Många av mina kollegor arbetar i en vardag där de dagligen måste fatta snabba och nya beslut för att hantera de situationer som uppkommer. Ibland finns det fog för det och ibland är det nödvändigt med snabba beslut för att kunna hantera en ny situation. Mängden beslut som vi fattade under pandemin är ett sådant typiskt exempel. Att hela tiden behöva fatta nya beslut och tänka om kan vara stimulerande och det som är krydda i arbetslivet, men om det är normaltillstånd är det inte särskilt hållbart. Att alltid behöva ställa om ger sämre möjligheter till ny riktning och till strategisk utveckling. Det är därför illa att vår svenska hälso- och sjukvård styrs och finansieras så kortsiktigt.

I Läkarförbundets debattartikel i Dagens Nyheter den 11/4 efterlyses just den långsiktiga styrningen och finansieringen inom hälso- och sjukvården. Eftersom det finns goda exempel inom forskning, infrastruktur och försvarsfrågor så vi vet ju att det finns möjlighet.

Mandatperioder avlöser varandra och med skifte i majoritet blir det ofta förändringar i de beslut och riktningar som styr hälso- och sjukvården. Statsbidrag som kommer sent och som varar under ett år ger knappast utrymme för utveckling eller verklig förändring. Enligt ovannämnda artikel fanns det år 2023 84 olika riktade statsbidrag som regionerna kunde ta del av, alla med olika ändamål, villkor och krav på ansökan och återrapportering – de flesta med årliga förändringar på detaljnivå.

Den hälso- och sjukvårdsberedning som Läkarförbundet föreslår, skulle kunna ha som uppdrag att långsiktigt, hållbart och strategiskt arbeta med fokus på finansiering, utveckling och kompetensförsörjning. Hälso-och sjukvården förtjänar fokus, perspektiv, och politisk samverkan. Hälso- och sjukvårdens medarbetare förtjänar en hållbar arbetsmiljö, beslut som gör att man kan planerar över längre tid och att man kan känna sig trygg i sin arbetssituation.

Det är därför glädjande att Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta fram riktvärden för ett antal professioner inom primärvården. Det är idag stor skillnad på tillgång till fysioterapeuter i primärvården. I genomsnitt finns det 135 fysioterapeuter/100 000 invånare, men siffran skiftar mellan 100 (Region Kronoberg) och 188 (Region Västerbotten). Vi behöver veta mer om skillnaderna och vi behöver veta mer om verklig skillnad för patienterna.

Vi välkomnar en styrning och en finansiering som är långsiktigt hållbar. Våra förutsättningar att hantera hälso- och sjukvårdens utmaningar skulle förbättras avsevärt med en styrning och politik som var mer långsiktig och strategisk – oavsett huvudmannaskap. Det förtjänar Sverige.

Mitt arbete kan vara väldig skiftande, vilket är en av de saker som jag uppskattar med mitt uppdrag som ordförande för Fysioterapeuterna. De senaste veckorna har fokus varit riktat mot vårt fackliga arbete. Vi arbetar för att säkerställa att fysioterapeuter får de rättigheter, villkor och stöd de behöver och har rätt till för att kunna utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt.

Under de senaste veckorna har vi inom Akademikeralliansen diskuterat, dissekerat och reflekterat kring de bud som arbetsgivaren (SKR och Sobona) lämnat. Hur skulle arbetsgivarens förslag bli för våra medlemmar? Hur stämmer de överens med de krav som vi har ställt och vilka fördelar respektive nackdelar finns det? Alla som har varit i förhandling vet att det är ett givande och att tagande och att en god målsättning är att båda parter går ifrån bordet relativt nöjda. Det är en bra start för nästa förhandling och för kommande samarbete.

I måndags skrev vi på avtalet som gäller medlemmar inom kommuner, regioner och kommunala bolag, med SKR och Sobona. Avtalet innebär bland annat förbättrade löneprocesser, förtydligande om chefens roll vid lönesättning och förbättrad trygghet för den som är ledig med graviditetspenning. Läs gärna mer om avtalet med SKR och Sobona på hemsidan. Nu blir det upptill arbetsgivarna att leva upp till de skrivningar som finns i avtalen. Det kommer vi att fortsätta bevaka.

