Att arbeta som fysioterapeut är både det roligaste och ibland svåraste som jag har gjort. Att jobba för att lyfta andra och att vara en del av att de återfår rörelse, livskvalitet och självständighet. Det kan ibland kännas ensamt och det är därför skönt att veta att det finns någon som ser om huset åt mig. För att vi ska kunna ta hand om andra, måste någon också ta hand om oss. Det är en av kärnuppgifterna för Fysioterapeuterna. Och ett viktigt verktyg är våra kollektivavtal.

I veckan uppmärksammades Kollektivavtalets dag, en påminnelse om hur mycket av vår trygghet som är förhandlad fram genom hårt arbete och långa överläggningar. Det är lätt att ta avtalet för givet, men det är just tack vare det som vi vet vad som gäller – oavsett var vi arbetar.

Det här ger kollektivavtalet oss:

• Trygghet om något händer genom försäkringar tex vid arbetsskada, långvarig sjukdom eller dödsfall.
• Tjänstepension
• Rätt till sjuklön och föräldralön
• Reglerade arbetstider och möjlighet till återhämtning
• Inflytande över vår arbetsmiljö

Allt detta är resultatet av gemensamt arbete och förhandlingar. Det är inget som kommer automatiskt.

Faktum är att något så självklart som rätten till ett årligt lönesamtal inte finns i svensk lag. Den rätten finns i kollektivavtal. 

Utan kollektivavtal är det arbetsgivaren som ensidigt bestämmer villkoren utöver lagens minimiregler.

Kollektivavtalet arbeta för oss och för ett hållbart yrkesliv. Det är ett löfte till både dagens och morgondagens fysioterapeuter.

Precis som vi arbetar i team när vi möter patienterna, arbetar vi här tillsammans för bättre avtal. Det kollektiva arbetet är avgörande. Kollektivavtalets dag påminner oss om att den trygghet vi har i dag är resultatet av gemensam styrka – och något vi behöver fortsätta värna och arbeta för.

För snart ett år sedan presenterades utredningen Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens – utifrån hälso- och sjukvårdens och tandvårdens behov, SOU 2025:63. I utredningen finns förslag om att rätt till fortbildning ska stärkas för hälso- och sjukvårdens professioner och ett förslag om hur en specialistutbildning ska kunna se ut för fysioterapeuter och för andra yrken som har en treårig grundutbildning. Men förslagen har inte tagits vidare och inga beslut har fattats. Det är problematiskt när tiden från utredning till beslut blir alltför lång. Särskilt när det handlar om beslut som kommer att göra skillnad för hälso- och sjukvårdens medarbetare och som påverkar kvalitet och patientsäkerhet.

Frågorna om fortbildning och om en utvecklad specialistutbildning är viktiga för oss fysioterapeuter. Därför har vi i veckan tillskrivit sjukvårdsminister Elisabet Lann om detta. Vi ser att det finns behov av att fatta beslut om det förslag som utredningen föreslår. Och vi ser att alla involverade är redo att gå vidare till handling.

Det är avgörande att få möjlighet att utvecklas i sitt yrke. Det ingår i att vara en självständig profession och för att kunna arbeta utifrån senaste evidens. Vi har i flera rapporter beskrivit vilken utmaning det är för många av våra medlemmar att få en kontinuerlig fortbildning och att hitta möjligheter att kunna vidareutbilda sig. Att få fördjupa sig, specialisera sig och hålla sig uppdaterad är inte bara en fråga om personlig utveckling – det handlar om patientsäkerhet, kvalitet och framtidens vård.

Vårdgivarna måste säkerställa att fortbildning faktiskt sker och att den är systematisk, finansierad och möjlig att genomföra – oavsett arbetsgivare eller verksamhetsområde. Fortbildning får inte bli en budgetfråga som prioriteras bort i tuffa tider. Den måste vara en självklar del av vårdens struktur.

