I veckan uppmärksammas World Cancer Day med syfte att rikta ljuset mot cancer: upptäckt, behandling och rehabilitering och i Svenska Dagbladet lyftes behovet av individuellt anpassad rehabilitering för den som drabbas. Även sjukvårdsministern uttalar sig om att rehabfrågorna kommer att bli extra viktiga i den kommande nationella cancerstrategin.

Utklipp från artikel i Svenska Dagbladet

Vi är många som beskriver en bristande tillgång till rehabilitering och för den som erbjuds rehabilitering så ser erbjudandet väldigt olika ut. Cancerrehabilitering förebygger och reducerar följderna av cancersjukdom och främjar därigenom människors livskvalitet och hälsa. Prehabilitering och rehabilitering leder till patienter som är starkare, som har bättre hälsorelaterad livskvalitet, minskad fatigue och bättre utfall efter operation. Det innebär vinster för såväl den enskilde patienten som för samhället. Rehabilitering bör vara en självklar del av vårdkedjan för samtliga patienter och bedömning om rehabiliteringsbehov bör göras redan i början av vårdkedjan. Bedömning av behov görs bäst av medarbetare med kompetens inom rehabilitering. Fysioterapeuten behöver komma in tidigare i vårdkedjan för att bättre kunna förebygga och hjälpa patienterna att bibehålla funktionen innan de till exempel blir muskelsvaga.

Det finns inte en modell som funkar för alla när det kommer till cancerrehabilitering. För att hälso- och sjukvården ska kunna erbjuda det stöd som behövs krävs samverkan mellan många olika yrkesgrupper och olika kompetenser. Tillgång till multiprofessionella team som arbetar personcentrerat med rehabilitering – utgår från varje persons speciella förmågor, behov och förutsättningar – är avgörande för att liv som räddas också ska kunna levas. Idag finns det 21 specialistfysioterapeuter inom onkologi i Sverige. Det är en låg siffra med tanke på antalet personer som insjuknar årligen. Det finns inte ens specialister på alla landets specialistkliniker, vilket är det minsta man skulle kunna förvänta sig. Det saknas också specialister på landets palliativa avdelningar. Att bli och att vara specialist är en klinisk och akademisk fördjupning som bidrar till såväl djup som bredd inom kunskapsområdet. Här krävs det förändring! Nu!

Vårdgivarna måste börja efterfråga den specialistkompetens som kan göra så stor skillnad i livskvalitet för patienterna och i effektivitet för vården. Vår gemensamma strävan mot en jämlik vård över hela landet, måste också innefatta insatser för rehabilitering. Det borde vara rimligt att alla som lever med cancer och med konsekvenser av cancer, får tillgång till rehabilitering. Det ska vara behovet som styr och inte var i landet jag bor. Det behövs också en riktad satsning på forskning inom området samt uppföljning av kvaliteten på rehabiliteringen. Om detta och lite mer skrev vi i en debattartikel precis före jul. Den är lika aktuell nu.