I år är det tio år sedan föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö, OSA, trädde i kraft. Det var ett resultat av en ökad stressrelaterad ohälsa som tog fart under 1990-talet, då kraftiga nedskärningar inom offentlig sektor ledde till nya rekordnivåer av stressrelaterade sjukskrivningar. En bra förändring som tydliggjorde vikten av ett strukturerat arbete och där frågor om arbetsbelastning, arbetstid och kränkande särbehandling blev en tydlig del av arbetsgivarens ansvar. Och mycket har faktiskt blivit bättre. Idag är arbetsmiljö inte längre något som kommer ”i efterhand”. Det finns ett språk, en struktur och en medvetenhet som inte fanns tidigare. Vi pratar mer om balans, rimliga krav och möjligheten att faktiskt få göra ett bra jobb.
Men det är fortfarande alltför många som beskriver en vardag som skaver. Fysioterapeuterna beskriver en del av problematiken i vår arbetsmiljörapport som kom i fjor. Det är berättelser om ständigt fulla scheman, om administrativa krav som äter tid, om svårt sjuka patienter som kräver mer än man hinner ge – och om stressen som följer med hem. Och när varannan fysioterapeut funderar på att lämna yrket vet vi att problemen inte handlar om individer som ”inte orkar”. Det handlar om hur arbetet är organiserat.
I Sacos senaste rapport om arbetsmiljö beskrivs att nästan två tredjedelar uppger för hög arbetsbelastning och en tredjedel otydliga eller motstridiga krav från arbetsgivaren som orsak. De vanligaste besvären är trötthet, sömnstörningar, huvudvärk, oro eller ångest och koncentrationsproblem och de är vanligare bland akademiker än för andra grupper.
Och därför är OSA och dess verktyg idag ännu viktigare än när föreskriften kom för tio år sedan. Vi vet vad som behövs – och det är förvånande att inte mer görs och att frågan inte är uppe i varje ledningsgrupp, oavsett nivå eller huvudman.
Det handlar till exempel om att:
Vi behöver fånga upp risker tidigt – inte när någon redan är sjukskriven. Det handlar om de där tidiga signalerna: för många patienter, för lite återhämtning, för otydliga förväntningar.
Vi behöver bygga in pauser och variation i arbetsdagen.
Möjlighet att hämta andan mellan patienterna, arbeta med olika uppgifter och få tid för reflektion är inte lyx – det är förutsättningen för kvalitet.
Vi behöver chefer som har mandat och rimliga uppdrag.
En första linjens chef med 60 medarbetare kan inte arbeta förebyggande. Det vet alla som någon gång försökt nå sin chef i en akut situation.
Vi behöver arbetsgivare som ser professionens värde.
Fysioterapeuter ska inte behöva välja mellan att hinna med administration och att ge patienterna den tid de behöver. Båda delarna är en del av professionen.
Och framför allt behöver vi flytta fokus från individ till organisation.
Det hjälper inte med fler stresshanteringskurser om grundproblemet är för hög arbetsbelastning.
Tio år med OSA är bara början. OSA är ett bra verktyg men det är bara ett verktyg. För att vi ska verkliga skillnader och förbättringar i arbetsmiljön behöver arbetsgivare tar sitt ansvar på allvar. För facket och för skyddsombuden är detta en viktig och prioriterad fråga för vi vet att det handlar om att bygga en arbetsmiljö där fysioterapeuter inte bara håller – utan också trivs och utvecklas. Det är så vi säkerställer framtidens fysioterapi. Och det är så vi tar hand om dem som ska ta hand om andra.