Det är många kommuner och regioner som brottas med en tuff ekonomisk situation. Där avväganden behöver göras som ställer medarbetargrupper mot varandra och verksamhet mot verksamhet. Samtidigt vet vi att vi kommer att behöva vara fler som vill arbeta inom såväl kommunal som regional verksamhet nu och i framtiden. Det är en olycklig situation där kollegor varslas trots att det är brist på fysioterapeuter. Där kollegor omplaceras från verksamhetsutveckling till klinik. Där det är anställningsstopp och där det inte finns utrymme för kompetensutveckling. Det är risk att kortsiktiga lösningar leder till långsiktiga konsekvenser. Att inte satsa på kompetensutveckling är som Ann-Marie Wennberg Larkö säger i Dagens Medicin, att skjuta sig själv i foten.

Och att prioritera bort förebyggande insatser leder kanske till kortsiktiga ekonomiska resultat, men till långsiktiga konsekvenser för människors hälsa och när det gäller belastningen på hälso- och sjukvården. Vi får idag signaler från fysioterapeuter inom primärvården som oroas över att tjänster vakanshålls och att kollegor som går i pension inte ersätts. Vi hör att fysioterapeuters insatser inte följs upp och därmed inte heller räknas som en del i vårdcentralernas arbete. Vi hör att det som räknas är produktionstakt- många och korta besök- inte kvalitet och patientsäkerhet. Vi ser att ersättning för vårdval inte förändrats på många år. Allt detta är oroande både nu och för en framtid.

Bild från SKR.

I omställningen till nära vård berörs all vård, oavsett huvudman och oavsett vårdnivå. Men om vi verkligen menar att primärvården ska vara navet för all hälso- och sjukvård behöver vi tänka annorlunda. Det behövs ökade satsningar på primärvården för att den ska kunna arbeta med helhetsomhändertagande, god kvalitet och hög patientsäkerhet. I överenskommelserna läser vi om tillgänglighet, kontinuitet, samordning och trygghet för patienten. För att vårdens professioner ska kunna leverera detta behövs också rätt förutsättningar för hälso- och sjukvårdens medarbetare.