått en länk utskickad via e-post. Resultatet av den enkäten blir viktig för förbundet i arbetet med vår avtalsplattform. Plattformen anger vår riktning i kommande avtalsrörelser och genom era svar arbetar vi för det som spelar roll för er.

Resultaten av lönenekäten gör mig lika arg varje år, men det ger också kraft för det fortsatta arbetet. För att fysioterapeuter förtjänar en annan lönenivå är vi alla överens om.

Arbetet för en tydlig lönekarriär är prioriterat i alla förbundets delar. Vi behöver agera på många sätt för att skapa förändring i frågan. Så kommer det att fortsätta att vara till dess att varje medlem får en bra lön och en schysst löneprocess enligt de avtal som vi har.

Att arbeta som fysioterapeut är både det roligaste och ibland svåraste som jag har gjort. Att jobba för att lyfta andra och att vara en del av att de återfår rörelse, livskvalitet och självständighet. Det kan ibland kännas ensamt och det är därför skönt att veta att det finns någon som ser om huset åt mig. För att vi ska kunna ta hand om andra, måste någon också ta hand om oss. Det är en av kärnuppgifterna för Fysioterapeuterna. Och ett viktigt verktyg är våra kollektivavtal.

I veckan uppmärksammades Kollektivavtalets dag, en påminnelse om hur mycket av vår trygghet som är förhandlad fram genom hårt arbete och långa överläggningar. Det är lätt att ta avtalet för givet, men det är just tack vare det som vi vet vad som gäller – oavsett var vi arbetar.

Det här ger kollektivavtalet oss:

• Trygghet om något händer genom försäkringar tex vid arbetsskada, långvarig sjukdom eller dödsfall.
• Tjänstepension
• Rätt till sjuklön och föräldralön
• Reglerade arbetstider och möjlighet till återhämtning
• Inflytande över vår arbetsmiljö

Allt detta är resultatet av gemensamt arbete och förhandlingar. Det är inget som kommer automatiskt.

Faktum är att något så självklart som rätten till ett årligt lönesamtal inte finns i svensk lag. Den rätten finns i kollektivavtal. 

Utan kollektivavtal är det arbetsgivaren som ensidigt bestämmer villkoren utöver lagens minimiregler.

Kollektivavtalet arbeta för oss och för ett hållbart yrkesliv. Det är ett löfte till både dagens och morgondagens fysioterapeuter.

Precis som vi arbetar i team när vi möter patienterna, arbetar vi här tillsammans för bättre avtal. Det kollektiva arbetet är avgörande. Kollektivavtalets dag påminner oss om att den trygghet vi har i dag är resultatet av gemensam styrka – och något vi behöver fortsätta värna och arbeta för.

För snart ett år sedan presenterades utredningen Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens – utifrån hälso- och sjukvårdens och tandvårdens behov, SOU 2025:63. I utredningen finns förslag om att rätt till fortbildning ska stärkas för hälso- och sjukvårdens professioner och ett förslag om hur en specialistutbildning ska kunna se ut för fysioterapeuter och för andra yrken som har en treårig grundutbildning. Men förslagen har inte tagits vidare och inga beslut har fattats. Det är problematiskt när tiden från utredning till beslut blir alltför lång. Särskilt när det handlar om beslut som kommer att göra skillnad för hälso- och sjukvårdens medarbetare och som påverkar kvalitet och patientsäkerhet.

Frågorna om fortbildning och om en utvecklad specialistutbildning är viktiga för oss fysioterapeuter. Därför har vi i veckan tillskrivit sjukvårdsminister Elisabet Lann om detta. Vi ser att det finns behov av att fatta beslut om det förslag som utredningen föreslår. Och vi ser att alla involverade är redo att gå vidare till handling.

Det är avgörande att få möjlighet att utvecklas i sitt yrke. Det ingår i att vara en självständig profession och för att kunna arbeta utifrån senaste evidens. Vi har i flera rapporter beskrivit vilken utmaning det är för många av våra medlemmar att få en kontinuerlig fortbildning och att hitta möjligheter att kunna vidareutbilda sig. Att få fördjupa sig, specialisera sig och hålla sig uppdaterad är inte bara en fråga om personlig utveckling – det handlar om patientsäkerhet, kvalitet och framtidens vård.

Vårdgivarna måste säkerställa att fortbildning faktiskt sker och att den är systematisk, finansierad och möjlig att genomföra – oavsett arbetsgivare eller verksamhetsområde. Fortbildning får inte bli en budgetfråga som prioriteras bort i tuffa tider. Den måste vara en självklar del av vårdens struktur.

Det finns från arbetsgivaren ett tydligt behov av specialiserad fysioterapi, vilket beskrivs i utredningen. Fysioterapi är en etablerad akademisk disciplin med över 40 års forskning, starka lärosäten och en befintlig specialiststruktur som fungerar. Vi har magister- och masterprogram, klinisk handledning och en tydlig väg till fördjupad kompetens. Idag finns det närmre 2 000 specialister inom fysioterapi. Det är dags att ta nästa steg – att skapa en reglerad specialistutbildning som stärker både professionen och patientsäkerheten.

