För något år sedan träffade jag en ung man som efter en cancerbehandling fått andra symtom, som nedsatt balans och gångförmåga. Han var generellt påverkad av sin sjukdom och hade nedsatt kondition och styrka. Han var färdigbehandlad på onkologen och var vilsen om var han skulle söka sig för fortsatt stöd. På onkologen passade han inte och på vårdcentralen var man osäker på grund av cancerdiagnosen. Det är svårt när du inte passar in i den mall som vi ibland utgår ifrån. Det är svårt när de symtom du har berör flera specialiteter och går mer horisontellt än vertikalt. Personen jag träffade delar erfarenhet med många. Och med tanke på att dödligheten i vissa cancerdiagnoser beräknas minska under de kommande åren så kommer ännu många fler att dela hans erfarenheter framöver.

Det är så klart goda nyheter att fler överlever cancer och fler lever längre med cancer. Men det behöver påverka hur vi tänker om cancer. Akut omhändertagande och medicinsk behandling är det första som behövs, men i såväl akut som kroniskt skede är det viktigt med insatser för hälsa och livskvalitet. Det behövs också möjlighet till cancerrehabilitering för alla dem som har behov av det. Idag ser den möjligheten olika ut i olika regioner.

Inom cancerrehabilitering arbetar team med flera professioner som med sin gemensamma kunskap bidrar till ett helhetsomhändertagande för såväl patient som närstående. En av professionerna inom cancerrehabilitering är fysioterapeuten, som bland annat bidrar med kunskap om individuellt anpassad fysisk aktivitet och träning. Aktuell forskning visar att fysisk aktivitet bidrar till att minska fatigue, förbättra funktionsförmåga och hälsorelaterad livskvalitet för personer med en cancerdiagnos. Träning leder också till ökad kondition och muskelstyrka och för vissa cancertyper bidrar träning till att minska risk för återfall och förbättrad överlevnad. Träningen behöver dock anpassas utifrån mående och hänsyn behöver tas till pågående sjukdom och var i behandlingen man befinner sig. Detta är fysioterapeuter bra på.

Personen jag träffade hade god nytta av cancerrehabilitering som tog hänsyn till hela hans problembild. Vår gemensamma strävan mot en jämlik vård över hela landet, måste också innefatta insatser för rehabilitering. Det borde vara rimligt att alla som lever med cancer och med konsekvenser av cancer, får tillgång till cancerrehabilitering. Det ska vara behovet som styr och inte var i landet jag bor.

I veckan bjöds Vårdförbundet, Läkarförbundet och Kommunal in till samtal med socialminister Lena Hallengren och biträdande arbetsmarknadsminister Johan Danielsson för att prata om vilka utmaningar som vården står inför. Det är bra. En dialog mellan olika företrädare inom svensk hälso- och sjukvård är viktig. När Fysioterapeuterna blir inbjudna till ett sådant samtal kommer vi att vilja prata om arbetsmiljö, kompetens och lön för våra medlemmar. 

Redan innan pandemin beskrev många medlemmar en arbetsmiljö som inte var hållbar. Med högra krav på produktion, brist på möjlighet till återhämtning och hög personalomsättning. Pandemin har bidragit till att denna situation nu är värre än tidigare med stor oro och trötthet hos många fysioterapeuter. Sammantaget finns all anledning att framöver planera och dimensionera vården inte bara utifrån pandemin och framtida kriser, utan också utifrån de medarbetare som de facto finns inom hälso- och sjukvården. Våra medlemmar och deras kompetens behöver uppskattas och värderas av arbetsgivarna, precis som Läkarförbundet och Vårdförbundet skriver i sin debattartikel.

”Det handlar inte om att det behövs nya sjukhuslokaler, sängar eller utrustning utan det är den strategiska kompetensförsörjningen som inte fungerar.”

Från debattartikel i DN 14/1-2022, Läkarförbundet och vårdförbundet

Under pandemin har verksamheter gjorts om, arbetssätt förändrats och medarbetare flyttats. När detta görs i en kris och är temporärt, har vi stor förståelse för att det kan behövas. Men vi ser med oro på hur dessa förändringar nu tenderar att bli permanenta lösningar, där liten eller ingen hänsyn tas till den enskilde fysioterapeutens kompetens. Inte heller tas hänsyn till att verksamheter under många år arbetat med att bygga upp välfungerande vårdflöden och samla specifik kompetens.

Primärvårdens uppdrag utökas konstant. För att detta ska fungera för varje medarbetare och för att säkerställa en god patientsäkerhet, behövs möjlighet och tid till kompetensutveckling. Ibland behövs det specialistkunskap hos fysioterapeuten för att på bästa sätt ta hand om de patienter som nu söker primärvård. Det är dags för fler specialiserade fysioterapeuter inom primärvården.

Den tredje frågan jag vill lyfta är frågan om lön. Förutom en högre ingångslön behövs också en löneutveckling under yrkeslivet. En löneutveckling som motsvarar ansvar, kompetens och erfarenhet. Det är inte rimligt att hela tiden sättas på vänt och att inte få möjlighet till en löneutveckling. Det är inte så man gör som arbetsgivare för att behålla medarbetare med värdefull kunskap och erfarenhet inom välfärden.

Vi är många inom svensk hälso- och sjukvård, som redan innan pandemin arbetade under förutsättningar som inte är hållbara. Vi är många som, fortfarande efter två år, dagligen på våra arbeten påverkas av pandemin och dess konsekvenser. Detta vill jag lyfta med socialministern och biträdande arbetsmarknadsministern när de bjuder in till möte.