I flera år har de larmat om den ohållbara arbetsbelastningen. Fysioterapeuter och arbetsterapeuter inom rehabgruppen i Malmö beskriver en arbetssituation med ansvar för flera särskilda boenden med daglig etisk stress och känsla av otillräcklighet. De har under många år lyft problemen till sin chef men inte fått något gehör. Nu har majoriteten sökt sig till nya tjänster för att kunna fortsätta med legitimationen i behåll och för att kunna sova på nätterna.
Det är illa att det ska behöva gå så här långt. Arbetsmiljö, såväl fysisk som psykisk, är väl reglerad i lag och föreskrifter. Det finns manualer, kunskap och praktiska verktyg för ledning och chefer att arbeta med tillsammans med medarbetarna. Vi ska inte behöva höra berättelser som denna. Vi ska inte heller behöva känna att patientsäkerheten är hotad för de som vi är till för. I berättelsen från Malmö är det våra äldsta som inte får tillgång till den rehabilitering som de har behov av för att kunna leva den sista delen av sina liv så som de önskar.
När det bara finns tid för akuta insatser och för att släcka eldar, försvåras också möjlighet till att reflektera, lära mer och att förändra. Det arbete som behövs för att kunna utveckla verksamheter, arbeta utifrån den senaste evidensen och göra saker lite smartare än tidigare, uteblir.
I en debattartikel i veckan lyfts att det tar i genomsnitt 17 år för ny kunskap att komma till praktisk användning, särskilt om den praktiska verksamheten saknar kunskap om hur man går tillväga. Detta är väl inte en siffra som någon kan vara nöjd med?
Kommunerna behöver ta sitt ansvar och höja kompetensnivåerna inom den kommunala hälso- och sjukvården. När kompetens- och utbildningsnivåerna höjs är det fler som förstår forskning och som kan sätta den i bruk i verksamheterna. Då får fler patienter och brukare tillgång till den senaste evidensen och därmed också ett bättre omhändertagande och rehabilitering. Det behöver finnas möjlighet att engagera sig i forskning, att engagera sig i verksamhetsutveckling och att ha stöd från chefen i detta. Vi ser återkommande svårigheter för våra medlemmar inom kommunal hälso- och sjukvård att få tillgång till kompetensutveckling.
Det finns goda exempel, men de behöver bli fler. Kommundoktoranden (länken förklarar begreppet kommundoktorand) i Helsingborg, som nämns i debattartikeln, behöver få sällskap av fler motsvarande tjänster i andra kommuner. Forskningen som bedrivits i Eskilstuna och Östersund kring kommunala insatser och rehabilitering behöver spridas. Och kunskapen om hur vi kan stärka samverkan mellan personal i äldreomsorgen och forskare behöver användas i verksamheterna. Att sprida och använda både befintlig och ny forskning lönar sig.