Sportlov och en veckas ledigt, med möjlighet till fysisk aktivitet. För en del blir det skidåkning, för andra blir det mer tid på gymmet eller i löpspåret. Men för vissa blir det i stället mindre fysisk aktivitet än vanligt, då promenaden till och från skolan inte behövs, eller då träningen är inställd på grund av skollov. Vi har alla olika förutsättningar för fysisk aktivitet och att röra oss, beroende på ekonomi, funktionsvariation, intresse och mycket mer. Eftersom fysisk aktivitet påverkar både fysisk och mental hälsa på ett positivt sätt, så är det arbete som Kommittén för främjandet av ökad fysisk aktivitet (Främjafys) utför mycket viktigt.

Det är glädjande att se att såväl fokusområden som förslag överensstämmer med de rörelselyft som Fysioterapeuterna tog fram 2017. Rörelselyften fokuserar precis som Främjafys på barn/unga, arbetslivet och äldre. I rörelselyften beskrivs betydelsen av fysisk aktivitet och breda förslag läggs fram som riktar sig mot samhället och mot samhällsplanering.

Vi är många som bidrar i arbetet för ökad fysisk aktivitet. Men vi kan bli fler. De förslag som Främja Fys lägger fram i sin debattartikel är bra och visar på betydelsen av att vi är fler som vill vara med och ta ansvar för fysisk aktivitet.

Fysioterapeuter behövs på ledande positioner, där vi bidrar med vårt fokus på helhet, kropp och rörelse. Fysioterapeuter i elevhälsan bidrar med kunskap och kompetens kring fysisk aktivitet och motorik för alla – oavsett förutsättningar. I samhällsplanering bidrar fysioterapeuter till att skapa miljöer som stimulerar till fysisk aktivitet och rörelse. Och på arbetsplatserna bidrar vi med kunskap om att anpassa fysisk aktivitet utifrån individens förutsättningar. Vår professions tydliga inriktning på hälsofrämjande insatser som bidrar till en ökad livskvalitet gör att satsningar på fysioterapeuter lönar sig för hela befolkningen.

I flera år har de larmat om den ohållbara arbetsbelastningen. Fysioterapeuter och arbetsterapeuter inom rehabgruppen i Malmö beskriver en arbetssituation med ansvar för flera särskilda boenden med daglig etisk stress och känsla av otillräcklighet. De har under många år lyft problemen till sin chef men inte fått något gehör. Nu har majoriteten sökt sig till nya tjänster för att kunna fortsätta med legitimationen i behåll och för att kunna sova på nätterna.

Det är illa att det ska behöva gå så här långt. Arbetsmiljö, såväl fysisk som psykisk, är väl reglerad i lag och föreskrifter. Det finns manualer, kunskap och praktiska verktyg för ledning och chefer att arbeta med tillsammans med medarbetarna. Vi ska inte behöva höra berättelser som denna. Vi ska inte heller behöva känna att patientsäkerheten är hotad för de som vi är till för. I berättelsen från Malmö är det våra äldsta som inte får tillgång till den rehabilitering som de har behov av för att kunna leva den sista delen av sina liv så som de önskar. 

När det bara finns tid för akuta insatser och för att släcka eldar, försvåras också möjlighet till att reflektera, lära mer och att förändra. Det arbete som behövs för att kunna utveckla verksamheter, arbeta utifrån den senaste evidensen och göra saker lite smartare än tidigare, uteblir.

I en debattartikel i veckan lyfts att det tar i genomsnitt 17 år för ny kunskap att komma till praktisk användning, särskilt om den praktiska verksamheten saknar kunskap om hur man går tillväga. Detta är väl inte en siffra som någon kan vara nöjd med?

Kommunerna behöver ta sitt ansvar och höja kompetensnivåerna inom den kommunala hälso- och sjukvården. När kompetens- och utbildningsnivåerna höjs är det fler som förstår forskning och som kan sätta den i bruk i verksamheterna. Då får fler patienter och brukare tillgång till den senaste evidensen och därmed också ett bättre omhändertagande och rehabilitering. Det behöver finnas möjlighet att engagera sig i forskning, att engagera sig i verksamhetsutveckling och att ha stöd från chefen i detta. Vi ser återkommande svårigheter för våra medlemmar inom kommunal hälso- och sjukvård att få tillgång till kompetensutveckling.

Det finns goda exempel, men de behöver bli fler. Kommundoktoranden (länken förklarar begreppet kommundoktorand) i Helsingborg, som nämns i debattartikeln, behöver få sällskap av fler motsvarande tjänster i andra kommuner. Forskningen som bedrivits i Eskilstuna och Östersund kring kommunala insatser och rehabilitering behöver spridas. Och kunskapen om hur vi kan stärka samverkan mellan personal i äldreomsorgen och forskare behöver användas i verksamheterna. Att sprida och använda både befintlig och ny forskning lönar sig.

