Alla barn har rätt till ett hälsosamt liv, det slår barnkonventionen fast. Ändå ser vi att allt fler barn och unga i Sverige mår dåligt. Exempelvis lever var fjärde tioåring i Sverige med övervikt eller obesitas, vilket innebär en risk för följdsjukdomar i framtiden. Vi ser att det finns starka samband mellan obesitas och psykisk ohälsa. Det är inte rimligt att fortsätta att lägga ansvaret på individen för att kunna skapa förändring här. Det behövs fokus på vårt gemensamma samhällsansvar för att kunna bromsa ökningen av obesitas och psykisk ohälsa bland barn och unga. Det är inte rimligt att belasta barn och unga med skuld över ett dåligt mående eller att gå utanför en norm. Det i sig leder till ökad ohälsa.

Vi vet att förebyggande insatser kan göra stor skillnad. OECD-studien The Heavy Burden of Obesity, The Economics of Prevention (2019) visar att varje krona som investeras i förebyggande arbete, senare sparar sex kronor i sjukvårdskostnader. Förebyggande arbete behöver vara nära barnen men måste också genomsyra hela verksamheter genom styrning och ledning. 

I förra veckans debatt skriver vi tillsammans med skolsköterskor, dietister, fysioterapeuter och patientföreträdare om hur varje enskilt barn kan ges möjlighet till en jämlik och hälsosam start i livet.

Vi är många som har ansvar för att öka hälsofrämjande och förebyggande insatser. Vi föreslår bla

Och vi behöver öka vår kunskap om obesitas och om hur vi pratar kring det. Årets vinnare av Fysioterapeuternas kvalitetspris är en verksamhet som arbetar för att motverka stigmatisering och för att sprida kunskap kring obesitas. Läs mer om Överviktscentrum här och lyssna på samtalet med Anne Christenson här. 

Det är dags att agera tillsammans för att alla barn och unga ska ges möjlighet till ett hälsosamt liv.

I söndags ramlade jag i skogen- lite skrubbsår och en skadad fot. Anade att den var stukad men då jag sedan tidigare haft en fotfraktur ville jag kolla upp det lite mer noggrant. Det blev ett besök på akuten och där fick jag efter ett kort samtal med en blivande läkare träffa den verkliga experten på fötter- ja de uttryckte sig så! Jag fick träffa en fysioterapeut som undersökte och bedömde min fot och bekräftade därmed att det var en stukning. Ingen röntgen behövdes. Ett effektivt och snabbt omhändertagande där resurserna användes utifrån kompetens och där man tack vara detta slapp kostnad för vidare undersökningar. Bra gjort!

Det finns flera akutmottagningar där fysioterapeuter gör bedömningar av skador på muskler, ben och leder för att direkt kunna ge rätt råd om åtgärd och insats. Det bidrar till kortare väntan för patienten och sannolikt för omhändertagande på rätt nivå. Det finns också exempel på att fysioterapeuter bedömer patienter med oklara neurologiska bortfall redan på akuten i syfte att utesluta eller bekräfta eventuell stroke.

Ett annat exempel är när fysioterapeut och arbetsterapeut tillsammans arbetar med bedömningar på sköra äldre som inte bedöms ha ett inläggningsbehov. Det är ett arbetssätt som har snabbat på patientflödet, då 65 procent av dem som fått träffa fysioterapeut och arbetsterapeut inte behöver läggas in. I grunden handlar bedömningen om rätt insats för varje enskild person.

Det är bra att arbeta för att använda rätt kompetens till rätt insatser. Vi behöver mer av den varan. Det lönar sig. I omställningen till nära vård behöver vi utmana vår syn på hur hälso- och sjukvård ska se ut. Vi behöver fundera kring var våra specialister ska finnas och vilken specialistkompetens som behövs. Vi behöver vrida och vända på hur vi kan arbeta annorlunda för att skapa nya och mer effektiva flöden.

Fysisk aktivitet är ett av fysioterapeutens många verktyg. Vi är bra på att individuellt anpassa och följa upp fysisk aktivitet oavsett förutsättningarna för individen. Vi har som förbund länge påtalat vikten av rörelse. Vi har i samarbete med andra fått del av Socialstyrelsens medel för att arbeta för bättre levnadsvanor- fysisk aktivitet är en av de levnadsvanor som vi har skrivit om. Det är därför glädjande när vi i går fick möjlighet att läsa resultatet av det arbete som Kommittén för främjande av fysisk aktivitet genomfört. Vi är också glada över att ha getts möjlighet att delta i kommitténs rörelsenätverk. Slutbetänkande med titeln Varje rörelse räknas – hur skapar vi ett samhälle som främjar fysisk aktivitet? SOU 2023:29.

