Tillgång till och möjlighet till rehabilitering vid skada och sjukdom är eftersatt. Detta gäller såväl i Sverige som i resten av världen. WHO har i veckan fattat beslut om att stärka rehabiliteringen internationellt. Enligt deras siffror är det hälften av befolkningen som inte får den rehabilitering de har behov av. Vi ser liknande siffror i Sverige, flera av våra patientorganisationer rapporterar regelbundet kring detta. Nu senast var det Reumatikerförbundet som vid sin stämma lyfte att 60 procent av deras medlemmar inte fått tillgång till rehabilitering under de senaste fem åren. Cancerehabfonden lyfter liknande utmaningar i sin årliga rapport, som visar att få får frågan om rehabilitering och ännu färre får tillgång till det.

Varför är frågan ständigt aktuell för flera patientgrupper? Är det verkligen alltid bäst att prioritera det akuta framför det långsiktiga?

Rehabilitering handlar om att stödja och hjälpa personen att få tillbaka så mycket som möjligt av sin fysiska och psykiska förmåga efter en skada eller sjukdom. Rehabilitering är ett teamarbete där en rad olika professioner ingår. Behoven ser olika ut för varje patient, och ska därför utgå från en individuell rehabplan med tydliga mål baserat på personens behov och förutsättningar.

I Socialstyrelsens förstudie kommer man fram till att nationella riktlinjer är svårt inom området och det kan jag vara benägen att hålla med om. Rehabilitering är brett även om grundprincip och definition borde vara densamma. Det de däremot föreslår är ett nationellt kunskapscentrum, vilket är bra, då vi där kan samla kunskap och öka fokus på frågor kring rehabilitering. Förslaget om Chief Rehabilitation Officer är också bra. Det kan bli en samlande kraft och vår tydliga representant inom området och en stark faktor i att införa Rehabilitation 2030 i Sverige.

Tillgång till rehabilitering minskar ett framtida vårdbehov och gör det lättare att komma tillbaka i arbete. Varje människa som inte får tillgång till rehabilitering utsätts för onödigt lidande som påverkar livskvaliteten negativt. Tillgång till rehabilitering påverkar också vår gemensamma ekonomi genom att bidra till minskad sjukskrivning, minskad användning av hemtjänst och ett minskat behov av behov av hälso- och sjukvård och läkemedelsanvändning. Det finns alltså goda samhällsekonomiska skäl att satsa på rehabilitering.
Resultatet från undersökningarna behöver tas på allvar. Det behövs kraftfulla och snabba satsningar på rehabilitering inom kommuner, regioner och nationellt. Det kommer att löna sig för den enskilda personen och för samhället.