Låt oss vara först ut bland vårdprofessionerna som har grundutbildning på grundnivå att få en författningsreglerad vidareutbildning. Vi är den tredje största vårdprofessionen i Sverige – och behovet av vår specialistkunskap är stort.

Fysioterapeuterna står redo att bidra med vår kunskap och erfarenhet i den fortsatta processen. För att stärka vården – och för att ge fysioterapeuter den kompetensutveckling och specialistutbildning de förtjänar.

4 mars är World Obesitas Day, en dag som uppmärksammas av bland annat Obesitas Sverige och Dagens Medicin. Obesitas Sverige är den enda ideella patientorganisationen i Sverige för dig som lever med övervikt eller obesitas, är vårdnadshavare eller anhörig, eller för dig som möter personer med obesitas i ditt yrke eller på din fritid.

I dag lever över hälften av Sveriges befolkning med övervikt eller obesitas. Och det är många som berättar om hur de behandlas annorlunda beroende på vikten. De primära symtomen kan hamna i skymundan och rådet du får är att först och främst gå ner i vikt. De forskare och experter som pratade på Dagens Medicins temadag var överens om att vi behöver öka vår kunskap kring obesitas. Vi behöver se över vår attityd och arbeta för att motverka stigma. Detta behöver vi arbeta med, oavsett inom vilket sektor vi arbetar eller på vilken vårdnivå vi befinner oss. För personer med övervikt och obesitas möter vi överallt.

Bilder från Anne Christensons föreläsning vid temadagen.

I föreläsningarna lyftes också vikten av att samarbeta mellan vårdnivåer och att skapa sömlösa övergångar med patienten i fokus. Det känns igen, eller hur?

Vår tidning Fysioterapi har skrivit om obesitas i såväl temanummer som i Forskning pågår. Jag vågar nog säga att det som skrevs då gäller än idag. I temanumret lyfts frågor om stigma, kunskap och attityder upp. Något som vi fysioterapeuter likväl som all annan hälso- och sjukvårdspersonal behöver arbeta med. I Forskning pågår beskrivs forskningsläget för fysioterapi vid obesitas.

Så läs på, utmana dina förutfattade meningar, lyssna på personen du har framför dig och ställ frågan ”vad är viktigt för dig?”.

Så kom äntligen beslutet från riksdagen- om att varje kommun ska ha en medicinskt ansvarig för rehabilitering, MAR. Det kommer nu att införas en bestämmelse om detta i hälso- och sjukvårdslagen, som träder i kraft den 1 juli 2026. En ny bestämmelse som innebär att MAR, ska finnas i ett verksamhetsområde inom kommunen som omfattar rehabilitering och att MAR ska vara fysioterapeut eller arbetsterapeut.

Detta är resultatet av ett långsiktigt och strategiskt påverkansarbete från Fysioterapeuterna. Vi har arbetat tillsammans med andra professionsförbund och med patientorganisationer. Vi har skrivit debattartiklar, vi har ordnat seminarier och samtal, vi har lyft frågan i samtal med politiska företrädare. Idag firar vi att beslutet fattats och att det nu kommer att finnas möjligheter för fler fysioterapeuter att arbeta som MAR.

Jag hoppas att det är många fysioterapeuter som tar möjligheten att söka sig till tjänster som MAR. Det är bra för den professionella utvecklingen, då vi helst ser att MAR har en ledningsfunktion. Det innebär dels möjlighet att påverka verksamheten, dels möjlighet till andra arbetsuppgifter. Det kommer sannolikt också att finnas stora möjligheter att själv bidra till hur tjänsterna utformas, framför allt i de kommuner som inrättar funktionen för första gången. Det är också bra för löneutvecklingen då vi i lönestatistiken ser att den som arbetar som MAR har ett högre löneläge och en bättre löneutveckling än genomsnittet.

Från Fysioterapeuternas sida kommer vi att fortsätta arbeta för att MAR får ett tydligt uppdrag på ledningsnivå – ett faktiskt mandat och goda organisatoriska förutsättningar för att kunna utöva sitt ansvar. Det behövs en nationell uppdragsbeskrivning, med tydliga ramar gällande ansvar, kompetenskrav och befogenheter. Om detta skriver vi veckans debatt tillsammans med Neuro, Reumatikerförbundet, Riksförbundet Hjärt Lung och Sveriges Arbetsterapeuter.

Ett beslut är bara början – nu krävs arbete för en mer jämlik rehabilitering och för goda förutsättningar i uppdraget.

När varannan fysioterapeut överväger att lämna sitt yrke eller sin arbetsplats på grund av arbetsbelastningen, behöver vi stanna upp. Det här är en tydlig signal om att något är fel i systemet – och att förändring är nödvändig. Detta lyfte jag vid veckans möte med sjukvårdsminister Elisabet Lann. Ministern bjöd in fackförbund, arbetsgivare och myndigheter för att diskutera vårdens arbetsmiljö. Mötet inleddes med en dragning av den rapport som Arbetsmiljöverket tog fram i höstas. Läs den! Läs också vår rapport om arbetsmiljö som bygger på vår medlemsenkät från 2024.