Avtalet med SKR och Sobona är förhandlat via Akademikeralliansen som representerar 16 förbund och 90 000 medlemmar. Genom Akademikeralliansen driver vi och påverkar frågor som rör våra avtal med arbetsgivarna inom regional och kommunal sektor. Vi arbetar tillsammans för bättre arbetsmiljö, bättre löneprocesser, rätt till fortbildning och goda arbetsvillkor för medlemmarna. Gemenskap och samarbete gör oss starkare!

Nu väntar fortsatt arbete med förhandlingar inom privat sektor och till hösten är det dags för förhandlingar för medlemmar inom statlig sektor. Vi kommer att fortsätta bevaka, förbättra och arbeta för att utveckla villkoren för fysioterapeuter på arbetsmarknaden.

Du som medlem kan alltid vända dig till oss för stöd och rådgivning för att du ska känna dig trygg i ditt arbete.

I höstas skrev Fysioterapeuterna tillsammans med andra professions- och patientorganisationer en debattartikel i Dagens Medicin om att Omställningen till nära vård behöver en omstart. I artikeln lyfte vi behovet av omfattande förändringar på olika nivåer, att alla hälso- och sjukvårdens medarbetare behöver involveras och engageras i arbetet med omställningen till nära vård, att satsningar behövs för hållbara arbetsvillkor och att teamet runt patienten behöver säkras och följas upp kopplat till vårdkvalitet. Vi lyfte också vikten av att uppföljning och utvärdering behöver göras med indikatorer som är relevanta för det som är omställningens kärna.

Denna vecka presenterade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys sin slutrapport med en samlad bedömning och rekommendationer till regering, regioner och kommuner inför deras fortsatta arbete med god och nära vård. Och man kan väl lugnt säga att arbetet som utförts hittills inte får godkänt.

I rapporten konstateras fakta, men det finns också tankar om framtiden. Vårdanalys menar att det behövs en tydligare och mer utvecklad styrning som också bidrar med prioriteringar. De skriver att det behövs ökade satsningar på primärvården. Det är inte rimligt att lägga större och mer ansvar på primärvården utan att det också tillkommer satsningar i form av medel och människor. Flera regioner har ökat sin andel av budgeten till primärvården och det är bra, men inte tillräckligt.

Omställningen till nära vård kommer att ta tid. Det har vi varit medvetna om hela tiden. Men nu måste huvudmännen sätta fart och tillföra resurser. Arbetssätt, förhållningssätt och kunskap behöver fortsätta utvecklas.

För att omställningen ska lyckas är det centralt med en stärkt primärvård. Det behövs fast läkarkontakt, men det behövs också satsningar på övriga professioner inom primärvården. Och det behövs satsningar på välfungerande, personcentrerade team. I Dagens Medicin beskriver Linda Hunter och Ola Bergstrand hur det fungerar på deras vårdcentral.

Det är medarbetarna som är kärnan i det primärvården åstadkommer. Medarbetarna behöver en arbetsmiljö som fokuserar på kvalitet. Och de behöver goda möjligheter till fortbildning, för att kunna vara uppdaterade om de komplexa patientgrupper som idag har sin huvudsakliga hemvist i primärvården. Det behövs också ersättningssystem som ger frihet för verksamheter och som ger utrymme till utveckling.

Vi som fack- och professionsförbund tar vår ansvar för omställningen genom att lyfta de behov av utveckling som vi ser från vår horisont. Det är glädjande att man i rapporten beskriver en ökad samverkan mellan huvudmän – det behövs. Det är också glädjande att man ser ett ökat fokus på förebyggande och hälsofrämjande insatser och personcentrerad vård. Här kan vi fysioterapeuter bidra med vår särskilda kunskap för ett bättre resultat för varje patient och för folkhälsan.

I veckan öppnar högskolor och universitet upp möjligheten att söka till höstens kurser. Att vidareutbilda sig är en investering för framtiden och för dig själv som person. Att göra valet om vilket utbildning som en ska gå är inte alltid enkelt- det är många faktorer att ta hänsyn till. Sacos framtidsrapport hjälper dig att hitta en riktning. I den kan vi bland annat läsa om framtiden för fysioterapeuter och alla de andra yrkena som finns i Sacofamiljen. För blivande fysioterapeuter ser framtiden ljus ut. Det kommer att finnas jobb när du är färdig med din utbildning. Vi är ett av de yrken som har bäst framtidsutsikter enligt Saco. Det är en trygghet när man utbildar sig att veta att man får jobb efteråt.

