Varje dag möter fysioterapeuter människor som har ont, som kämpar med sin rörelseförmåga, som vill tillbaka till jobbet, till vardagen, till livet. Vi är experter på att lindra smärta, förbättra livskvalitet och förebygga sjukskrivning. Vi är en av flera nyckelspelare i primärvården – och ändå finns det mycket att önska kring våra arbetsvillkor.

Det är många fysioterapeuter som brinner för sitt arbete och som vill göra skillnad. De vill ge den rehabilitering som de vet är möjlig. Men i vår senaste medlemsundersökning ser vi en annan bild växa fram – en bild av stress, otillräcklig återhämtning och bristande möjligheter till kompetensutveckling. Några kollegor delar med sig av sina erfarenheter i citaten nedan

”Poäng stressar, känner sig ofta otillräcklig både gentemot verksamheten
och patienter.”

Mer än hälften av fysioterapeuterna i regional primärvård överväger att lämna sitt jobb. Många hinner inte ens med det direkta patientarbetet under sin arbetsdag. Och kanske mest oroande – nästan en tredjedel upplever att deras arbetssituation påverkar patientsäkerheten. Det är inte hållbart. Varken för dem eller för patienterna.

”Orimliga krav på produktion som hindrar arbete ”på djupet” med patienter. ”Du behöver inte göra ett 100% igt-jobb det räcker med 50%” sa en chef!”

Det är inte heller hållbart att sju av tio fysioterapeuter inte får den fortbildning de behöver för att kunna ge säker och evidensbaserad vård. Fyra av tio saknar en fortbildningsplan helt. När fortbildning prioriteras bort, påverkar det inte bara individen. Det påverkar hela vårdkedjan. Det påverkar möjligheten att rekrytera, att behålla kompetens, att utveckla hälso- och sjukvården.

Kombinationen av en pressad arbetsmiljö och bristerna på fortbildning är problematisk här och nu men också för framtiden. Vi föreslår därför i den rapport som publicerats i veckan att:

• Låt fokus vara på patienten – inte på att jaga siffror. Ersättningssystemen måste främja kvalitet, inte stress.
• Ge tid att göra jobbet – på jobbet. Fysioterapeuter ska ha utrymme för både direkt och indirekt patientarbete inom sin arbetstid.
• Reglera arbetsgivarens ansvar för fortbildning. Det ska inte vara upp till varje enskild chef eller verksamhet – det måste vara ett nationellt ansvar.
• Alla ska ha en fortbildningsplan – och resurser som är öronmärkta för att genomföra den.
• Gör en nationell genomlysning av vårdvalens konsekvenser. Vi måste förstå hur dagens system påverkar både vårdens kvalitet och arbetsmiljön.

Fysioterapeuter är redo att ta ansvar. Vi vill vara en del av omställningen till en nära vård. Men då måste vi få rätt förutsättningar. För när vi får möjlighet att använda hela vår kompetens, då händer det något. Då får människor hjälp i tid. Då minskar lidandet. Då förbättras livskvaliteten. Vi måste ta hand om dem som tar hand om oss.

Vi behöver prata om vår utbildning! Det är nu mer än 30 år sedan som grundutbildningen för fysioterapeuter förlängdes. 30 år där kunskapsbasen och forskningsfältet breddats och fördjupats. 30 år där professionen utvecklats till att vara den autonoma och självständiga profession som vi är idag. 30 år där våra arbetsuppgifter förändrats och förskjutits. Det är en utveckling som har varit bra på många sätt. Men vi ser idag att många nyexaminerade känner sig otillräckliga inför arbetslivet. Utbildningarna brottas med stoffträngsel och det är svårt att hinna med det som behövs, för att ge en god grund att stå på. Utbildningarna behöver också stabila ekonomiska förutsättningar. Det är dags för en längre grundutbildning som rustar oss bättre – en grundutbildning på avancerad nivå för kommande kollegor. Vi behöver en stabilare plattform att stå på – med både bredd och djup.

