Sällan känner jag betydelsen av det demokratiska och öppna samtalet så tydligt som på Visbys gator under Almedalsveckan. Där tillgängligheten är hög, där energin flödar och där vi lyssnar och lär av varandra. Politiker och beslutsfattare är tillgängliga och närvarande i samtal och seminarier. Samtalet är kontinuerligt, över gränser och öppenheten är stor. För oss som fack- och professionsförbund är det självklart att vara där för att lyfta fysioterapeuters förutsättningar och för att sätta våra frågor på den breda agendan.

Det är samtal som måste finnas och som vi behöver kämpa för. Vi behöver fortsätta med denna öppna mötesplats, för demokratin och för de goda värdena i vårt samhälle.  Det är inte självklart i en värld där allt fler stater blir autokratiska och där allt fler människor begränsas i de friheter som vi en gång vunnit.

Fysioterapeuterna var där och deltog i bla samtal om hur vi kan samarbete för bättre mental hälsa, om varför specialistutbildningen ska vara statligt reglerad, om hur vi ska styra och leda för en mer personcentrerad och digital hälso- och sjukvård, om prioriteringar, om hur vi kan samverka för den goda och nära vården. För politiker med regionalt och nationellt ansvar berättade vi t ex om hur arbetsmiljön ser ut för fysioterapeuter, om ersättningssystem som inte uppdaterats på många år och om hur vi är viktiga i det preventiva arbetet för vår folkhälsa.

För att minnas Ing-Marie Wieselgren och hennes gärning finns nu konstverket Lyssnandet i Almedalsparken.

Vi kommer att fortsätta samtalen för fysioterapeuters bästa och vi är tacksamma att vi kan göra det i ett land som Sverige där vi har frihet att engagera oss och därmed också att påverka och förändra. Det är en ynnest och en möjlighet. Bloggen är tillbaka efter sommaren och jag hoppas att ni alla får en skön sommar!  

Varje år delar Fysioterapeuterna ut flera pris. Ett av dem är Årets Fysioterapeut. Ett pris som går till en fysioterapeut och kollega som genom sina insatser på ett avgörande sätt bidragit till professionens utveckling och i förlängningen till ökad livskvalitet och hållbarhet för enskilda personer och befolkningen i stort. Det är många som nomineras och det är många fysioterapeuter som dagligen gör skillnad i sina verksamheter. Det är inte enkelt att göra ett urval på tre personer som sedan går vidare till intervju och där en av dem sedan blir Årets fysioterapeut.

I år visar nomineringen på bredden av vad en fysioterapeut kan göra. Våra nominerade är Maria Hilberth, Frida Johnsson och Anna-Maria (Mia) Sundfors. Maria arbetar som chef på Socialstyrelsen med möjlighet att påverka förutsättningarna för många. Frida arbetar med kvinnors hälsa genom en digital vårdtjänst och är företagare. Anna-Maria arbetar på neurointensiven och har där arbetat för att fysioterapeuter nu har en omfattande och vital funktion. Du kan läsa mer om motiveringar och nomineringar här. Alla tre vore värdiga vinnare av utmärkelsen. I augusti fattar förbundsstyrelsen beslut om vem som blir Årets Fysioterapeut 2024 för att sedan tillkännage vem det blir i september i samband med Fysioterapins dag.

Det är många som gör skillnad varje dag. Gör skillnad för den verksamhet som man arbetar i och för den patient som man möter. Det är ett arbete som kommer att fortsätta och det är ett arbete som ska uppskattas. Vi behöver uppskatta varandra och uppmärksamma varandra mer. Vi behöver berätta för varandra vad vi gör bra. Det är så som vi tillsammans kan bygga en stark identitet för vårt fysioterapikollektiv. En stark identitet bidrar i arbetet med att förflytta oss som profession framåt.  