I förra veckan presenterades Socialstyrelsens Nationella planeringsstöd som analyserar tillgång och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal. I rapporten lyfts bland annat att det finns 14 210 fysioterapeuter som arbetar inom hälso- och sjukvården. Det motsvarar 135 fysioterapeuter per 100 000 invånare, vilket är en ökning med 1,4 procent. Andelen fysioterapeuter skiljer sig mellan regioner från 101 per 100 000 invånare i Kronoberg till 193 per 100 000 invånare i Jämtland/Härjedalen. Det är klart att andelen spelar roll för invånarna och deras tillgång till fysioterapi och rehabilitering. Noterar dock lite undrande var rehabilitering tog vägen i underlaget? Är också intressant att man begränsar beskrivningen av våra insatser till rörelseapparaten- hur tänkte en där? Fysioterapeuters uppdrag är brett och vi arbetar inom i princip alla specialistområden inom hälso- och sjukvården.

I stödet lyfts också fram åtgärder som kan vara viktiga för att möta det ökade vårdbehovet utifrån hur den demografiska verkligheten. Några av de punkterna påverkar tydligt arbetsmiljö och förutsättningarna för vårt arbete. Det handlar om ändamålsenliga journalsystem, ökat samarbete mellan huvudmän och mellan professioner och att ökat erkännande av olika gruppers kunskaper, erfarenheter och färdigheter tillsammans med att undersöka vilka faktorer och perspektiv som är avgörande för patienters hälsa.

Vi ser att fysioterapeuter kan och bör spela en större roll i att möta många av de utmaningar som hälso- och sjukvården står inför. Våra erfarenheter, kunskaper och färdigheter kan användas i större omfattning – och ska också värderas högre.  

I en blogg för tre år sedan skrev jag om de överenskommelser som gjorts mellan regering och SKR kring ett långsiktigt utvecklingsarbete för att uppnå en mer personcentrerad, tillgänglig och jämlik mödrahälsovård och förlossningsvård. I överenskommelsen nämndes en sammanhängande vårdkedja med ett hälsofrämjande arbetssätt, en sömlös eftervård som tar vid för att följa upp kvinnans hälsa efter förlossningen och erbjuder vård och behandling vid fysiska och psykiska besvär. Att komma överens är bra, men då liksom nu behövs det verkstad.

Ett steg i rätt riktning är de nationella riktlinjer som förra veckans presenterades från Socialstyrelsen. I riktlinjerna presenteras stöd till prioritering för beslutsfattare. Ett område som kan bli bättre är just eftervården, där man i riktlinjerna lyfter fram fysioterapi och rehabilitering som högprioriterat för bäckenbottensbesvär efter förlossning. Tillgången till multiprofessionell bedömning, behandling och rehabilitering likväl som tillgång till fysioterapeut behöver säkras. Fysioterapeutiska insatser förbättrar bäckenbottenhälsa och ökar livskvaliteten – våra insatser ”bedöms göra stor nytta, och när de saknas riskerar patienterna stort och långdraget fysiskt och psykiskt lidande”.

Det är viktigt med långsiktighet då det kan ta tid att rehabilitera sin bäckenbotten, den multiprofessionella expertisen bör finnas tillgänglig så länge det behövs. Det är också bra med så tydliga riktlinjer som ett stöd för regionernas beslutsfattande och prioriteringar.

Alla kvinnor ska erbjudas minst ett eftervårdsbesök efter förlossning och då även få erbjudande om rehabilitering med stöd av fysioterapeut. Det bidrar till ökad kunskap hos kvinnan och därmed ökad möjlighet att påverka. Det ger förutsättningar för förbättrad hälsa och livskvalitet. Utöver det behövs ersättningssystem inom primärvården där besök tillåts ta tid, det behövs vidareutbildningar för de fysioterapeuter som vill fördjupa sig inom området obstetrik och gynekologi och det behövs satsningar på fler fysioterapeuter inom såväl primärvård som specialistsjukvård. Det lönar sig både för den enskilda kvinnan och för samhället.