Det finns från arbetsgivaren ett tydligt behov av specialiserad fysioterapi, vilket beskrivs i utredningen. Fysioterapi är en etablerad akademisk disciplin med över 40 års forskning, starka lärosäten och en befintlig specialiststruktur som fungerar. Vi har magister- och masterprogram, klinisk handledning och en tydlig väg till fördjupad kompetens. Idag finns det närmre 2 000 specialister inom fysioterapi. Det är dags att ta nästa steg – att skapa en reglerad specialistutbildning som stärker både professionen och patientsäkerheten.

Låt oss vara först ut bland vårdprofessionerna som har grundutbildning på grundnivå att få en författningsreglerad vidareutbildning. Vi är den tredje största vårdprofessionen i Sverige – och behovet av vår specialistkunskap är stort.

Fysioterapeuterna står redo att bidra med vår kunskap och erfarenhet i den fortsatta processen. För att stärka vården – och för att ge fysioterapeuter den kompetensutveckling och specialistutbildning de förtjänar.

4 mars är World Obesitas Day, en dag som uppmärksammas av bland annat Obesitas Sverige och Dagens Medicin. Obesitas Sverige är den enda ideella patientorganisationen i Sverige för dig som lever med övervikt eller obesitas, är vårdnadshavare eller anhörig, eller för dig som möter personer med obesitas i ditt yrke eller på din fritid.

I dag lever över hälften av Sveriges befolkning med övervikt eller obesitas. Och det är många som berättar om hur de behandlas annorlunda beroende på vikten. De primära symtomen kan hamna i skymundan och rådet du får är att först och främst gå ner i vikt. De forskare och experter som pratade på Dagens Medicins temadag var överens om att vi behöver öka vår kunskap kring obesitas. Vi behöver se över vår attityd och arbeta för att motverka stigma. Detta behöver vi arbeta med, oavsett inom vilket sektor vi arbetar eller på vilken vårdnivå vi befinner oss. För personer med övervikt och obesitas möter vi överallt.

Bilder från Anne Christensons föreläsning vid temadagen.

I föreläsningarna lyftes också vikten av att samarbeta mellan vårdnivåer och att skapa sömlösa övergångar med patienten i fokus. Det känns igen, eller hur?

Vår tidning Fysioterapi har skrivit om obesitas i såväl temanummer som i Forskning pågår. Jag vågar nog säga att det som skrevs då gäller än idag. I temanumret lyfts frågor om stigma, kunskap och attityder upp. Något som vi fysioterapeuter likväl som all annan hälso- och sjukvårdspersonal behöver arbeta med. I Forskning pågår beskrivs forskningsläget för fysioterapi vid obesitas.

Så läs på, utmana dina förutfattade meningar, lyssna på personen du har framför dig och ställ frågan ”vad är viktigt för dig?”.

Så kom äntligen beslutet från riksdagen- om att varje kommun ska ha en medicinskt ansvarig för rehabilitering, MAR. Det kommer nu att införas en bestämmelse om detta i hälso- och sjukvårdslagen, som träder i kraft den 1 juli 2026. En ny bestämmelse som innebär att MAR, ska finnas i ett verksamhetsområde inom kommunen som omfattar rehabilitering och att MAR ska vara fysioterapeut eller arbetsterapeut.

Detta är resultatet av ett långsiktigt och strategiskt påverkansarbete från Fysioterapeuterna. Vi har arbetat tillsammans med andra professionsförbund och med patientorganisationer. Vi har skrivit debattartiklar, vi har ordnat seminarier och samtal, vi har lyft frågan i samtal med politiska företrädare. Idag firar vi att beslutet fattats och att det nu kommer att finnas möjligheter för fler fysioterapeuter att arbeta som MAR.

Jag hoppas att det är många fysioterapeuter som tar möjligheten att söka sig till tjänster som MAR. Det är bra för den professionella utvecklingen, då vi helst ser att MAR har en ledningsfunktion. Det innebär dels möjlighet att påverka verksamheten, dels möjlighet till andra arbetsuppgifter. Det kommer sannolikt också att finnas stora möjligheter att själv bidra till hur tjänsterna utformas, framför allt i de kommuner som inrättar funktionen för första gången. Det är också bra för löneutvecklingen då vi i lönestatistiken ser att den som arbetar som MAR har ett högre löneläge och en bättre löneutveckling än genomsnittet.

