Jag tycker att begreppet egenvård är lite klurigt. Sara Riggare visar i sin utmärkta bild hur hon utövar egenvård den absolut största delen av tiden och genom den noga följer, monitorerar och påverkar sitt eget mående.

WHO definierar egenvård som individers, anhörigas och närståendes förmåga att främja och vidmakthålla hälsa, förebygga sjukdom och hantera hälsorelaterade utmaningar med eller utan stöd av vårdpersonal, medan Socialstyrelsen definierar egenvård som en hälso- och sjukvårdsåtgärd som en legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal bedömt att en patient själv kan utföra (SOFS 209:6). Det känns lite begränsande – men det finns också en förståelse för att egenvård behöver definieras och begränsas ur ett patientsäkerhetsperspektiv.

För en fysioterapeut kan den smala definitionen till exempel innebära ett träningsprogram med övningar som du ska göra i hemmet. Inför att träningsprogrammet tas fram och gås igenom så har fysioterapeuten gjort en bedömning av lämplighet och om det är säkert att du utför detta i hemmet. I det fallet bidrar egenvården till en ökad frekvens av träningen och möjlighet att leva sitt liv utan täta kontakter med hälso- och sjukvården. 

Men om vi i stället utgår från WHO:s definition så är fältet för egenvård större. Det kan till exempel handla om medvetna val kring levnadsvanor. Genom att ändra min kost, öka min fysiska aktivitet eller sluta röka så påverkar jag mitt mående och min hälsa på längre sikt.

Egenvård innefattar också alla de patientutbildningar som ordnas av olika aktörer, som bidrar till mer kunskap om vad man själv kan göra för att påverka livskvalitet och välbefinnande. Den kanske viktigaste frågan som man behöver fundera kring är vem som är viktigast för att man ska må bra, trots sjukdom. Det är lätt att tänka att den medicinska expertisen har störst betydelse, men svaret är att det är du själv som främst kan påverka hur du klarar av att leva ett gott liv.

När vi historiskt pratat om att överleva och att därefter undvika sjukdom pratar vi idag i större utsträckning om att leva med sjukdom eller med funktionsnedsättning och att leva med god livskvalitet. Det är ett paradigmskifte där egenvården spelar en viktig roll.

Vi inom Fysioterapeuterna tänker att när människor får mer kunskap och ett ökat eget inflytande över sin vård, så förbättras hälsa och livskvalitet. Då tar personen själv tillbaka kontrollen – och det lönar sig.

När jag under de senaste veckorna pratat med kollegor inom äldreomsorgen så är det olika bilder som målas upp. Fysioterapeuternas uppdrag och ansvarsområden är varierande i storlek från ett boende till fem, från 50 brukare att ansvara för till 100, från att vara ensam i sitt uppdrag till att vara flera som arbetar tillsammans, från att veta hur man ska prioritera till att inte ha tydliga riktlinjer. Förutsättningarna för arbetet ser helt enkelt väldigt olika ut, vilket jag tror att de delar med många inom såväl den kommunala- som den regionala hälso- och sjukvården.

I utredningen Nästa steg- ökad kvalitet och jämlikhet i vård och omsorg för äldre personer lyfter utredaren Olivia Wigzell samordning, delaktighet, individanpassning, information, kontinuitet, trygghet, säkerhet, kompetens och ledarskap som viktiga faktorer för en väl fungerande äldreomsorg. Begreppen och deras innebörd ser jag också är som viktiga för arbetsmiljön för de som är yrkesverksamma inom området. Fysioterapeuterna har i veckan lämnat in vårt remissvar på utredningen. Där lyfter vi arbetsmiljöns betydelse, men också farhågan kring förslaget som rör funktionen medicinskt ansvarig för rehabilitering, MAR. Vi tycker att MAR ska finnas i varje kommun och det är viktigt att den kompetensen finns på ledningsnivå, för ett ökat fokus på förebyggande, hälsofrämjande och rehabiliterande insatser. Detta skriver vi om tillsammans med Sveriges Arbetsterapeuter i Dagens Medicin.

Kollegorna inom äldreomsorgen berättar också att de är nöjda med att själva ha stort ansvar för planering av arbetsuppgifter och upplägg av arbetsdagen. De beskriver vikten av kompetenta och tillgängliga chefer för att få stöd i prioriteringar och kompetensbeskrivningar. De beskriver samverkan mellan vårdnivåer och mellan olika yrkesgrupper för patienten och brukarens bästa. Det finns som alltid mer än en sida av myntet och de olika bilderna bidrar till en helhet. I veckans konferens om Arbetsmiljö för äldreomsorgen lyfter jag just detta och betonar betydelsen av att chefer arbetar tillsammans med medarbetarna, lyssnar på fackliga förtroendevalda och skyddsombud och att de vågar arbeta långsiktigt. För vi som arbetar fackligt vet ju att det som är bra för arbetsmiljön är också bra för patientsäkerheten. Och det som är bra för medarbetarna är bra för kvaliteten och resultatet för patienterna.

