För 75 år sedan bildades World Physiotherapy, då med namnet World Confederation for Physical Therapy (WCPT). Sverige var en av elva grundare när den första överenskommelsen skrevs under 8 september 1951. Idag representerar World Physiotherapy, som organisationen nu heter, 124 medlemsländer och mer än 600 000 fysioterapeuter över hel världen. I skrivande stund befinner jag mig i Halifax för att som representant för Sverige, tillsammans med de andra grundande länderna, uppmärksamma 75-årsfirandet och också diskutera framtiden för organisationen.

Vår profession är i rörelse och att arbeta som sjukgymnast för 75 år sedan var något annat än vad det är att arbeta som fysioterapeut idag. Men det finns också likheter – kroppen är ju till stor del densamma och många behandlingsmetoder har utvecklats utifrån vår tidiga kunskap. Yrket har utvecklats till ett självständigt yrke med stort ansvar. I Sverige har vi remissfrihet, vi ställer diagnos och det är vi som fattar beslut om vilka insatser som vi tycker passar bäst för en patient – givetvis utifrån evidensläget och utifrån beprövad erfarenhet. Så är det inte för fysioterapeuter i alla länder.

Fysioterapeuter arbetar inom allt fler områden och vårt kunskapsfält blir allt bredare och djupare. Det är bra att vi inte begränsar oss utan ser nyttan och värdet av vår kompetens i nya områden. Elevhälsa, kvinnohälsa och fysioterapi för psykisk hälsa är bara några områden som tillkommit. Listan kan göras mycket lång.  Vi är en profession i förändring och vi vet att vi måste fortsätta att förändras.

Bild från History Physio och från ett tidigt GIH.

Är du intresserad av vår historia kan du läsa den skrift som World Physiotherapy tog fram i samband med 50-årsjubileet. Det finns också ett nätverk som skriver om vår historia och enligt dem är Sverige fysioterapins vagga. I Sverige finns Anders Ottosson som skrivit mycket om fysioterapins historia bla här i Forskning pågår och och som du kan lyssna på i det här avsnittet av Vetenskapsradion.

Jag är stolt över att representera Sverige och stolt över att få möjlighet att berätta om våra framsteg. Jag känner ödmjukhet inför historien och för dem som gick före. Jag känner också ödmjukhet och nyfikenhet inför våra kollegor i andra länder, som har helt andra förutsättningar för sitt arbete. Det är tillsammans om vi lär och utvecklar vår profession för de kommande 75 åren.

Vi har nu lämnat in remissvaret till utredningen En förbättrad elevhälsa, SOU 2025:113. En utredning som vi som organisation ger både ros och ris. Ros – för att elevhälsans uppdrag föreslås bli tydligare och mer förebyggande, och för att fysisk, psykisk och social hälsa ska ses som en helhet. Det är helt rätt. Och ros för att utredningens förslag öppnar upp för fler professioner i elevhälsan: fysioterapeuter, arbetsterapeuter och logopeder.

Men utredningen får också ris, för att förslagen inte når ända fram. Vi hade gärna sett en ändring i förordning kring elevhälsans professioner och inte som nu att det blir upp till varje kommun och rektor att fatta beslutet om vilka professioner som ska finnas i elevhälsan. Varje skola har olika förutsättningar och eleverna på skolorna olika behov, vilket behöver respekteras, men vi anar också att detta kommer att leda till en ojämlik elevhälsa.

I utredningen betonas tidiga insatser och bättre stöd vid lättare fysiska besvär. Det är precis där fysioterapeuter arbetar och gör skillnad varje dag. Ändå föreslås inte att fysioterapeuter blir en av de lagstadgade professionerna, utan något som varje rektor själv förväntas bedöma behovet av. Det skapar inte de bästa förutsättningarna för en jämlik elevhälsa.

