I undersökning efter undersökning är siffrorna tydliga. I Reumatikerförbundets undersökning svarar 60 procent att de inte fått tillgång till rehabilitering under de senaste fem åren. I Neuros undersökning har varannan medlem inte erbjudits en multidisciplinär rehabiliteringsperiod och nio av tio har inte en aktuell plan för sin rehabilitering. I Fysioterapeuternas undersökning under pandemin hade tillgången till rehabilitering minskat kraftigt för 50 procent av de tillfrågade – och detta från en redan låg nivå. 

Vad är det egentligen som är så svårt här? Varför är frågan ständigt aktuell för flera patientgrupper? Är det verkligen alltid bäst att prioritera det akuta framför det långsiktiga?

Rehabilitering handlar om att stödja och hjälpa patienten att få tillbaka så mycket som möjligt av sin fysiska och psykiska förmåga efter en skada eller sjukdom. Rehabilitering är ett teamarbete där en rad olika professioner ingår. Behoven ser olika ut för varje patient, och utgår från en individuell plan för rehabilitering med tydliga mål baserat på den personens behov och förutsättningar.

Tillgång till rehabilitering minskar det framtida vårdbehovet och gör det lättare att komma tillbaka i arbete. Det påverkar livskvaliteten för varje människa som inte får tillgång till det och leder till onödigt lidande. Tillgång till rehabilitering påverkar vår gemensamma ekonomi genom att bidra till minskad sjukskrivning, minskad användning av hemtjänst och ett minskat behov av hälso- och sjukvård. Det finns alltså goda samhällsekonomiska skäl att satsa på rehabilitering.

Resultatet från undersökningarna behöver tas på allvar. Det behövs kraftfulla och snabba satsningar på rehabilitering inom kommuner, regioner och nationellt. Alternativet skulle innebära omfattande lidande för patienterna, högre tryck på hälso- och sjukvården och ökade kostnader för skattebetalarna.

Vi hoppas och tror att de vårdförlopp som nu tas fram för olika diagnoser kan leda till en aktiv uppföljning och att verksamheterna lever upp till de rekommendationer som beskrivs. Förhoppningsvis kan nationella riktlinjer för rehabilitering, habilitering och hjälpmedel bidra till höjd kvalitet och förstärkt uppföljning. Vi tror också att de förslag som läggs inom kunskapsstyrningen om en individuell plan för rehabilitering tas på allvar. Det kommer att löna sig för den enskilda personen och för samhället.