I veckan deltog Fysioterapeuterna i manifestationen för Lön hela dagen. Dels var jag på plats på Sergels torg för att delta i den årliga fotograferingen av årets klockslag, dels var jag en av avsändarna för en debattartikel på temat, som publicerades av Dagens Industri. Lön hela dagen är en sammanslutning av politiska kvinnoförbund, fackliga organisationer och kvinnorörelsens organisationer som tillsammans arbetar för att även kvinnor ska få lön hela dagen. I över tio år har Lön hela dagen översatt löneskillnaden mellan kvinnor och män till timmar och minuter av en arbetsdag. Och i år, precis som förra året, jobbar kvinnor gratis efter klockan 16:12, medan män får betalt för hela sin arbetsdag fram till klockan 17:00. Omvandlat till pengar innebär detta i genomsnitt 4000 kronor mindre i lön varje månad. Lägre lön innebär lägre pension och sämre möjligheter att spara och investera, men också sämre möjligheter att ta makten över sitt liv. I tider av inflation och lågkonjunktur drabbas de med lägre inkomster – majoriteten kvinnor – allra mest. År 2025 ska kvinnor ha rätt att få betalt för hela sin arbetsdag!

Det är tydligt att lön är en av de absolut viktigaste frågorna för medlemmar i Fysioterapeuterna och det kommer den att fortsätta vara till dess att vi har en annan situation. En situation där lönen är jämlik mellan könen, där löneutveckling och lönespridning är god och där alla anställda har ett lönesamtal med lönesättande chef.

Arbetet för en tydlig lönekarriär är prioriterat i alla förbundets delar. Vi behöver agera på många sätt för att skapa förändring i frågan. Så kommer det att fortsätta att vara till dess att varje medlem får en bra lön och en schysst löneprocess enligt de avtal som vi har.

Detta arbetar vi för att påverka i den avtalsrörelse som pågår just nu. Läs mer om förbundets arbete här.

I veckan besökte jag fysioterapeuterna på hjärtmottagningen vid Skånes universitetssjukhus i Lund, ett besök som började i en källarlokal med gruppträning. Uppförsbackar, benböj, stakmaskin och bicepsövningar för att förbättra styrka och kondition. Grupperna var varierande och träningen individuellt anpassad beroende på diagnos och andra förutsättningar. För vissa är det ok att träna hårdare än för andra. Fysioterapi med fysisk aktivitet och träning är en hörnsten inom hjärtrehabiliteringen och detta område är ett av många där kunskapen har utvecklats snabbt över tid. Det jag lärde mig under min utbildning i slutet på 80-talet är verkligen inte aktuellt längre.

Idag kommer de flesta igång snabbt efter en hjärthändelse och träningsintensiteten är högre tidigare i förloppet. Träningen är strukturerad och individuellt anpassad utifrån de individuella bedömningar som görs av fysioterapeut innan start. Det finns gott om evidens för fysioterapeuters arbete inom området, vilket sammanfattats väl i Forskning pågår.

I veckan publicerades Swedehearts årliga rapport. Swedeheart sammanställer information från fem olika kvalitetsregister i första hand för att ge återkoppling till vården för att den ska kunna utvecklas och bli bättre. I rapporten står att man nu nationellt nått målet om att 30 procent av de nydiagnostiserade hjärtsviktspatienterna ska ha deltagit i fysiskt träningsprogram. Ett lågt målvärde men när det nu är uppnått kan vi sikta högre. Vi kan också se att det är stora skillnader mellan sjukhusen kring tillgång till fysioterapeut- endast tre av landets sjukhus når här målet om att 60 procent av infarktpatienterna ska ha gjort två fysioterapitester- före träning och efter avslutat träningsprogram.

Här finns alltså mer kvar att göra för en jämlik tillgång till hjärtrehabilitering. Individuellt anpassad träning är kostnadseffektivt och bidrar till minskad risk för återinsjuknande. Det behövs fler fysioterapeuter som arbetar inom området. Det behövs också fler specialistfysioterapeuter inom hjärtområdet, idag finns det 43 st. Kunskapen och kompetensen behöver finnas över hela landet.
Det strukturerade arbetet inom hjärtrehabilitering, som fysioterapeuter gör i Sverige, kan dock stå som modell för andra områden. Ett långvarigt och träget arbete med nationell- och internationell forskning gjord av fysioterapeuter samt ett stort arbete med att få in fysioterapeutiska variabler i kvalitetsregistren är två faktorer som lett fram till denna positiva utveckling. När det vi fysioterapeuter gör rapporteras tillsammans med all annan vård kring patienterna så skapas bra förutsättningar för fortsatt utveckling.  

