Det är brist på fysioterapeuter inom hälso- och sjukvården. Andelen sysselsatta har minskat under de senaste åren samtidigt som behovet spås öka. Det är orimligt med tanke på att de framtidsprognoser som presenteras visar att bristen på legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal kommer att kvarstå eller öka fram till 2035 i Sverige. I världen har gruppen vårdpersonal också minskat och WHO förutspår att om investeringar inte ökas inom utbildningssektorn kommer mängden vårdpersonal att minska ytterligare. Anledningen till att det råder brist beror sannolikt på en mångfald av faktorer, men sannolikt spelar lönesituation och bristande arbetsmiljö in.
Socialstyrelsen lyfter i sitt nationella planeringsstöd att yrkesutövning inom hälso- och sjukvården rör sig mot ökad specialisering. Vi utför idag fler och mer komplexa åtgärder inom de områden vi arbetar. Kunskapsområde och forskning går hela tiden framåt, vilket i sin tur innebär att kunskapskraven ökar hos personalen. Det är en utvecklingsinriktning som enligt Socialstyrelsen innebär att fler yrkesgrupper utvecklar specialiserade kunskaper inom olika vårdområden. Det blir därmed allt viktigare att hälso- och sjukvårdens organisationer blir bättre på att både rekrytera, utveckla och förvalta kvalificerad kunskap inom flera professioner. Därför är det så viktigt med en statligt finansierad specialistutbildning, för att kunna skala upp antalet examinerade för att möta efterfrågan. Specialisering är en viktig del i ett yrkes attraktivitet och något som bör värderas högre. Det är inte rimligt att vi som professionsförbund ska driva och utveckla fysioterapeuters specialistutbildning. Här behöver arbetsgivaren ta ett större och tydligare ansvar. Det behövs också en statlig reglering av specialisttjänster för att öka attraktionskraften liksom kunskap om yrket hos chefer och ledning.
Det är också intressant att man från Socialstyrelsen beskriver hur svårt det är att följa den sammantagna utvecklingen av vårdkonsumtionen, både vad gäller patientens hela vårdkedja och summerat för olika vård-, besöks- och kontaktformer. Främsta anledningen till detta är att statistiken främst är inriktad på åtgärder som utförs av läkare, medan åtgärder som utförs av till exempel fysioterapeuter inte ingår i de nationella statistikkällorna. Vi vet också sedan tidigare att statistiken brister när det gäller olika vårdformer och huvudmän. Bättre kan vi väl! För att få en mer sann och tydlig bild av all hälso- och sjukvård oavsett huvudman, vårdform eller vårdgivare, behöver fler uppgifter samlas in och efterfrågas för såväl olika yrkeskategorier som vårdformer. Förutom att det förbättrar våra möjligheter att analysera förändringar och behov ger det också förbättrade möjligheter att följa till exempel omställningen till nära vård.