Vi kan inte bygga framtidens vård på att människor sliter ut sig

I veckan presenterades Fysioterapeuternas senaste arbetsmiljörapport, som är baserad på den medlemsundersökning som gjordes i början av året. När jag läser rapporten blir jag både stolt och bekymrad.

Stolt över de enorma insatser som fysioterapeuter gör varje dag och stolt över vår profession som driver och som vill förändring. Men jag blir framför allt bekymrad över att så många gör det under villkor som inte är tillräckligt bra och som inte är hållbara, varken för den enskilde fysioterapeuten eller för verksamheterna. Vår rapport visar att hög arbetsbelastning, bristande återhämtning och otillräckliga möjligheter till fortbildning är vardag för många fysioterapeuter. Flera överväger att lämna sin arbetsplats, och vissa funderar till och med på att lämna yrket.

Det här är inte bara en fråga om arbetsmiljö. Det är en fråga om patientsäkerhet.

Som fysioterapeuter vet vi att det krävs tid för patienten, möjlighet till reflektion och kontinuerlig fortbildning. När de förutsättningarna saknas uppstår en etisk stress och det är många som dagligen tvingas balansera mellan vad patienterna behöver och vad tiden räcker till. Under de verksamhetsbesök som jag har gjort de senaste veckorna har jag mött kollegor och medlemmar som är nöjda med sitt yrkesval och som känner att de gör skillnad, men de känner också att det är svårt att räcka till. Det är allvarligt. Inte bara för den enskilda fysioterapeuten utan för hela hälso- och sjukvården.

Behoven av rehabilitering ökar. Då måste vi också investera i dem som ska utföra arbetet. Fortbildning kan inte vara något som sker på fritiden och återhämtning kan inte vara en lyx.

Vi behöver arbetsplatser där fysioterapeuter kan utvecklas, orka och vilja stanna kvar.

För när fysioterapeuter får rätt förutsättningar vinner alla. Framför allt patienterna.

Nästa vecka tar bloggen ledigt!

Vi måste våga satsa på fysioterapeuters utbildning – hela vägen

Vi behöver prata om vår utbildning! Det är nu mer än 30 år sedan som grundutbildningen för fysioterapeuter förlängdes. 30 år där kunskapsbasen och forskningsfältet breddats och fördjupats. 30 år där professionen utvecklats till att vara den autonoma och självständiga profession som vi är idag. 30 år där våra arbetsuppgifter förändrats och förskjutits. Det är en utveckling som har varit bra på många sätt. Men vi ser idag att många nyexaminerade känner sig otillräckliga inför arbetslivet.

I veckan har jag träffat representanter från de åtta lärosäten som utbildar fysioterapeuter. De berättar om stoffträngsel och svårigheter att hinna med det som behövs, för att ge en god grund att stå på. De berättar också om försämrade ekonomiska förutsättningar, där de hela tiden behöver förhålla sig till besparingar. De lyfter den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU), där platserna är för få. Utmaningarna är många samtidigt som söktrycket är fortsatt högt, vilket är glädjande. Det är många unga som vill bli fysioterapeuter. Och de behövs!

Vi ser en demografisk utveckling i Sverige som innebär en ökad andel äldre i befolkningen och en ökad andel personer med långvariga sjukdomar. För möta dessa utmaningar behövs en fokusförflyttning mot hälsofrämjande och förebyggande insatser, liksom tillgång till kvalitativ rehabilitering. De ökade behoven kräver fler fysioterapeuter i samhället och i hälso- och sjukvården. Det kan uppnås genom ett ökat antal utbildningsplatser på grundutbildningen, med tillhörande verksamhetsförlagd utbildning.

Men det är alltså också dags för en längre grundutbildning som rustar oss bättre. Vi behöver en grundutbildning på avancerad nivå för kommande kollegor. Det skulle ge oss en stabilare plattform att stå på – med både bredd och djup.

Utbildningsfrågorna handlar inte bara om oss som yrkesutövare. De handlar ytterst om patienternas livskvalitet, om vårdens effektivitet och om att skapa en hållbar framtid. Fysioterapi är evidensbaserad, kostnadseffektiv och ofta avgörande för människors återhämtning och hälsa. Men då måste vi som fysioterapeuter få rätt förutsättningar. Fler behöver se värdet i att satsa på vår utbildning – från start och hela vägen genom yrkeslivet.

För en jämställd hälsa

I veckan presenterade utredaren Åsa Hansson nästa del i utredningen För en framtid med barn, denna gång med tema jämställdhet. Ett tema som också lyftes i en debattartikel, som argumenterar för att dagens unga vuxna möter helt andra villkor än tidigare generationer och att familjepolitiken inte fullt ut har hängt med i utvecklingen. Samtidigt lyfter debattörerna att kvinnor fortfarande tar en större del av riskerna kopplade till familjebildning och omsorgsansvar.