Från Fysioterapeuternas sida kommer vi att fortsätta arbeta för att MAR får ett tydligt uppdrag på ledningsnivå – ett faktiskt mandat och goda organisatoriska förutsättningar för att kunna utöva sitt ansvar. Det behövs en nationell uppdragsbeskrivning, med tydliga ramar gällande ansvar, kompetenskrav och befogenheter. Om detta skriver vi veckans debatt tillsammans med Neuro, Reumatikerförbundet, Riksförbundet Hjärt Lung och Sveriges Arbetsterapeuter.

Ett beslut är bara början – nu krävs arbete för en mer jämlik rehabilitering och för goda förutsättningar i uppdraget.

När varannan fysioterapeut överväger att lämna sitt yrke eller sin arbetsplats på grund av arbetsbelastningen, behöver vi stanna upp. Det här är en tydlig signal om att något är fel i systemet – och att förändring är nödvändig. Detta lyfte jag vid veckans möte med sjukvårdsminister Elisabet Lann. Ministern bjöd in fackförbund, arbetsgivare och myndigheter för att diskutera vårdens arbetsmiljö. Mötet inleddes med en dragning av den rapport som Arbetsmiljöverket tog fram i höstas. Läs den! Läs också vår rapport om arbetsmiljö som bygger på vår medlemsenkät från 2024.

Bild från Läkartidningen, 260217

Vi är alla överens om problembilden och mycket arbete pågår. Men är det rätt saker som görs och kommer det att ge resultat? SKR berättar om hur de analyserar sjuktal för att utifrån dessa kunna sätta in mer riktade insatser. Ett arbete som gett goda resultat när det genomförts på regional nivå. Från Socialstyrelsen rapporteras om förslagen från Nationella Vårdkompetensrådet – flera av dem kommer att ge effekt på arbetsmiljö – men hur sker arbetet med att införa åtgärderna?

Från de fackliga organisationerna lyfte vi bland annat vikten av:

• Att ge chefer förutsättningar och mandat. Första linjens chefer behöver rimligt antal medarbetare och kunskap om professionens kompetens. Samtidigt måste politiken ta ansvar för hur vården organiseras, ersätts och styrs – inklusive en nationell genomlysning av vårdvalens konsekvenser.
• Att involvera professionerna och att ge tid och rimliga förutsättningar att göra jobbet. Arbetsgivaren behöver känna tilltro till medarbetarnas kunskap och vilja.  Fysioterapeuter måste ges förutsättningar att hinna med både direkt och indirekt patientarbete inom arbetstiden. Arbetsbelastningen måste bli hållbar, återhämtning möjlig och ersättningssystemen utformas så att kvalitet premieras – inte kvantitet.
• Det finns en nationell arbetsmiljöstrategi som ska gälla för 2026-2030. Hur används den? Hur följs den upp? I strategin finns flera bra förslag som till exempel att inordna en nationell samordningsfunktion för arbetsmiljö, att stärka samverkan med arbetsmarknadens parter och att tydligare integrera arbetsmiljöfrågor i utbildningssystemet.
• Det finns gott om forskning i området: lär av den och resultaten. De insatser som ska göras är också de som vi vet ger resultat.

Det bådar gott att arbetsmiljö diskuteras på detta sätt av styrande beslutsfattare, med parterna i rummet. För en god och hållbar arbetsmiljö är avgörande för framtiden. Arbetsmiljö behöver tas upp och reflekteras kring i alla beslut som fattas, oavsett nivå. Arbetsmiljö behöver vara ett stråk i regionernas och kommunernas arbete. Det är genom en god arbetsmiljö som vi får framtida medarbetare som väljer välfärdens yrken och som väljer att arbeta kvar. Vi vet vad som krävs för en hållbar arbetsmiljö. Nu behövs mod och handlingskraft – för professionens framtid och för patienterna som behöver oss.

På lördag är det alla hjärtans dag och erbjudande om geléhjärtan (min favorit) och romantiska middagar fyller mitt flöde på sociala medier. Det är mycket hjärtan nu.

