Det är varken hållbart eller önskvärt att det är upp till varje enskild yrkesverksam fysioterapeut eller enhetschef om kvalificerad kompetens finns på plats för att möta patienternas behov eller ej. Det blir sårbart, personbundet och ojämlikt. Det är inte heller jämlikt att olika legitimerade professioner har olika förutsättningar för specialistutbildning och karriärutveckling. Fysioterapeuter är idag till stor del ansvariga för egen kompetensutveckling och en avsevärd del av denna sker på egen bekostnad och på fritiden. Det är varken rimligt eller hållbart att det är så ovanligt med utbildningsanställningar och specialisttjänster för fysioterapeuter.

Sedan 1993 har det varit möjligt som sjukgymnast och fysioterapeut att bli specialist inom 17 olika områden. Det är en möjlighet som administreras och utvecklats av Fysioterapeuterna. Men nu är det sedan länge dags för en statligt reglerad specialistordning även för fysioterapeuter. Vi behöver en statligt reglerad specialistordning med gemensamma mål för, och styrning av, fysioterapeuters viktiga specialistkompetens.  Det skulle ge en tydlighet kring vilken kunskap och kompetens man behöver ha för att få kalla sig specialist inom fysioterapi.

Specialistutbildade fysioterapeuter är en stor tillgång i verksamheterna och utför avancerade insatser inom exempelvis onkologi, neurologi, pediatrik och äldres hälsa. Genom vårt arbete med till exempel förebyggande och hälsofrämjande insatser minskas behovet av resurskrävande vårdinsatser och stärker i stället personers självständighet och möjlighet att leva i hälsa. Det är en vinst både för personen och för samhällets gemensamma resurser.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Det är ett initiativ som vi välkomnar. Men staten behöver även ta ett tydligt ansvar för att säkra tillgången till specialistkunskap inom vår profession, så att hela befolkningen får förutsättningar till specialiserad vård på lika villkor. Det lönar sig för både samhället och för patienter. Det borde också löna sig för oss fysioterapeuter! 

Jag har fött tre barn – tre olika graviditeter och tre olika förlossningar. Det är unika händelser för mig och vår familj. Varje dag och varje minut sker unika händelser när ett barn föds. Händelser som präglar alla som deltar. Det känns därför orimligt att det fortfarande finns omotiverade skillnader i vård för olika grupper av kvinnor till exempel för dem som behöver extra stöd på grund av förlossningsrädsla, får allvarliga bristningar och som går på eftervårdsbesök. Det är inte heller rimligt att vården är svårnavigerad för de flickor och kvinnor som har problem med premenstruellt syndrom, premenstruellt dysmorfiskt syndrom, endometrios, sexuell lust och funktion eller klimakteriebesvär.

Eftervården är ett av område som behöver utvecklas då det fortfarande idag är många som inte vet vart de ska vända sig för att få hjälp med fysiska och psykiska besvär efter graviditet och förlossning. Väntetiderna kan vara långa för den som drabbas av tex genital smärta, urininkontinens och framfall. Tillstånd som inte är akuta, men som har stor påverkan på hälsa och livskvalitet.

Därför är det bra att SKR och regeringen nu är överens om att det behövs ett långsiktigt utvecklingsarbete för att uppnå en mer personcentrerad, tillgänglig och jämlik mödrahälsovård och förlossningsvård. Det är bra med tydlighet kring en sammanhängande vårdkedja med ett hälsofrämjande arbetssätt och att eftervården sömlöst tar vid för att följa upp kvinnans hälsa efter förlossningen och erbjuder vård och behandling vid fysiska och psykiska besvär. Det är också bra att alla kvinnor ska erbjudas minst ett eftervårdsbesök efter förlossning och att då även få erbjudande om rehabilitering med stöd av fysioterapeut. Rehabilitering och stöd av fysioterapeut bidrar till ökad kunskap hos kvinnan och därmed ökad möjlighet att påverka. Det ger förutsättningar för förbättrad hälsa och livskvalitet.

Detta blir tydligt när jag besöker Meja Kvinnohälsa – en av många fysioterapikliniker i landet som valt att fokusera på kvinnor och kvinnors hälsa. Tack till Emma Regberg, Elin Eriksson och Marina Kalafatides (som var med en patient när bilden togs) som delade med er av tid, kunskap och erfarenhet. På bilden också Christine Lorne, primärvårdsregionråd i Region Stockholm.

Överenskommelser i all ära, men nu behövs det verkstad. Det behövs system inom primärvården där besök tillåts ta tid, det behövs vidareutbildningar för de fysioterapeuter som vill fördjupa sig i området och det behövs satsningar på fler fysioterapeuter inom såväl primärvård som specialistsjukvård. Det lönar sig.