Bild från tidningen Fysioterapi

I arbetet som fysioterapeut se vi vad som händer när vi kommer in tidigt – och när vi inte gör det. Elever som får rätt stöd i tid hittar tillbaka till både rörelse och lärande. De som inte får det riskerar att hamna efter, ibland under lång tid. Detta beskrivs tydligt i artikeln om Kristin Hjort som är fysioterapeut i elevhälsan på Gotland. Det beskrivs också i det forskningsprojekt som pågår på gymnasieskolan i Lidköping.

För mig är det enkelt: ska elevhälsan vara förebyggande och likvärdig måste den också vara komplett. Elevhälsoutredningen är ett viktigt steg framåt. Men ska vi ta helhetsperspektivet på allvar behöver fysioterapeutisk kompetens vara en självklar del av teamet.

För vi möter redan eleverna. Frågan är bara varför vi inte får göra det i skolan.

Nu är alla avsnitt släppta i Fysioterapeuternas nya podd Cecilia lyfter där vi under våren har tema politik inför det stundande valet. I sex samtal möter jag politiska företrädare från Socialutskottet. Alla partier bjöds in till samtal och sex tackade ja till ett samtal om hälso- och sjukvården som en av de viktiga frågorna inför valet.

I samtalen pratar vi om hur hälso- och sjukvården ska styras, om vikten av långsiktighet, om vikten av samarbete mellan politiker oavsett partitillhörighet och om hur finansiering. I alla samtal lyfter jag också fysioterapeuters förutsättningar för löneutveckling, arbetsmiljö och fortbildning. Områden som är viktiga för oss fysioterapeuter och för att vi ska vilja fortsätta arbeta inom hälso- och sjukvården.

Samtalen avslutades med att alla politiker fick ge sin hisspitch om varför vi som fysioterapeuter ska rösta på just dem. Kanske ett stöd när du gör ditt val inför höstens val? Du hittar podden på vår webb: fysioterapeuterna.se/bloggpodd och där poddar finns.

Kanske läge att lyssna nu under långhelgen?

Jämställdhet är en fråga som engagerar, berör och upprör. I en nyligen gjord rapport från Jämställdhetsinstitutet anser åtta av tio svenskar att det är en viktig samhällsfråga och en av fyra kan tänka sig att rösta på ett annat parti om det har bättre politik för jämställdhet. För egen del har jag tänkt mycket på vad jämställdhet egentligen betyder i vår vardag som fysioterapeuter. Inte i teorin – utan i praktiken. I lönekuvertet, i möjligheterna att utvecklas, i känslan av att vår kompetens värderas rätt. Att det finns osakliga skillnader blir tydligt när lönegapen kvarstår år efter år. Ett exempel skrev vår tidning Fysioterapi om när Lönelotsarna presenterade sin rapport. Regionanställda fysioterapeuter tjänar mindre än likvärdiga mansdominerade professioner.

Och därför reagerar Fysioterapeuterna nu också kring regeringens hantering av EU:s direktiv på området, nämligen lönetransparensdirektivet. EU:s lönetransparensdirektiv syftar till att göra det lättare att upptäcka och åtgärda osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Det borde vara ett steg framåt. Men i stället vill regeringen skjuta upp genomförandet och omförhandla det inom EU. För mig väcker det en större fråga: vilket tempo vill vi ha i jämställdhetsarbetet?

I vår profession märks strukturerna tydligt. Vi arbetar i kvinnodominerade verksamheter där löneutvecklingen ofta släpar efter. Samtidigt är löneskillnaden mellan kvinnor och män fortfarande över 10 procent i Sverige. Det här är inte historia. Det är här och nu. Och utan insyn och transparens går förändringen långsamt – om alls.

Det här handlar inte bara om löner. Det handlar om att våra yrken ska vara attraktiva, om att kunna rekrytera och behålla kompetens och om att ge rätt värde åt arbete som bär upp vården. EU-direktiv är inte hela lösningen. Men de är verktyg som kan göra skillnad. Därför blir jag bekymrad när tempot sänks. För vi har inte riktigt råd med det. Jämställdhet är inget vi blir färdiga med – det är något vi måste fortsätta välja, varje dag.