Det känns därför lämpligt att läsa den senaste rapporten från Riksförbundet HjärtLung. En rapport som beskriver behovet av strukturerad och långsiktig uppföljning för personer som haft någon form av hjärt-kärlhändelse. Något som idag saknas för många och som ökar risken för återinsjuknande och försämrad livskvalitet. En problembild som också känns igen från andra områden.

I primärvårdens breda uppdrag ligger att följa upp många olika patientgrupper och diagnoser. Men för den som drabbats av en hjärthändelse, likväl som för den som drabbats av cancer eller KOL, krävs det från primärvårdens professioner både kunskap och tid för att göra detta på ett säkert och evidensbaserat sätt. I rapporten föreslås ett nytt arbetssätt, där primärvården organiseras i ett tydligt, sammanhållet flöde med ett multidisciplinärt team runt patienten. Ett arbete som omfattar tre huvudnivåer: övergripande styrning, det dagliga arbetet och tillgången till hjälpmedel och verktyg. Det är ett bra förslag och något som går att applicera på fler grupper. Men då behövs också satsningar på primärvården. I dagens hårt belastade primärvård behövs det mer resurser – såväl ekonomiska som personella.

Att fysioterapeuter är självklara i det multidisciplinära teamet är givet. För den patient som är rädd för att belasta hjärtat, eller tror att minsta ansträngning kan ”utlösa något”, spelar vi en avgörande roll. Det är i samtalen, i de anpassade träningsprogrammen och i det individuella stödet som tryggheten kommer tillbaka. Fysioterapi med fysisk aktivitet och träning är en hörnsten inom hjärtrehabilitering, oavsett vårdnivå.

Det blir viktigt att den nationella handlingsplan som Socialstyrelsen har i uppdrag att ta fram, lyfter de behov av uppföljning som finns, att alla vårdnivåer beskrivs och räknas, samt att de professioner som möter patienterna är delaktiga i arbetet och i rekommendationerna. När det gäller fysioterapi är forskningsläget gott och vi är redo att delta i arbetet med handlingsplanen.

Det är många som ofta återkommer till det starka sambandet mellan barns hälsa och möjligheterna att lyckas i skolan. Och det är faktiskt ganska enkelt: mår du bra, klarar du skolan bättre – och goda skolresultat stärker i sin tur hälsan. Hälsa och lärande hör ihop.

Det är därför bra att elevhälsoutredningen (SOU 2025:113) så tydligt lyfter behovet av ett bredare elevhälsoarbete. Det är helt nödvändigt för en modern elevhälsa som arbetar långsiktigt och proaktivt. I utredningen öppnas det nu upp för fler professioner i elevhälsan. Fysioterapeuter, men också arbetsterapeuter och logopeder, lyfts in och borde vara självklara i teamen. Vi har viktiga kompetenser för att bidra till ett tidigt och förebyggande arbete nära barn och ungdomar.

Tyvärr är tillgången till våra professioner i skolan idag låg. Och det är få barn som möter en fysioterapeut i elevhälsan. Samtidigt som vi möter allt fler barn som rör sig för lite, kämpar med psykisk ohälsa eller har svårt att klara skoldagens krav. Här går det att göra annorlunda. I vårt grannland Norge är fysioterapeuter sedan länge är en självklar del av elevhälsoteamen. Kristin Hjort som arbetar som fysioterapeut inom elevhälsan på Gotland beskriver också väl här hur hennes arbete gör skillnad.

I veckans debattartikel lyfter Fysioterapeuterna tillsammans med Sveriges Arbetsterapeuter behovet av en nationell strategi för förebyggande arbete, ökad kunskap hos all personal om hur man främjar hälsa, ett tydligt personcentrerat arbetssätt och tvärprofessionella team där fler kompetenser arbetar nära eleverna. Detta kommer vi också att lyfta i de remissvar som vi skickar in till utredningen. Vi måste våga prioritera det som verkligen hjälper och genom att våga göra annorlunda skapas också helt andra förutsättningar för lärande.