Arbetet för omställning till god och nära vård fortsätter och det är viktigt. SKR och regeringen slöt nyligen en överenskommelse och i potten ligger 6 394 miljoner kronor som ska användas för att öka tillgänglighet, kontinuitet, samordning och trygghet för patienter. I omställningen är också behovet av rätt förutsättningar för hälso- och sjukvårdens medarbetare en viktig faktor. God och nära vård definieras med utgångspunkt i patientens behov och handlar därmed om förhållningssätt för en mer personcentrerad hälso- och sjukvård. Det är gott så.

Primärvård, som utförs av både kommuner, regioner och privata utförare, ses som basen och navet för vården, men jag ser svårigheter med att särskilja en vårdnivå från de övriga. Det behövs snarare en ökad samverkan mellan vårdnivåer och ett samtal om var framtidens specialister ska finnas. Om framtidens hälso- och sjukvård ska bedrivas nära patienten, då är det också där som specialisterna behöver finnas. Men är vi redo för det? Är det ett samtal som pågår? Henrik Nyström skriver i Dagens Medicin om att samarbetet och möjligheten att konsultera varandra måste öka om vården ska bli effektiv och patientcentrerad. Det är klokt. Vi behöver inkludera alla delar av hälso- och sjukvården och kan inte exkludera specialistsjukvården.

Detta samtidigt som Ida Kåhlin, ordförande i Sveriges Arbetsterapeuter, i Altinget beskriver en bristande förankring gällande kunskap och förutsättningar att arbeta i linje med god och nära vård bland arbetsterapeuter i primärvården. Det finns sannolikt fog för att den bristande förankringen också kan ses hos andra professioner.

Det är bra att delar av de medel som betalas ut går till att utveckla primärvården på landsbygden. Det är bra att medel ges för att utveckla förutsättningarna på arbetsplatsen och för att utbilda vårdens framtida medarbetare. Här borde fler professioner ges möjlighet att utbilda sig till specialister – för fler specialister behövs.

Men vi behöver också ett bredare och mer inkluderande samtal, såväl vertikalt som horisontellt. För det är tillsammans som vi hittar formerna för arbete som bidrar till meningsfull, effektiv, trygg och säker hälso- och sjukvård för patienter och närstående. Men också en bättre arbetsmiljö för oss och bättre förutsättningar för ett hållbart arbetsliv.

De är dags för en ny svensk cancerstrategi. Den nuvarande togs fram för 14 år sedan och sedan dess har mycket förändrats. I den plan som nyligen togs fram av EU vill man fokusera på hela sjukdomskedjan och fyra huvudområden: förebyggande arbete, tidig upptäckt, diagnos och behandling, samt bättre livskvalitet för cancerpatienter och canceröverlevare. Det är viktiga områden med tydliga målsättningar och tidsatt plan, men området rehabilitering saknas. Allt fler lever allt längre med cancer och därmed är det fler som har följdverkningar av sjukdom och behandling. För dem och för deras anhöriga är cancerrehabilitering ibland ovärderligt för att ha en bra livskvalitet.

Inom cancerrehabilitering arbetar team med olika professioner som med sina kompetenser bidrar till ett helhetsomhändertagande för såväl patient som närstående. Vid cancercentrum finns numera en utbildning i cancerrehabiltering för dig som arbetar inom primärvården. Fysioterapeuter är en självklar profession i arbetet med rehabilitering. Vi bidrar bland annat med kunskap om individuellt anpassad fysisk aktivitet och träning men också med kompetens inom smärta och med stöd för beteendeförändring. Fysisk aktivitet bidrar till att minska fatigue, förbättra funktionsförmåga och hälsorelaterad livskvalitet för personer med en cancerdiagnos. Vi vet också att en ökad kondition och muskelstyrka för vissa cancertyper bidrar till att minska risken för återfall och förbättra överlevnad. Träningen behöver dock anpassas utifrån mående och hänsyn behöver tas till pågående sjukdom och var i behandlingen man befinner sig. Detta är fysioterapeuter bra på.

Om behandlingarna blir bättre och om fler lever längre med och efter en cancerdiagnos behöver vi också förändra hur vi tänker om cancer. Akut omhändertagande och medicinsk behandling är det första som behövs, men i såväl akut som kroniskt skede är det också viktigt med insatser för hälsa och välbefinnande.

Idag ser möjligheten till cancerrehabilitering olika ut i olika regioner. Vår gemensamma strävan mot en jämlik vård över hela landet, måste också innefatta insatser för rehabilitering. Därför bör en ny cancersstrategi också inkludera rehabilitering som ett huvudområde.