Hög arbetsbelastning, etisk stress, bristande stöd och avsaknad av fortbildningsinsatser är vardag för fysioterapeuter och leder till en pressad arbetsmiljö och risk för kompetensflykt. Fysioterapeuter är den tredje största legitimerade professionen i hälso- och sjukvården och under 2023 skedde nästan 8 miljoner mottagningsbesök hos fysioterapeuter. Den ohållbara arbetsmiljön för fysioterapeuter och det faktum att så många överväger att byta yrke är ett direkt hot mot vårdens kompetensförsörjning. Det är ett oansvarigt resursslöseri att låta situationen fortgå.

Det är ett stort fokus på arbetsmiljö just nu och många är det som berättar om ohållbara situationer inom välfärd och inom hälso- och sjukvården. Fysioterapeuterna släppte i veckan en rapport där hälften funderar på att antingen byta arbetsplats, lämna yrket eller börja jobba på bemanningsföretag på grund av arbetsbelastningen. Bland våra yngre kollegor är det en tredjedel som överväger att lämna yrket helt. En kollega skriver på LinkedIn

”Jag förstår mina kolleger, den tanken har jag tänkt många gånger. Det är alltid högt tryck på våra tider, de räcker aldrig till. Jag tror att jag slutat i tid kanske två arbetsdagar det här året. Alltid har det funnits behov av att boka in en ”akut” patient på tid som egentligen inte finns. Behoven tar aldrig slut. Idag har (som många andra dagar) värdefull tid lagts på att försöka få kontakt med kolleger inom specialistvården … Tid har också lagts på att gå in i sjukhusets journalsystem och försöka få fram information om patientens potentiella restriktioner efter ännu en utebliven remiss post-operativt.
Det saknas uppenbarligen en stöttande struktur i primärvården som hade kunnat hjälpa oss generalister så mycket. Mina händer och min hjärna kan användas till mycket bättre saker än att försöka hitta telefonnummer.”

Facken i välfärden släppte också i veckan sin rapport ”Miljarder skäl att förbättra arbetsmiljön” som beskriver en allvarlig och explosionsartad ökning av stressrelaterad sjukfrånvaro, som femdubblats mellan år 2010 och 2023 i Sverige. Det är övertygande siffror där välfärdssektorn är överrepresenterad i statistiken och där fyra av fem drabbade är kvinnor. Vi vet att villkoren inom kvinnodominerade yrken är sämre än inom mansdominerade, och leder till att kvinnor i offentlig sektor är särskilt drabbade av psykisk ohälsa och sjukskrivning. I de flesta fall är sjukfrånvaron en konsekvens av brister i arbetsmiljön.

Det är självklart att kommuner och regioner skulle kunna spara miljarder genom att jobba för att skapa en bättre arbetssituation för att minska sjukfrånvaron. Det är rent av nödvändigt att göra arbetet för att fysioterapeuter och andre professioner inom välfärd och hälso- och sjukvård ska vilja välja att arbeta kvar och att framtidens kollegor ska utbilda sig. Nu och för framtiden behöver vi politiska beslut som medvetet investerar i arbetsmiljön och skapar rätt förutsättningar för en god bemanning och ett hållbart arbetsliv. Det behövs arbetsgivare som vågar prioritera arbetsmiljö och som säkerställer en hälsosam arbetsbelastning, med involverade medarbetare och med en balans mellan krav och resurser.

I veckan presenterade Nationella Vårdkompetensrådet sin rapport med förslag om hur hälso- och sjukvården behöver arbeta med kompetensförsörjning. De lyfter bland annat behovet av att veta mer om orsakerna till hälso- och sjukvårdspersonal väljer att lämna yrket eller att inte arbeta i sin yrkesroll. Det kan handla om att vilja byta yrke eller inriktning men det kan också handla om att man helt enkelt inte orkar längre. Man har bristande arbetsförhållanden och arbetsmiljö. Just detta ser vi också i den enkät som Fysioterapeuternas medlemmar svarat på under vintern.

Vi släpper snart en rapport där du kan läsa mer, men resultaten är oroväckande. Det är en stor andel som överväger att lämna yrket på grund av en tuff arbetsmiljö där man lämnas ensam med beslut, där man inte ersätts utifrån det ansvar man har och där man inte får förutsättningar att utvecklas i sitt yrke. Det är negativt ur ett kompetensförsörjningsperspektiv om de som vill jobba kvar ändå väljer att lämna yrket för att förutsättningarna är så dåliga.