Det är klimatkonferens i Egypten och för två veckor sedan publicerades Lancet en ny rapport om tillståndet i världen gällande hälsa och klimatförändringar. Klimatförändringarna utgör det största hotet mot folkhälsan under detta århundrade, vilket förväntas öka den framtida belastningen på hälso- och sjukvården. Det är ingen önskvärd utveckling. Hälso- och sjukvården bidrar genom sin egen verksamhet till en betydande del av samhällets miljöbelastning. Samtidigt vet vi att många förändringar som syftar till att minska miljöbelastningen samtidigt medför vinster för folkhälsan. Det är samband som gör att hälso- och sjukvården har en mycket central roll i omställningen mot hållbar utveckling. Fysioterapeuter och fysioterapi har en unik och specifik möjlighet att bidra.

I Dagens samhälle skriver vi tillsammans med Psykologförbundet om hur man genom att använda psykologiska och fysioterapeutiska interventioner på rätt sätt kan minska bruket av läkemedel och minska den höga användningen av hälso- och sjukvården. Det är arbetssätt som också stärker patientens egna förmågor och främjar egenmakt: patienten får möjlighet att genomföra livsstilsförändringar som både gynnar den egna hälsan och är bra ur ett klimatperspektiv. Genom hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande hälso- och sjukvårdsinsatser kan vi bidra till en mer hållbar folkhälsa och sjukvårdskonsumtion. Den mest hållbara sjukvården är faktiskt den sjukvård som aldrig behövs. 

Fysioterapeutiska insatser kan bidra till förändrade arbetssätt inom hälso- och sjukvården och spara samhällsekonomiska resurser, samtidigt som människor får rätt stöd och behandling. I artikeln Sustainability in physiotherapy and rehabilitation ser vi hur fysioterapeutiska interventioner kan bidra till minskade koldioxidutsläpp och minska användandet av hälso-och sjukvård.

I artikeln beskrivs hur det inom hälso- och sjukvård behöver göras systematiska förändringar med syfte att minska koldioxidutsläpp utan att ge avkall på patientens behov. I detta arbete har vi alla ett ansvar och en möjlighet att göra skillnad. 

Inom Fysioterapeuterna har vi slagit fast att Agenda 2030 ska genomsyra allt vårt arbete. Från förhandling till påverkansarbete, från arbetsmiljö till framtidsarbete och från sopsortering till placeringspolicy. Vi har genom vårt internationella engagemang lyft och diskuterat frågorna inom såväl europeiskt som globalt perspektiv. Ett engagemang som leder till att fler engagerar sig och till att det idag finns strategiska dokument kring hållbarhet och Agenda 2030. Det finns en vilja till förändring. Det är hög tid för handling. Vi som fysioterapeuter har ett ansvar och stora möjligheter att göra skillnad för en mer hållbar hälso- och sjukvård, för klimatets och hälsans skull.  

Att fysisk aktivitet har effekt på hälsa och motverkar sjukdom är vi många som är överens om. Ändå är det så svårt att komma i gång. För vissa är det svårare än andra. Forskning visar att exempelvis personer med funktionsnedsättning har en sämre hälsa än befolkningen i övrigt, trots att det många gånger inte skulle behöva vara så. Anledningarna till detta kan så klart var skiftande och det kan bero på såväl individ som miljö. Men vad vi kan göra för att förändra och för att få fler att ta steget mot ett aktivare liv? I veckans visade regeringen på sin vilja i frågan då de presenterade extra satsningar på fysisk aktivitet på recept (FAR) och på ett fritidskort. Det är lovvärt vilket jag kommenterar här.

När det gäller levnadsvanor och fysisk aktivitet är det som för läkemedelsförskrivning att effekten blir bäst om den baseras på en individuell bedömning. Susann Arnell skriver i sin avhandling om ungdomar inom autismspektrumtillstånd och deras perspektiv på fysisk aktivitet. Hon lyfter bland annat att deltagande är villkorsstyrt och beror på tidigare upplevelser. För ungdomarna var det särskilt viktigt med autonomt deltagande utan överraskningar och att det var roliga aktiviteter i ett tryggt socialt sammanhang.

En metod för bättre levnadsvanor är Hälsan spelar roll, en kurs som vänder sig till personer med LSS-insats (insats enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Hälsan spelar roll vill ge personer med LSS-insats ökad empowerment och möjlighet att göra självständiga och hälsosamma val i vardagen. Den utförs i känd miljö och med personer som är kända för deltagarna.

I de nya riktlinjerna för autism och ADHD från Socialstyrelsen väljer man att hänvisa till de kapitel som står i FYSS kring fysisk aktivitet. Man kan ju bara hoppas att de beslutsfattare som fattar beslut läser FYSS och där ser att rekommendationerna som gäller för fysisk aktivitet bland annat är att den ska vara individuellt anpassad och att det finns flera faktorer i omgivningen som kan hindra respektive underlätta fysisk aktivitet. I riktlinjerna likväl som i FYSS lyfts betydelsen av samverkan mellan aktörer som en bidragande och underlättande faktor. Det är bra.

Slutligen vill jag rekommendera Forskning pågår i senaste numret av Fysioterapi. Där finns en artikel om hur vi kan främja delaktighet i fysisk aktivitet för barn och unga med funktionsnedsättning. Vi behöver inte acceptera att hälsan är sämre hos personer med funktionsnedsättningar. Det går att förändra och det finns mycket kunskap om hur. Använd den!