Inför veckan Vårdarena förberedde jag mig på att prata om uppgiftsväxling, eller workshifting, som det ibland också kallas. Ett begrepp som ibland upprör och som är lite klurigt beroende på vilket perspektiv man tar.

Ett yrke som utvecklas och där kunskapsbasen utvecklas förändras över tid. Vi arbetar inte idag på samma sätt som för tio, tjugo år sedan – våra yrken utvecklas i takt med kunskapen. Det finns ingen som gagnas av att vi försöker hålla kvar vid förlegade arbetssätt eller strukturer. När yrkesroller och arbetssätt förändras kan uppgiftsväxling vara ett bra sätt att ta tillvara kompetenser, utveckla teamarbete och öka förståelsen mellan yrkesgrupper. Men det behöver göras på ett klokt sätt och det behöver utgå från faktiska behov och i dialog med medarbetarna. Det är aldrig bra om professioner ställs emot varandra och bevakar sina arbetsuppgifter. Då finns en risk att vi tappar fokus på vårt gemensamma uppdrag: att ge bästa möjliga vård till patienterna.

Det finns flera utmaningar vid uppgiftsväxling. Som arbetsgivare behöver man tillgodose att kompetensen är den rätta. Det behövs tydlighet när uppdrag eller arbetsuppgifter förändras. Med utökade uppgifter och ansvar kommer också ett samtal om ersättning och en högre lön. Det behövs en tydlig tanke om varför det görs en uppgiftsväxling och det bör inte vara svårigheten att rekrytera som är den enda anledningen. Snarare än att vara ett försök till lösning på bemanningsproblem bör det vara ett försök till att använda resurser klokare och arbeta smartare, som tex Linda Hunter skrev om i DM förra veckan.

Andreas Thörneby skrev i veckan om att uppgifter kan vara enkla för att man har den kunskap och erfarenhet som man har, men för den som saknar detta kanske det är en svår och krävande uppgift. Och det är då som den rätta kompetensen blir så viktig- den som arbetsgivaren har ansvar för att tillgodose att medarbetaren har.

Vem som helst får inte göra vad som helst. Detta finns reglerat hos Socialstyrelsen och är kopplat till våra legitimationer. Det är dock förvånansvärt mycket som många får göra om man tillgodoser att kompetensen är den rätta. Men faktum är samtidigt att kultur och tradition ligger bakom en stor del av arbetsfördelningen på ett sjukhus – inte medicinska avvägningar eller regleringar. Dessa traditioner måste vi våga utmana för att föra vården framåt och klara utmaningarna vi står inför. Några exempel på workshifting är fysioterapeuter som bedömer tonus och injicerar Botox, fysioterapeut som första instans inom primärvården för personer med besvär från muskler och leder, eller när fysioterapeuten är ansvarig för återbesök efter en operation.