Nationella vårdkompetensrådet lämnar 25 förslag om hur hälso- och sjukvården, oavsett huvudman, kan göra annorlunda och bättre för att vi som medarbetare ska vilja välja att arbeta kvar. Det finns många bra förslag som jag hoppas att man från stat, regioner och kommuner tar på stort allvar och gör verklighet av. Det finns till exempel förslag om att skapa förutsättningar för och följa verksamheternas systematiska arbetsmiljöarbete, bland annat genom att utveckla insatser som främjar en god arbetsmiljö, att arbeta systematiskt med att stödja medarbetarna till att arbeta med arbetsuppgifter som är prioriterade i relation till sin kompetens och att vidta åtgärder för att säkerställa att digitala verktyg är användarvänliga och effektiva. Andra förslag handlar om behovet av nationell samordning av systematisk och fortlöpande fortbildning för vårdens professioner, ökade möjligheter till kompetensutveckling och karriärvägar för respektive profession och att det ska finnas introduktions- och mentorskapsprogram för nyutexaminerade professioner i hälso- och sjukvården.

Allt detta är frågor som vi som fackförbund arbetar för och som vi vet är viktiga för fysioterapeuter. Jag ser fram emot hur detta görs till verklighet för det är konkret handling som behövs för att hälso- och sjukvårdens medarbetare ska vilja välja att arbeta kvar och utvecklas i sin profession.

EU-valet närmar sig och våra röster behövs för ett EU som fortsätter att utvecklas. Valdeltagandet är relativt lågt men i Sverige ser vi en ökande trend och vid senaste valet hade vi ett valdeltagande på 55 procent. Bättre kan vi! Valdeltagandet är ganska jämt mellan könen men yngre har ett lägre deltagande, enligt SCB. Saco som centralorganisation arbetar för ett högre valdeltagande för att stärka demokratin, för en nyanserad och initierad debatt och för att stärka EU:s konkurrenskraft genom grön omställning.

EU-frågorna känns extra viktiga efter förra veckans möte inom ER World Physiotherapy, den europeiska delen av World Physiotherapy, som vi i Sverige ingår i. Vår europeiska region, såsom den ser ut nu, har funnit sedan slutet av 90-talet och är under ständig utveckling. Under de senaste åren har vi närmat oss EU genom att kansliet är placerat i Bryssel och att vi som organisation är delaktiga i flera EU-finansierade projekt. Genom EU-medel arbetar vi till exempel för ökad fysisk aktivitet för personer med cancer (UCanAct) och för att det i fysioterapeuters grundutbildning ska ingå kunskap om obesitas och metabolisk sjukdom (Prominence).

Det är stor skillnad mellan fysioterapeuters förutsättningar i Europa och i vår gemensamma organisation arbetar vi för en autonom profession, för god utbildning med hög nivå, och för möjlighet till fördjupad kunskap som specialist. Det är ett samarbete som gör skillnad och som är viktigt för oss som profession. Ett europeiskt samarbete för professionen, men också ett större europeiskt samarbete genom EU. Använd din möjlighet att påverka och använd din röst i EU-valet!  

Det ropas på nationell styrning eller nationell samordning inom många områden. Fysioterapeuterna arbetar för nationell samordning inom rehabilitering, habilitering och hjälpmedelsförsörjning. Andra lyfter behovet av nationell styrning genom riktlinjer, genom strategier och genom kunskapsstöd. Men varför ropar vi? Är det för att vi tror att staten skulle göra ett så mycket bättre jobb än regioner och kommuner? Är det för att vi vill ha makt centrerad till en myndighet, till riksdagen eller till regeringen?

Nja, det är kanske mer sannolikt att vi ropar för att vi vill uppmärksamma de ojämlikheter som finns i dagens system, där det inte är behovet som styr, utan kanske mer var du bor, vilken diagnos du har, vilket kön eller vilken ålder du har. Det finns många aspekter som påverkar vilken vård du får. En annan anledning att lyfta frågan är för att vissa områden som till exempel rehabilitering och habilitering gärna skjuts åt sidan när mycket fokus i stället läggs på det akuta omhändertagandet.