Slutbetänkandet fokuserar bland annat på att vi har ett gemensamt ansvar för frågan oavsett var vi verkar. Det krävs ett tillsammans för att vi ska kunna göra skillnad här. Det krävs styrning och samordning från nationellt håll. Det krävs regionala och kommunala beslut som stimulerar och syftar till fysisk aktivitet. Det krävs medarbetare som går före och tar barn och unga med på resan. Det är bra. Bilden nedan från utredningen.

Det är bra med den breda ansatsen som lyfter behovet av ett samhälle som gör det lätt att välja fysisk aktivitet, att stimulera till fysisk aktivitet genom aktiva transporter, att arbeta för en skola där rörelsen är en naturlig del. Den breda ansatsen beskriver också förutsättningar för olika grupper. Det är bra då vi sedan tidigare vet att det är skillnader mellan gruppers hälsa och möjligheter beroende på hur man fungerar och på vilken ålder man har tex.

I Fysioterapeuternas Rörelselyft som förvisso har några år på nacken skriver vi om behovet av rörelse för barn/unga, i yrkeslivet och för äldre. Just fokus på äldre personer är något som vi ser att man skulle kunna utveckla mer i slutbetänkandet. Det är aldrig för sent med rörelse och det är aldrig för sent att börja träna.

Som scout är det också självklart glädjande att man i utredningen så tydligt lyfter betydelsen av friluftslivets möjligheter. Fysioterapeuterna och jag ser fram emot det fortsatta arbetet för att underlätta rörelse och för att därmed komma ett steg närmre vår vision om alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse.

Tillgång till och möjlighet till rehabilitering vid skada och sjukdom är eftersatt. Detta gäller såväl i Sverige som i resten av världen. WHO har i veckan fattat beslut om att stärka rehabiliteringen internationellt. Enligt deras siffror är det hälften av befolkningen som inte får den rehabilitering de har behov av. Vi ser liknande siffror i Sverige, flera av våra patientorganisationer rapporterar regelbundet kring detta. Nu senast var det Reumatikerförbundet som vid sin stämma lyfte att 60 procent av deras medlemmar inte fått tillgång till rehabilitering under de senaste fem åren. Cancerehabfonden lyfter liknande utmaningar i sin årliga rapport, som visar att få får frågan om rehabilitering och ännu färre får tillgång till det.

Varför är frågan ständigt aktuell för flera patientgrupper? Är det verkligen alltid bäst att prioritera det akuta framför det långsiktiga?

Rehabilitering handlar om att stödja och hjälpa personen att få tillbaka så mycket som möjligt av sin fysiska och psykiska förmåga efter en skada eller sjukdom. Rehabilitering är ett teamarbete där en rad olika professioner ingår. Behoven ser olika ut för varje patient, och ska därför utgå från en individuell rehabplan med tydliga mål baserat på personens behov och förutsättningar.

I Socialstyrelsens förstudie kommer man fram till att nationella riktlinjer är svårt inom området och det kan jag vara benägen att hålla med om. Rehabilitering är brett även om grundprincip och definition borde vara densamma. Det de däremot föreslår är ett nationellt kunskapscentrum, vilket är bra, då vi där kan samla kunskap och öka fokus på frågor kring rehabilitering. Förslaget om Chief Rehabilitation Officer är också bra. Det kan bli en samlande kraft och vår tydliga representant inom området och en stark faktor i att införa Rehabilitation 2030 i Sverige.

Tillgång till rehabilitering minskar ett framtida vårdbehov och gör det lättare att komma tillbaka i arbete. Varje människa som inte får tillgång till rehabilitering utsätts för onödigt lidande som påverkar livskvaliteten negativt. Tillgång till rehabilitering påverkar också vår gemensamma ekonomi genom att bidra till minskad sjukskrivning, minskad användning av hemtjänst och ett minskat behov av behov av hälso- och sjukvård och läkemedelsanvändning. Det finns alltså goda samhällsekonomiska skäl att satsa på rehabilitering.
Resultatet från undersökningarna behöver tas på allvar. Det behövs kraftfulla och snabba satsningar på rehabilitering inom kommuner, regioner och nationellt. Det kommer att löna sig för den enskilda personen och för samhället.