Barns och ungas hälsa är en investering för framtiden. När vi ger dem rörelse, delaktighet och egenmakt bygger vi ett samhälle som håller. Nu är det dags att ta det arbetet på allvar. Förslagen om fler professioner i elevhälsan ger oss en möjlighet att bygga något bättre – att hjälpa fler barn att lyckas från start.

”Var tredje person kommer någon gång att få en cancerdiagnos. Bakom varje diagnos finns en människa och ett sammanhang.” Så klokt uttrycker sig Björn Eriksson, generaldirektör Socialstyrelsen, när den nya cancerstrategin kommer på tal. För nu har regeringen äntligen fattat beslut om en ny cancerstrategi som sätter riktning för de kommande tio åren. I vården kring cancer är upptäckt och akut behandling avgörande, likväl som den breda forskning som finns nationellt och internationellt.

I den reviderade strategin är det särskilt glädjande att rehabilitering lyfts fram som ett fokusområde. Här betonas särskilt att rehabilitering ska vara tidig och återkommande, individanpassad, jämlik, en integrerad del av hela vårdförloppet och tillgänglig inom både primärvård och specialiserad vård. Det gör skillnad att detta slås fast så tydligt i en nationell strategi, men det ställer också krav. Krav på att hälso- och sjukvården ibland behöver ställa om för att kunna erbjuda just detta. Och även krav på att tillgången på de professioner som har kompetens för just rehabilitering stärks och säkras.  

Idag ser tillgången till rehabilitering olika ut inom svensk cancervård. Alla erbjuds inte rehabilitering och för de som erbjuds rehabilitering så ser erbjudandet väldigt olika ut. Här kan vi göra bättre. För den som drabbas av cancer kan rehabilitering förebygga och reducera konsekvenserna av sjukdomen. Rehabilitering bör vara en självklar del av vårdkedjan för samtliga patienter och bedömning om rehabiliteringsbehov bör göras redan i början av vårdkedjan. Det är också viktigt att bedömning av behov görs av medarbetare med rätt kompetens. Rehabilitering främjar livskvalitet och ökar delaktighet. Prehabilitering och rehabilitering leder till patienter som är starkare, som har bättre hälsorelaterad livskvalitet, med minskad fatigue och bättre utfall efter operation. Det innebär vinster för såväl den enskilde patienten som för samhället. Rehabilitering kan se olika ut och det finns sällan en modell som passar alla – rehabilitering är till sin natur personcentrerad och interprofessionell.

Fysioterapeuterna har genom sektionen för onkologisk och palliativ fysioterapi varit engagerade i Socialstyrelsens arbete med att planera för en nationell cancer hubb med syfte att stärka och utveckla svensk cancervård och som knyter an till Europeiska kommissionens cancerplan och Cancer Mission. SweCan ska vara en strategisk samverkansplattform för olika aktörer som driver utvecklingen av svensk cancervård.

Sektionen är också engagerade i nätverket Svenskt nätverk för Träning och Cancer, SweCanMove, som vill sammanföra och stärka forskning, praktik och engagemang inom området träning och cancer. Med ett tydligt mål om att bidra till minskad cancerrisk samt förbättra hälsa, livskvalitet och överlevnad hos personer med cancer i Sverige.

Nu är det nära. Om bara några veckor väntas riksdagen besluta om att alla kommuner ska ha en medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR). En fråga som engagerat oss i Fysioterapeuterna länge. Det är en viktig markering för rehabiliteringens roll i den kommunala hälso- och sjukvården. Rehabilitering är en grundläggande del av den kommunala hälso- och sjukvården och ska hålla hög kvalitet – oavsett var i landet man bor.

Idag finns funktionen MAR i ungefär hälften av landets kommuner. För att alla landets kommuner ska införa MAR är det helt avgörande med de beslut som nu snart fattas. Vi behöver gå från ord till handling. För att lyckas krävs också en tydlig uppdragsbeskrivning på nationell nivå, med ramar för ansvar och befogenheter. Det är ett arbete som pågår inom Socialstyrelsen och vi med erfarenhet från uppdragen bidrar gärna med vår kunskap. MAR behöver ha ett tydligt uppdrag på ledningsnivå för att säkerställa att rehabiliteringsinsatser håller hög kvalitet, följer aktuell kunskap och ges i rätt tid. MAR-funktionen ger ledarskap och kompetens nära patienterna, med mandat att samordna insatser och säkerställa kvalitet. Det är ett steg mot en mer jämlik, patientsäker och kunskapsbaserad vård – och en viktig del av omställningen till en god och nära vård.