Under veckan som gått har jag haft kontakt med tjänstemän inom olika regioner för att prata om omställningen mot nära vård. Omställning är påbörjad i våra regioner och kommuner, men arbetet har kommit olika långt. Nya arbetssätt har införts och projekt har satts i gång. Pandemin har bidragit till att omställningen mot nära vård delvis satts på paus, men nu kanske det är dags för en omstart. Och det finns många spännande exempel att inspireras av.

I Kalix har man infört ett nytt nära arbetssätt och erbjuder rehabilitering i hemmet. Det är ett arbetssätt som utgår ifrån, och bidrar till, alla de fokusområden som finns i bilden ovan. Det multiprofessionella teamet innebär en naturlig samordning av insatser och tillsammans med patienten sätter de upp mål för rehabilitering. Patienten blir en aktiv medskapare. Genom att bidra till förebyggande insatser och tidigt uppmärksamma tecken på behov av vård eller rehabilitering, blir arbetssättet proaktivt och hälsofrämjande. För fysioterapeuter, arbetsterapeuter och sjuksköterskor i teamet har det inneburit en fördjupad kunskap och förståelse om varandras professioner och arbetssätt. Arbetet leder till en bättre arbetsmiljö med större möjlighet att påverka sitt arbete. Om du blir nyfiken på arbetet i Kalix, så lyssna på det senaste avsnittet av En podd i rörelse.

I Östersund har man sedan en tid infört ett arbete där man valt att fokusera på hälsa i befolkningen. Det har hittills handlat om att öka de hälsofrämjande insatserna, öka samordning mellan kommunens olika delar och även en ökad bemanning inom rehabilitering. Arbetet har lett till besparingar, minskad personalomsättning och en bättre arbetsmiljö. För den äldre befolkningen har det inneburit förbättrad hälsa och minskat behov av kommunens tjänster. I avsnitt 41 av En podd i rörelse kan du höra Lars Liljedahl berätta om arbetet i Östersund.

Fysioterapeuter är liksom alla professioner inom hälso- och sjukvården del av omställningen till nära vård. Vi vill och kan bidra i det fortsatta arbetet. Tillsammans hittar vi former för arbete som bidrar till meningsfull, effektiv, trygg och säker hälso- och sjukvård för patienter och närstående. Men också en bättre arbetsmiljö för oss och bättre förutsättningar för ett hållbart arbetsliv.

I en amerikansk sjukhusserie frågar chefen medarbetarna ”vad behöver du?”. Oavsett vem de är och vilken funktion de har på sjukhuset. Han litar på professionerna, deras kunskap och erfarenhet, när det gäller att kunna fatta beslut för verksamheten och patienternas bästa. Coronakommissionen har i sin rapportering lyft fram just hälso- och sjukvårdens medarbetare som vår främsta framgångsfaktor under pandemin. Med all sin yrkeskunskap, kreativitet och genom personliga uppoffringar har vårdens och omsorgens medarbetare tagit sig an en helt okänd situation. Och det med stor framgång. Vårdtiderna för personer med Covid har kortats rejält, och på alla håll och kanter i den övriga vården och omsorgen har nya lösningar snabbt implementerats och utvecklats. 

Det är tack vare personalen som hälso- och sjukvården klarade av omställningen till covidvård, konstaterar Coronakommissionen.

Citat från dagens medicin 2021-10-29

Så frågan till vårdens medarbetare bör nu vara: vad behöver du? Det ser sannolikt olika ut, men grundläggande behov som en god arbetsmiljö med förutsättningar för att göra mitt jobb på bästa sätt, lön som motsvarar kompetens och ansvar och möjlighet till kompetensutveckling, är mest troligt några av svaren som kommer. Vi behöver känna att vi blir lyssnade till och att det vi säger tas på allvar. Som medarbetare vill vi vara en del av lösningen.

Det är den världen som jag vill leva i. Där vi tillsammans bidrar med lösningar på de problem som uppkommer och där vi gemensamt arbetar för att skapa förutsättningar för en bättre, tryggare och mer tillgänglig hälso- och sjukvård. Där vi kraftsamlar för svensk hälso- och sjukvård och där vi delar med oss av erfarenheter av det som är bra. För att morgondagens medarbetare ska vilja välja välfärden behövs en mer nyanserad bild av hur det ser ut, och här har vi alla ett ansvar att bidra till den bilden.

Vi har alla en gång valt att arbeta med det vi gör. Det är ett val som behöver uppmärksammas och kommas ihåg. För det valet bidrar till drivkraft, engagemang och vilja. Det är det valet som gör oss till våra bästa jag.

Jag önskar att fler chefer och beslutsfattare ställer frågan ”vad behöver du?” till sina medarbetare, och att de sedan agerar utifrån den. Jag önskar att vi är fler som berättar om allt bra som vi vet finns i alla delar av välfärdssektorn. Jag önskar också att fler funderar som jag: vilken värld vill du leva i? Och vilken människa vill du vara i den världen?