Det fick mig att fundera över något som vi fysioterapeuter möter varje dag, men kanske inte alltid beskriver som en jämställdhetsfråga. Nämligen hälsa.

I vårt jobb möter vi alla sorters människor i olika skeden av livet. De söker sig till oss av olika anledningar: smärta, sjukdom, psykisk ohälsa, eller för att träna upp sig efter en skada, med mera. Men bakom symptomen finns alltid livsvillkoren. Hur mycket tid finns för återhämtning? Hur ser möjligheterna ut att prioritera sin egen hälsa?

Det är lätt att prata om fysisk aktivitet och träning som ett individuellt ansvar. Att alla borde röra sig mer, träna regelbundet och prioritera sin hälsa. Men verkligheten ser inte likadan ut för alla. Som fysioterapeuter vet vi att hälsa skapas i vardagen. Möjligheten att vara fysiskt aktiv påverkas av arbete, ekonomi, boendesituation, sömn, stress och omsorgsansvar. När dessa förutsättningar skiljer sig åt gör också möjligheterna till återhämtning och god hälsa det.

Därför tror jag att vi behöver prata mer om jämställdhet ur ett hälsoperspektiv. Inte för att fysioterapeuter ska lösa samhällets jämställdhetsutmaningar, utan för att vi ser konsekvenserna av dem. Vi ser människorna bakom statistiken. Vi möter dem som försöker få vardagen att fungera, samtidigt som kroppen säger ifrån. Det finns många exempel på när vi bemöts och behandlas olika utifrån vårt kön.

Ibland talar vi om vikten av personcentrerad vård. För mig handlar det också om att förstå den kontext som patienten lever i. En träningsplan som fungerar utmärkt på papperet fungerar inte alltid i verkligheten. För att lyckas behöver vi förstå både personen och de förutsättningar som omger henne eller honom.

Jämställdhet handlar ofta om ekonomi, föräldraledighet och arbetsliv – det är viktiga frågor. Men jämställdhet handlar också om möjligheten att må bra, återhämta sig och leva ett hållbart liv. Här har fysioterapin viktig kompetens att bidra med.

Hälsa skapas inte bara i vården. Den skapas i människors vardag. Därför kommer jämställdhet alltid att vara kopplat till hälsa.

AI i fysioterapin – ett verktyg, inte en ersättare

Jag måste erkänna att jag både fascineras och utmanas av den snabba utvecklingen inom AI. Hur ska en hinna med och hur ska en veta vilka användningsområden som är bäst? På kort tid har artificiell intelligens gått från att kännas som något avlägset till att bli ett verktyg som allt fler använder i vardagen, även inom hälso- och sjukvården.

Som fysioterapeut ser jag många möjligheter. AI kan hjälpa oss att hantera information, dokumentera smartare och få snabbare tillgång till kunskap. Det kan frigöra tid till det som är kärnan i vårt arbete: mötet med patienten. Men jag ser också risker med att AI gör en del av det ”enkla”- hur blir jag då bättre på det svåra, om jag inte får öva eller inte reflektera och lära mig längs vägen? Frågorna är nog fler än svaren.

AI in Healthcare, Revolutionizing Medical Diagnostics and Patient Care. ai, healthcare, medical technology, diagnostics, patient care, artificial intelligence, medical ai, healthcare innovation.

För AI kan inte ersätta det professionella omdömet. Fysioterapi handlar om att förstå människors livssituation, motivation och individuella behov. Det handlar om relationer, tillit och kliniskt resonemang. Det är mänskliga förmågor som ingen algoritm kan ta över. The Chartered Society of Physiotherapy i Storbritannien har tagit fram principer att förhålla sig till. De skriver också att AI bör stödja, men inte ersätta, professionellt ansvar och kliniska beslut.

AI förändrar också fysioterapeutens arbetsmiljö och kompetensbehov. Tekniken kan minska administration och ge bättre beslutsstöd, men också skapa nya krav på granskning, digital kompetens och ansvar. Därför behöver införandet följas av tid för lärande, reflektion och professionell utveckling.

Den viktigaste frågan är kanske inte om vi ska använda AI eller inte, utan hur vi använder den på ett klokt och etiskt sätt. Vi behöver vara nyfikna, men också kritiska. Och vi behöver förstå både möjligheterna och riskerna, inte minst när det gäller patientsäkerhet, integritet och jämlik vård.

Fysioterapeuter är bra på att ta till sig nya arbetssätt och ny teknik. Det har vi alltid gjort. Nu har vi en möjlighet att göra det igen. Men den här gången handlar det inte bara om att använda nya verktyg. Det handlar om att vara med och påverka hur de utvecklas.

AI kommer att bli en naturlig del av framtidens fysioterapi och av framtidens hälso- och sjukvård. Men framtiden avgörs inte av tekniken i sig. Den avgörs av hur vi som profession väljer att använda den.