Vid årets Hjälpmedelsriksdag var nationell styrning på agendan, för att genom den kunna tillgodose en jämlik hjälpmedelsförsörjning. Idag ser utbudet olika ut över landet. Behovet bedöms olika och avgiften för hjälpmedel skiftar. Att flytta mellan kommuner kan innebära att du inte får ta med dina befintliga hjälpmedel utan att du behöver ansöka om nya. Och att bedömningen då kan bli en annan än i din gamla hemkommun. Det är inte rimligt och lägger ökad belastning på redan utsatta grupper. Det leder också till ökade kostnader och onödig resursanvändning. Här borde vi kunna göra bättre.

Politikerdebatt vid Hjälpmedelsriksdagen

De politiker som deltog vid Hjälpmedelsriksdagen var överens. De tycker att det behövs ökad nationell styrning för en jämlik hjälpmedelsförsörjning. Det är bra och det kommer vi inom Fysioterapeuterna att fortsätta arbeta för. Vi kommer också att fortsätta höja rösten för ett nationellt kunskapscentrum för rehabilitering och habilitering. Det vore ett steg på vägen för att visa att Sverige som land vill fokusera på frågorna och skulle bidra till ett tydligt ökat fokus.

Att drabbas av stroke är ett akut insjuknande som direkt påverkar såväl den drabbade som familjen runt omkring. I dag är det ungefär 100 000 svenskar som lever med sviterna efter stroke. Majoriteten av dem kan inte fullt ut återgå till det liv de hade före insjuknandet, visar uppföljning i Strokeregistret. För att minska funktionsnedsättning behövs ett snabbt omhändertagande i det akuta skedet och en god rehabilitering som påbörjas tidigt.

Förutsättningarna förbättras väsentligt om man får sin akuta vård vid en strokeenhet. Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid stroke så innebär en sammanhållen vård vid en strokeenhet minskade funktionsnedsättningar och dödlighet. Det är därför upprörande att läsa om de tydliga regionala skillnader som finns i strokerehabiliteringen i landet. Det skiftar mycket mellan tillgång till multidisciplinära stroketeam, där utskrivning och rehabilitering hanteras av specialiserad personal från yrkesgrupper som läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, dietister och psykologer. Vi vet också att det är stor skillnad på tillgång till rehabilitering i både det akuta och det kroniska förloppet. Vid strokeenheten är rehabiliteringen tidig och direkt. Därefter kan den ske i olika former, till exempel på sjukhus (i sluten vård eller i öppen vård inom dagrehabilitering), i hemmiljö eller inom primärvården. Var den fortsatta rehabiliteringen sker beror på patientens behov, förutsättningar och mål. Många personer som insjuknat i stroke kan också ha behov av återkommande rehabiliteringsinsatser under lång tid.

Det är dags att sätta rehabiliteringen i fokus för den som drabbas av stroke, men också för många som lever med kronisk sjukdom och som behöver återkommande rehabilitering för god livskvalitet och för hälsa. Jag hör från medlemmar om hur utskrivningarna går fort och att det är få som får den SIP (samordnad individuell plan) som de har rätt till. Detta ökar belastningen på kommunal hälso- och sjukvård liksom på primärvården som möter patienter med komplex problematik i ett tidigare skede – samtidigt som frustrerade kollegor inom slutenvården kämpar för att patienten ska få kvar på sjukhuset för att bli färdigbedömd och för att få en rimlig och planerad övergång till kommunen. Det är inte hållbart för medarbetarna och inte bra för patienterna. Här behöver vi kunna göra annorlunda med ett personcentrerat fokus som utgår från individens behov.