Bild från Läkartidningen, 260217

Vi är alla överens om problembilden och mycket arbete pågår. Men är det rätt saker som görs och kommer det att ge resultat? SKR berättar om hur de analyserar sjuktal för att utifrån dessa kunna sätta in mer riktade insatser. Ett arbete som gett goda resultat när det genomförts på regional nivå. Från Socialstyrelsen rapporteras om förslagen från Nationella Vårdkompetensrådet – flera av dem kommer att ge effekt på arbetsmiljö – men hur sker arbetet med att införa åtgärderna?

Från de fackliga organisationerna lyfte vi bland annat vikten av:

• Att ge chefer förutsättningar och mandat. Första linjens chefer behöver rimligt antal medarbetare och kunskap om professionens kompetens. Samtidigt måste politiken ta ansvar för hur vården organiseras, ersätts och styrs – inklusive en nationell genomlysning av vårdvalens konsekvenser.
• Att involvera professionerna och att ge tid och rimliga förutsättningar att göra jobbet. Arbetsgivaren behöver känna tilltro till medarbetarnas kunskap och vilja.  Fysioterapeuter måste ges förutsättningar att hinna med både direkt och indirekt patientarbete inom arbetstiden. Arbetsbelastningen måste bli hållbar, återhämtning möjlig och ersättningssystemen utformas så att kvalitet premieras – inte kvantitet.
• Det finns en nationell arbetsmiljöstrategi som ska gälla för 2026-2030. Hur används den? Hur följs den upp? I strategin finns flera bra förslag som till exempel att inordna en nationell samordningsfunktion för arbetsmiljö, att stärka samverkan med arbetsmarknadens parter och att tydligare integrera arbetsmiljöfrågor i utbildningssystemet.
• Det finns gott om forskning i området: lär av den och resultaten. De insatser som ska göras är också de som vi vet ger resultat.

Det bådar gott att arbetsmiljö diskuteras på detta sätt av styrande beslutsfattare, med parterna i rummet. För en god och hållbar arbetsmiljö är avgörande för framtiden. Arbetsmiljö behöver tas upp och reflekteras kring i alla beslut som fattas, oavsett nivå. Arbetsmiljö behöver vara ett stråk i regionernas och kommunernas arbete. Det är genom en god arbetsmiljö som vi får framtida medarbetare som väljer välfärdens yrken och som väljer att arbeta kvar. Vi vet vad som krävs för en hållbar arbetsmiljö. Nu behövs mod och handlingskraft – för professionens framtid och för patienterna som behöver oss.

På lördag är det alla hjärtans dag och erbjudande om geléhjärtan (min favorit) och romantiska middagar fyller mitt flöde på sociala medier. Det är mycket hjärtan nu.

Det känns därför lämpligt att läsa den senaste rapporten från Riksförbundet HjärtLung. En rapport som beskriver behovet av strukturerad och långsiktig uppföljning för personer som haft någon form av hjärt-kärlhändelse. Något som idag saknas för många och som ökar risken för återinsjuknande och försämrad livskvalitet. En problembild som också känns igen från andra områden.

I primärvårdens breda uppdrag ligger att följa upp många olika patientgrupper och diagnoser. Men för den som drabbats av en hjärthändelse, likväl som för den som drabbats av cancer eller KOL, krävs det från primärvårdens professioner både kunskap och tid för att göra detta på ett säkert och evidensbaserat sätt. I rapporten föreslås ett nytt arbetssätt, där primärvården organiseras i ett tydligt, sammanhållet flöde med ett multidisciplinärt team runt patienten. Ett arbete som omfattar tre huvudnivåer: övergripande styrning, det dagliga arbetet och tillgången till hjälpmedel och verktyg. Det är ett bra förslag och något som går att applicera på fler grupper. Men då behövs också satsningar på primärvården. I dagens hårt belastade primärvård behövs det mer resurser – såväl ekonomiska som personella.

Att fysioterapeuter är självklara i det multidisciplinära teamet är givet. För den patient som är rädd för att belasta hjärtat, eller tror att minsta ansträngning kan ”utlösa något”, spelar vi en avgörande roll. Det är i samtalen, i de anpassade träningsprogrammen och i det individuella stödet som tryggheten kommer tillbaka. Fysioterapi med fysisk aktivitet och träning är en hörnsten inom hjärtrehabilitering, oavsett vårdnivå.

Det blir viktigt att den nationella handlingsplan som Socialstyrelsen har i uppdrag att ta fram, lyfter de behov av uppföljning som finns, att alla vårdnivåer beskrivs och räknas, samt att de professioner som möter patienterna är delaktiga i arbetet och i rekommendationerna. När det gäller fysioterapi är forskningsläget gott och vi är redo att delta i arbetet med handlingsplanen.