Från Framtidens hälso- och sjukvård: jag, Ida Kåhlin, Linda Gustafsson och Marie Blom Niklasson.

Om detta och om hur man kan arbeta för implementering pratade vi i veckan om vid konferensen Framtidens hälso- och sjukvård. Samma presentation kommer vi att göra vid Vårdarenan i vår. Riksdagens beslut väntas tas den 25 februari och träda i kraft vid halvårsskiftet 2026. Då behöver alla landets kommuner arbeta för en MAR -som ska vara en fysioterapeut eller arbetsterapeut – med rätt kompetens och organisatoriska förutsättningar. Tillsammans kan vi göra MAR till en verklig motor för jämlik rehabilitering i hela landet.

Det är den tiden på året när vi samlar våra önskningar- inför julen men också inför det kommande året. Önskan om fred och en mindre orolig värld står högt på önskelistan. 

Under året som gått har en del av Fysioterapeuternas önskningar gått igenom. Vi har fått skyddad titel för de fysioterapeuter som arbetar med djur. Vi har fått ett beslut om att medicinskt ansvarig för rehabilitering ska finnas i varje kommun. Vi ser i lönestatistiken att specialistutbildning lönar sig. Behörighetsutredningen lyfter också fram behovet av specialistfysioterapeuter i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen arbetar med en strategi för rehabilitering och habilitering och cancerstrategin reviderades med ett numera mycket tydligt fokus på rehabilitering. Men för såväl Behörighetsutredningen som cancerstrategin behövs det politiska beslut. Det är en önskan för 2026.

2026 är det dags för val och här kommer Fysioterapeuternas önskelista:

• Alla fysioterapeuter som varje dag går till jobbet för att göra sitt bästa för de patienter som de möter, ska bli hörda och sedda av sin arbetsgivare och chef. Att deras erfarenheter och kompetens räknas. Att arbeta i hälso- och sjukvården innebär ett stort ansvar och vi gör alla vårt bästa för de patienter som vi möter. Då är det inte rimligt att bli betraktad som ”en vårdanställd i raden” och att arbetsgivaren ibland tror sig kunna ersätta en medarbetare som har ett legitimationsyrke med någon annan, utan att hänsyn tas till kunskap och kompetens.
• En rimlig arbetsmiljö som ger utrymme till reflektion, påverkan och återhämtning. Det är ett måste för att orka påfrestningen som ett människonära arbete innebär. Många har länge lyft en pressad arbetssituation. Det behövs en arbetsmiljö som främjar professionellt lärande och samarbete, där den som är nyanställd får en god introduktion och där den som är mer senior ges möjlighet att utvecklas. Då blir arbetsglädjen större och personalomsättningen lägre – något som gagnar såväl verksamhet som patienter.
• En lön som motsvarar ansvar, kompetens och med en löneprocess som är schysst med tydliga lönekriterier som utgår från verksamhetens behov. Det behövs en löneutveckling under yrkeslivet som gör att det lönar sig att utbilda sig till fysioterapeut. 
• En förlängd grundutbildning på avancerad nivå, som ger blivande kollegor goda förutsättningar att med vår ökade kunskapsbas, ökade ansvar och ökade arbetsområden kunna arbeta som fysioterapeuter. Det är i längden inte patientsäkert och bidrar inte till god kvalitet när blivande fysioterapeuter under kort tid utsätts för mycket information och därmed får för grund kunskap.

Detta är några av punkterna på fysioterapeuters önskelista. Men också punkter som vi arbetar för varje dag och varje år till dess att vi stolt kan säga att nu slår önskningen in.

Bloggen tar nu ledigt och kommer åter i januari. Fysioterapeuternas julgåva i år går till Unicef. Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt År.