Idag är det inget konstigt att vi ses på Team eller Zoom. Det är inte heller något konstigt att erbjudas ett digitalt besök i stället för ett fysiskt, oavsett om det är fysioterapeut, psykolog eller annan vårdgivare som du ska besöka. Det är många, oavsett sektor, som ser fördelarna med de digitala besöken. Det finns också möjlighet att variera mellan mötesformer. Fysiskt när det behövs och digitalt när det går. Också patienter, som till exempel slipper boka sjuktransport, vänta i ett väntrum, resa längre tid än vad besöket tar, gå ifrån jobbet, oroa sig för smitta, ser stora fördelar med det digitala besöket. Det finns många exempel. Några av dem såg vi förra veckan när priser delades ut vid Vårdarenan

Samtidigt tänker jag på mannen på banken som med sin något daterade mobiltelefon försökte betala sin hyra, men då telefonen inte var av den smarta varianten gick det inte att ladda ner mobilt BankId. Jag tänker på några av de patienter som jag mött, där besöket hos fysioterapeuten och samtalen i väntrummet var det som gjorde deras vecka. Jag tänker också på den forskning som finns kring värdet av att vara i en grupp tillsammans med andra i en liknande situation. Kan vi uppnå detta med våra digitala möten? Ökar vi delaktighet? Minskar digitala möten utanförskap och ensamhet? Vi är många som bor i Sverige och vi har olika behov. Det kräver också olika lösningar och vi behöver ibland ställa oss frågan vilken lösning som är bäst i den aktuella situationen.

Det är många fysioterapeuter som drivs av att arbeta digitalt, som är innovativa och ser möjligheter. Det är bra och det behöver vi uppmärksamma. Det finns också fysioterapeuter som hellre vill vara i samma rum som patienten och som ser det fysiska mötet som överlägset. Det gäller att hitta en balans så att både patient och fysioterapeut känner att mötesformen främjar det man ska åstadkomma just vid det aktuella mötet. De system som vi arbetar inom behöver också funka tillsammans och inte innebära merarbete som beskrivs så väl i den här debattartikeln från Dagens Medicin. Det som beskrivs där gäller sannolikt inte bara för primärvården. Arbetet som just nu genomförs kring gemensam digital infrastruktur kommer att bli viktigt och man kan bara hoppas på vårdsystem som pratar med varandra och som bidrar till att skapa en jämlik vård med hög kvalitet, förbättrad patientsäkerhet och minskad administrationsbörda för hälso- och sjukvårdens medarbetare.

Nästa vecka gör bloggen uppehåll då jag har semester och planerar att vara mer analog än digital.

Vårdarenan är ett tillfälle för lärande och för utveckling. Föreläsningar från stora scenen, samtal kring runda bord och vid fikat mellan passen. Utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård diskuteras, men det ges också exempel på hur man i regioner och kommuner arbetat för att förändra. I år gick priset Årets Brobyggare till Digital cancerrehabilitering i Skåne. Digital cancerrehabilitering arbetar teambaserat, med vård och rehabilitering nära patienterna. MedTech4Healths pris gick till Mindmore, en digital tjänst vid kognitiv svikt och patienternas pris gick till Ella, en digital tjänst för fysioterapi för kvinnor före, under och efter graviditet, fick patienterna pris. Stort grattis till er alla och till era fina verksamheter!

Just det teambaserade förhållningssättet var en av de diskussioner som Fysioterapeuterna deltog i. Vi är många som ser fördelar med teamarbete. Som en mer effektiv vård där kunskapen om respektive professions kompetens ökas, ett ökat fokus på patienten och en ökad patientsäkerhet. Några hinder för ett teambaserat arbete är brist på tid och vår organisationskultur. Detta diskuterades vid ett rundabordssamtal som inleddes med en teoretisk genomgång av Malin Horngren och Ann-Sophie Cissé från Center för kliniskt interprofessionellt lärande och samarbete.

Vi deltog också i ett samtal med Läkarförbundet om förutsättningar för småskaligt företagande. Här berättade Maria Thorberg om hur det är att driva en fysioterapiklinik inom specialiserat vårdval i Stockholm. Hon beskriver goda förutsättningar att utveckla sin verksamhet, men också utmaningar som begränsar. Exempelvis en ersättningsnivå som inte räknats upp sedan 2018 och bristande möjligheter att samverka med andra vårdgivare. I samtalet lyftes också behovet av långsiktighet, ersättningsystem som fokuserar på kvalitet, anpassningar för mindre verksamheter och vårdval som är realistiska utifrån hur behovet ser ut. Flera av de punkterna har Fysioterapeuterna lyft i vårt remissvar till utredningen Förslag för att möjliggöra bättre tillgång till hälso- och sjukvård i hela landet genom främjande av etablering i glesbygd.

