Nu är det mer än en vecka sedan som Ryssland tog de första stegen över gränsen mot Ukraina och därmed bidrog till att förändra världen så som vi känner den.

Krig och konsekvenser av krig har betytt mycket för framväxandet av fysioterapi och rehabilitering under 1900-talet. Män och kvinnor som överlevt krig och har svåra fysiska eller psykiska trauman behöver stöd för att kunna få möjlighet att leva sina fortsatta liv på bästa sätt. Efter första och andra världskriget utvecklades rehabiliteringsmedicin och fysioterapi för de soldater som kom hem efter kriget. Idag arbetar fysioterapeuter i krigszon, med de soldater som kommer hem och också med de människor som tvingas fly för att överleva.

Jag läser om Alberto som sedan många år tillbaka arbetar i Afghanistan som fysioterapeut. Om att stå emot rädsla och om att kunna fokusera. Om att vara flexibel och om att utnyttja alla tillgängliga resurser till det yttersta.

Jag läser om Dorpec som under några år arbetade i Syrien med de människor som skadats i kriget. Med enkla hjälpmedel och med sin kompetens som fysioterapeut bidrog han till en bättre framtid för de personer som han mötte.

Och jag läser om Viktoria som fortsätter att gå till arbetet i Lviv varje dag. Att fortsätta gå till jobbet är hennes sätt att göra motstånd. Hon arbetar på en rehabiliteringsklinik och möter dagligen äldre personer som genom henne och hennes insatser får möjlighet att förbättra sin funktion och leva det liv de helst vill leva.

Jag tänker på mina kollegor som just nu befinner sig i Ukraina mitt i en av de värsta händelserna som man kan tänka sig i sitt liv. De som fortsätter att göra sitt arbete trots flyglarm och oro. Det är svårt att koncentrera sig på något annat och ändå så behöver vår värld gå vidare. Och det är kanske vårt ansvar. Att visa vårt stöd, att bidra med det vi kan och att vara där när kriget tar slut.