Jag står på Gustav Adolfs torg i Stockholm och tårarna rinner längs mina kinder. Vi har samlats för att delta i en manifestation för att skydda sjukvården i krig och konflikter. Talen från professionsföreträdare och Läkare utan gränser blandas med berättelser och erfarenheter från Sudan, Gaza och Ukraina. Det är omöjligt att inte beröras av berättelserna och det lidande och den sorg som beskrivs. Om hur vårdens medarbetare utför sitt arbete medan det skjuts utanför, hur personal beskjuts när de evakuerar för att rädda sina liv. Om hur patienter bränns inne och hur vården som kan rädda liv inte kan utföras, på grund av brist på den utrustning som behövs.

Listan över attacker på sjukvårdsinrättningar är lång och den växer. I veckans manifestation samlas vi för att det är dags att göra mer för att stoppa sjukvårdsattacker världen över. Det behövs politiker som står upp för att tillgången till vård är en mänsklig rättighet. Vårdens medarbetare ska ha möjlighet att utföra sitt arbete utan att riskera sina liv. Den som behöver vård eller rehabilitering ska få tillgång till det, utan att frukta för sitt liv.

Sjukvården får aldrig bli en måltavla. Attacker mot civila mål som sjukvårdsinrättningar får aldrig bli normaliserade i krigföring. En attack mot sjukvården är ett brott mot internationell humanitär rätt – trots det går de som utför attackerna ofta fria. Så får det inte vara! Det är också sedan länge dags att frågan om sjukvårdsattacker får högsta prioritet inom EU och FN och att vi som land arbetar tillsammans med andra länder för att stärka insatserna för att stoppa attacker.

Avslutningsorden från manifestationen kommer från James Orbinski som var ordförande för Läkare utan gränser när organisationen tilldelades Nobels fredspris för 25 år sedan.

”Vi är inte säkra på att ord kan rädda liv, men vi vet att tystnad kan döda.”