Enligt hälso- och sjukvårdsförordningen och patientlagen har man rätt till en fast vårdkontakt som ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet. Så har det varit i flera år men lagen efterlevs dåligt. Detta diskuterade vår vice ordförande Sara Barsjö på Vårdarenan tillsammans med representanter från SKR och flera andra fackförbund. I vår medlemsenkät kan vi se att fast vårdkontakt inte är en prioriterad aktivitet ute i verksamheterna. Det är få som har tid specifikt avsatt för detta trots många patienter att vara fast vårdkontakt för, innehållet i uppdraget finns inte beskrivet, och möjligheten att få en fast vårdkontakt verkar inte vara något man direkt skyltar med i verksamheterna. Detta kan bara bli bättre tänker vi.  

Tack för i år Vårdarenan!  

Det är inget nytt att ohälsosamma levnadsvanor medför kostnader för såväl samhälle som för individen. Enligt en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, så kan bristfälliga levnadsvanor årligen kosta samhället mellan 40 och 55 miljarder kronor. Det är höga siffror. Och enligt samma rapport så skulle förbättrade levnadsvanor kunna leda till produktionsvinster om 11,3 miljarder kronor samt medföra drygt 55 000 ytterligare levnadsår. Det skulle kunna innebära cirka 180 000 färre vårdtillfällen i specialiserad öppenvård eller slutenvård och cirka 1 300 000 färre primärvårdsbesök. Här finns pengar att spara och livskvalitet att vinna. Och ändå så är det idag bara några enstaka procent av hälso- och sjukvårdens budget som går till att förebygga sjukdom genom förändrade levnadsvanor. För att verkligen kunna förändra behöver vi alla se vår del av uppdraget. Vi har ett gemensamt ansvar. Det krävs ett tillsammans för att vi ska kunna göra skillnad här. Det krävs styrning och samordning från nationellt håll, regionala och kommunala beslut som stimulerar och syftar till fysisk aktivitet. Och det krävs medarbetare som går före och tar barn och unga med på resan.

Det är positivt med politiska beslut om satsningar för en ökad förskrivning av Fysisk aktivitet på recept (FaR), att det tillförs medel och att regionerna får ta ansvar för att göra detta bättre. FaR är både kostnadseffektivt och en evidensbaserad behandlingsmetod som kan bidra till hälsa i alla grupper. Men tillgången behöver bli jämlik över landet och oavsett person och förmåga. FaR kan skrivas ut av all legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. I många regioner är det vanligast att fysioterapeuten är den som förskriver. Det känns helt naturligt med tanke på vår kompetens och vårt uppdrag. Fysioterapeuter kan fysisk aktivitet, våra recept är anpassas utifrån individens behov och vi vet värdet av uppföljning och dialog. Vi har både kunskap och erfarenhet. Fysisk aktivitet är ett av fysioterapeutens många verktyg.

Det är också glädjande att ta del av arbetet som länsstyrelsen gör i Skåne med att tillgängliggöra naturupplevelser eller genom de olika delarna i projekt Sätt Skåne i rörelse. Här finns en tydlig målsättning att få fler barn och unga i rörelse. Här finns också aktiviteter och samverkan som gör att projektet gör skillnad. Ett annat positivt exempel är projektet Aktiva skoltransporter som gör det lättare att göra rätt och som bidrar till att fler barn cyklar eller går till skolan. Hälsofrämjande och förebyggande insatser är viktiga för vår framtid och för hur vi kommer att klara av de utmaningar som vi står inför. I det arbetet är vi många som är viktiga och behövs. Att satsa på hälsofrämjande och förebyggande insatser lönar sig för individen och för samhället.