Det är nu över 30 år sedan grundutbildningen till fysioterapeut förlängdes från fem terminer till sex terminer. 30 år under vilken hälso- och sjukvården har förändrats i Sverige såväl som i andra länder. Kortare vårdtider inom slutenvården ökar behovet av rehabilitering och prehabilitering. Det finns ett ökat fokus på förebyggande och hälsofrämjande insatser och primärvårdens uppdrag växer hela tiden utan att det kanske egentligen finansieras fullt ut. Teamarbetet där hälso- och sjukvårdens medarbetare arbetar tillsammans och där alla bidrar med sina unika kompetenser för patientens bästa visar sig vara en framgångsfaktor. Detta är bara några exempel.

Fysioterapeutens uppdrag och roll har förändrats mycket under de senaste 30 åren. Vi är en självständig profession med unika kompetenser. Fysioterapi, som ämne, har genom forskning utvecklats över tid och många av våra undersöknings- och behandlingsmetoder är idag evidensbaserade. Fysioterapeutiska insatser omfattar flera viktiga områden såsom hälsofrämjande och förebyggande insatser, behandling och rehabilitering. Fysioterapeuter är en del av första linjens hälso-och sjukvård och har sedan länge ett självständigt patientansvar. Fysioterapeuter arbetar inom fler områden och behöver en bredare kunskapsbas för att vara redo för framtiden. Hälso- och sjukvården är en kunskapsintensiv bransch stadd i ständig förändring. Att systematiskt söka kunskap och implementera den likväl som att stå stadigt vid förändring och kunna leda utvecklingen inom områden som prevention och rehabilitering kräver också en bred allmän kunskapsbas att stå på.

Men 30 år senare har vi fortfarande en tre-årig grundutbildning. En utbildning som är bra men trång. En utbildning där en tvingas välja mellan kunskapsområden och ibland välja bort. Det är sedan länge dags för en förlängning av utbildningen för att framtidens fysioterapeuter ska vara redo att ta sig an det föränderliga landskap som de kommer att möta. Det utökade kunskapsområdet och det ansvar fysioterapeuten har som autonom yrkesutövare behöver återspeglas i grundutbildningens längd. För att möta dessa krav är målet en grundutbildning med examen på avancerad nivå, vilket även ger direkt behörighet till forskarutbildning.

Det behövs en grundutbildning på avancerad nivå av hög kvalitet. Vi är idag ett av få länder i världen som fortfarande har en tre-årig grundutbildning. Våra nordiska grannar har fyra eller femåriga utbildningar. Det är orimligt att inte samma förändring genomförs i Sverige. Med en rörlig arbetsmarknad där vi en av de professioner som är mest rörlig känns det orimligt att vi halkar efter och inte erbjuds samma möjligheter på grund av en för kort grundutbildning. Det är dags nu!

Återkommande rapporteras det om minskad fysisk aktivitet hos barn och unga, med konsekvenser för hälsan. Nedstämdhet, huvudvärk, smärta i rörelse- och stödjeorganen är allt för vanligt förekommande. Hos barn och unga med funktionsnedsättningar blir detta ännu tydligare eftersom de kan behöva individuellt anpassat stöd för fysisk aktivitet. Detta blir, kanske tillsammans med de socioekonomiska förutsättningarna, ännu tydligare under de pågående sportlovsveckorna.

Barn och ungas hälsa är en förutsättning för ett framtida hållbart samhälle. Det är väl belagt att den som mår bra också klarar skolarbetet bättre. Goda resultat leder till bättre hälsa, och omvänt ger en god hälsa bättre förutsättningar att nå utbildningens mål. Elevhälsan har en nyckelfunktion i detta.

