Varje dag möter fysioterapeuter människor som har ont, som kämpar med sin rörelseförmåga, som vill tillbaka till jobbet, till vardagen, till livet. Vi är experter på att lindra smärta, förbättra livskvalitet och förebygga sjukskrivning. Vi är en av flera nyckelspelare i primärvården – och ändå finns det mycket att önska kring våra arbetsvillkor.

Det är många fysioterapeuter som brinner för sitt arbete och som vill göra skillnad. De vill ge den rehabilitering som de vet är möjlig. Men i vår senaste medlemsundersökning ser vi en annan bild växa fram – en bild av stress, otillräcklig återhämtning och bristande möjligheter till kompetensutveckling. Några kollegor delar med sig av sina erfarenheter i citaten nedan

”Poäng stressar, känner sig ofta otillräcklig både gentemot verksamheten
och patienter.”

Mer än hälften av fysioterapeuterna i regional primärvård överväger att lämna sitt jobb. Många hinner inte ens med det direkta patientarbetet under sin arbetsdag. Och kanske mest oroande – nästan en tredjedel upplever att deras arbetssituation påverkar patientsäkerheten. Det är inte hållbart. Varken för dem eller för patienterna.

”Orimliga krav på produktion som hindrar arbete ”på djupet” med patienter. ”Du behöver inte göra ett 100% igt-jobb det räcker med 50%” sa en chef!”

Det är inte heller hållbart att sju av tio fysioterapeuter inte får den fortbildning de behöver för att kunna ge säker och evidensbaserad vård. Fyra av tio saknar en fortbildningsplan helt. När fortbildning prioriteras bort, påverkar det inte bara individen. Det påverkar hela vårdkedjan. Det påverkar möjligheten att rekrytera, att behålla kompetens, att utveckla hälso- och sjukvården.

Kombinationen av en pressad arbetsmiljö och bristerna på fortbildning är problematisk här och nu men också för framtiden. Vi föreslår därför i den rapport som publicerats i veckan att:

• Låt fokus vara på patienten – inte på att jaga siffror. Ersättningssystemen måste främja kvalitet, inte stress.
• Ge tid att göra jobbet – på jobbet. Fysioterapeuter ska ha utrymme för både direkt och indirekt patientarbete inom sin arbetstid.
• Reglera arbetsgivarens ansvar för fortbildning. Det ska inte vara upp till varje enskild chef eller verksamhet – det måste vara ett nationellt ansvar.
• Alla ska ha en fortbildningsplan – och resurser som är öronmärkta för att genomföra den.
• Gör en nationell genomlysning av vårdvalens konsekvenser. Vi måste förstå hur dagens system påverkar både vårdens kvalitet och arbetsmiljön.

Fysioterapeuter är redo att ta ansvar. Vi vill vara en del av omställningen till en nära vård. Men då måste vi få rätt förutsättningar. För när vi får möjlighet att använda hela vår kompetens, då händer det något. Då får människor hjälp i tid. Då minskar lidandet. Då förbättras livskvaliteten. Vi måste ta hand om dem som tar hand om oss.

Vi behöver prata om vår utbildning! Det är nu mer än 30 år sedan som grundutbildningen för fysioterapeuter förlängdes. 30 år där kunskapsbasen och forskningsfältet breddats och fördjupats. 30 år där professionen utvecklats till att vara den autonoma och självständiga profession som vi är idag. 30 år där våra arbetsuppgifter förändrats och förskjutits. Det är en utveckling som har varit bra på många sätt. Men vi ser idag att många nyexaminerade känner sig otillräckliga inför arbetslivet. Utbildningarna brottas med stoffträngsel och det är svårt att hinna med det som behövs, för att ge en god grund att stå på. Utbildningarna behöver också stabila ekonomiska förutsättningar. Det är dags för en längre grundutbildning som rustar oss bättre – en grundutbildning på avancerad nivå för kommande kollegor. Vi behöver en stabilare plattform att stå på – med både bredd och djup.

Det är fortsatt ett högt söktryck till utbildningen till fysioterapeut, vilket vi är glada över. I år ökade antalet sökande med fem procent. Det betyder att det finns utrymme och möjlighet att öka antalet utbildningsplatser! Vi ser en demografisk utveckling i Sverige som innebär en ökad andel äldre i befolkningen och en ökad andel personer med långvariga sjukdomar. För möta dessa utmaningar behövs en fokusförflyttning mot hälsofrämjande och förebyggande insatser, liksom tillgång till kvalitativ rehabilitering. De ökade behoven kräver fler fysioterapeuter i samhället och i hälso- och sjukvården. Det kan uppnås genom ett ökat antal utbildningsplatser på grundutbildningen med tillhörande verksamhetsförlagd utbildning. Det att till exempel glädjande att se att Mälardalens universitet nu startar upp en hybridutbildning i Blekinge – med nya sätt kan vi nå fler som vill bli fysioterapeuter.

Det här vill Fysioterapeuterna prata med gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm om. Därför har vi i veckan tillskrivit henne med förhoppning om ett möte.

För frågorna om utbildningen handlar inte bara om oss som yrkesutövare. Det handlar om patienterna, om vårdens kvalitet och om att skapa en hållbar framtid. Fysioterapi är evidensbaserad, kostnadseffektiv och ofta avgörande för människors återhämtning. Men då måste vi som fysioterapeuter få rätt förutsättningar. Jag hoppas att fler ser värdet i att satsa på vår utbildning – från start och hela vägen genom yrkeslivet.