Elevhälsan i Sverige har ett uppdrag att arbeta förebyggande och hälsofrämjande, men det saknas en tydlig strategi och ett systematiskt utvecklingsarbete. Många vittnar om att elevhälsoarbetet idag framför allt inriktas på att åtgärda problem som redan uppstått – att det blir händelsestyrt i stället för strategiskt och målinriktat. Och det är inte så konstigt när det hela tiden ska gå fortare, när fler uppgifter ska lösas av färre och när förändringar är mer regel än undantag.

Sveriges barn och unga förtjänar en elevhälsa med ett bredare uppdrag, som arbetar förebyggande i större utsträckning. Barn och unga behöver starkare stöd och mer kunskap för ett liv med fysisk aktivitet, hälsosamma matvanor, god sömn och andra faktorer som bidrar till ett liv i hälsa. När vi kan fokusera på att arbeta för att stärka elevens egna förmågor och främja egenmakt får barnet bra verktyg för en god hälsa genom hela livet.

Ett team med fler professioner i elevhälsan kan göra stor skillnad för många barns och ungas hälsa. Det bör vara en självklarhet med fysioterapeut i elevhälsoteamet. Det lönar sig för barn och unga såväl som för skolan. I dag är det reglerat vilka professioner som ska arbeta i elevhälsan. Det är bra med den tydligheten men vi ser också att det riskerar att bli begränsande. Fysioterapeuter, arbetsterapeuter och logopeder är alla professioner som kan göra skillnad i elevhälsan, men som idag är sällsynta inslag. Det behövs en reglering som ger skolor möjlighet och utrymme att bygga elevhälsoteam utifrån barnens behov och förutsättningar. Det behövs fler fysioterapeuter i skolan.

I juni, lagom till skolavslutningen, ska utredningen för en förbättrad elevhälsa lämna större delen av sitt betänkande. Vi ser fram emot tydliga förslag från utredningen som på ett långsiktigt sätt kan garantera tillgången till en god, och inte minst jämlik, elevhälsa för alla Sveriges barn och unga.

I veckan uppmärksammas World Cancer Day med syfte att rikta ljuset mot cancer: upptäckt, behandling och rehabilitering. Inom svensk cancervård ser vi dag att alla inte erbjuds rehabilitering och för de som erbjuds rehabilitering så ser erbjudandet väldigt olika ut. Det är positivt att man i den nyligen presenterade cancerstrategin har rehabilitering som ett fokusområde. Bland annat lyfter strategin behovet av samordnad rehabilitering, av individuella rehabplaner och av utvärdering och uppföljning. Det är ett bra steg mot att få verklig förändring.

Ett annat bra steg är det beslut som fattades förra veckan om en nationell strategi för rehabilitering och habilitering. Ett uppdrag som Socialstyrelsen fått av regeringen och som inkluderar flera punkter som är viktiga för oss som fysioterapeuter, men framför allt viktiga för de personer som är i behov av rehabilitering och habilitering. Arbetet ska också beakta framtagandet av den uppdaterade nationella cancerstrategin. Att samordna och samverka mellan de många olika uppdrag som finns är bra och nödvändigt. Ingen vård eller rehabilitering borde ske i stuprör och insatser som det planeras för behöver ta hänsyn till och samordnas med annat.

För den som drabbas av cancer kan rehabilitering förebygga och reducera konsekvenserna av sjukdomen. Rehabilitering bör vara en självklar del av vårdkedjan för samtliga patienter och bedömning om rehabiliteringsbehov bör göras redan i början av vårdkedjan. Det är viktigt att bedömning av behov görs av medarbetare med rätt kompetens. Rehabilitering främjar livskvalitet och ökar delaktighet. Prehabilitering och rehabilitering leder till patienter som är starkare, som har bättre hälsorelaterad livskvalitet, med minskad fatigue och bättre utfall efter operation. Det innebär vinster för såväl den enskilde patienten som för samhället. Rehabilitering kan se olika ut och det finns sällan en modell som passar alla – rehabilitering är till sin natur personcentrerad och interprofessionell.

Vår gemensamma strävan mot en jämlik vård över hela landet måste också innefatta insatser för rehabilitering. Det borde vara rimligt att den som har behov av rehabilitering och habilitering oavsett anledning får tillgång till det. Det ska vara behovet som styr och inte var i landet jag bor. Vi fysioterapeuter är redo att bidra med vår kompetens i arbetet med att ta fram en nationell strategi för rehabilitering och habilitering.