Det är fortsatt ett högt söktryck till utbildningen till fysioterapeut, vilket vi är glada över. I år ökade antalet sökande med fem procent. Det betyder att det finns utrymme och möjlighet att öka antalet utbildningsplatser! Vi ser en demografisk utveckling i Sverige som innebär en ökad andel äldre i befolkningen och en ökad andel personer med långvariga sjukdomar. För möta dessa utmaningar behövs en fokusförflyttning mot hälsofrämjande och förebyggande insatser, liksom tillgång till kvalitativ rehabilitering. De ökade behoven kräver fler fysioterapeuter i samhället och i hälso- och sjukvården. Det kan uppnås genom ett ökat antal utbildningsplatser på grundutbildningen med tillhörande verksamhetsförlagd utbildning. Det att till exempel glädjande att se att Mälardalens universitet nu startar upp en hybridutbildning i Blekinge – med nya sätt kan vi nå fler som vill bli fysioterapeuter.

Det här vill Fysioterapeuterna prata med gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm om. Därför har vi i veckan tillskrivit henne med förhoppning om ett möte.

För frågorna om utbildningen handlar inte bara om oss som yrkesutövare. Det handlar om patienterna, om vårdens kvalitet och om att skapa en hållbar framtid. Fysioterapi är evidensbaserad, kostnadseffektiv och ofta avgörande för människors återhämtning. Men då måste vi som fysioterapeuter få rätt förutsättningar. Jag hoppas att fler ser värdet i att satsa på vår utbildning – från start och hela vägen genom yrkeslivet.

I veckan presenterades regeringens budget för det kommande året – en budget med tydligt syfte att få fart på hjulen. Den största delen av regeringens reformutrymme går till olika skattesänkningar som exempelvis lägre inkomstskatt och sänkta arbetsgivaravgifter. Satsningarna inom hälso- och sjukvården och välfärden är få.

Regeringen vill fortsatt avsätta medel för att minska vårdköer och öka tillgänglighet. Detta görs bland annat genom att tillsätta en nationell samordnare och genom att öka antalet operationer av grå starr, höftproteser och framfall. Det är en satsning som påbörjades redan i år och som nu kommer att fortsätta. Sammanlagt satsas 6,6 miljarder kronor i prestationsbaserade medel till regionerna 2026, för att öka vårdkapacitet och minska vårdköerna. Känns väl klokt att fortsätta en redan påbörjad satsning för att erbjuda långsiktighet.

Regeringen vill fortsatt satsa på mödrahälsovård, förlossningsvård samt flickors och kvinnors hälsa, även om man nu föreslår ett mindre belopp än tidigare: en miljard 2026 och lika mycket 2027, med syfte att fortsatt stödja utvecklingen av en jämlik hälsa samt en mer personcentrerad hälso- och sjukvård för flickor och kvinnor. Det är bra eftersom det fortsatt finns behov av ökad kunskap om tillstånd och sjukdomar som främst drabbar flickor och kvinnor, inom både den specialiserade vården och inom primärvården. Till exempel bör fysioterapeuter med specialistkompetens vara en del av mödravården och göra uppföljningar efter graviditet. Det är också något som lyfts fram i de nationella riktlinjer som Socialstyrelsen tagit fram gällande graviditet, förlossning och tiden efter.

Vi ser satsningar i budgeten som är positiva för företagande till exempel det företagarpaket som läggs fram för att sänka kostnaderna för att anställa, sänker skatten för småföretag, liksom stora satsningar på att minska företagens administrativa kostnader. 

I Dagens medicin förra veckan gick det att läsa om vad vi i Fysioterapeuterna önskade från budgeten och i veckan kommenterar jag utfallet. Vi saknar tydliga satsningar på primärvården – nu göms de i omställningen till nära vård- som ju berör all hälso- och sjukvård och inte bara primärvård. För att stärka elevhälsan ser vi att regeringen vill avsätta 200 miljoner kronor för att kunna anställa mer personal, ytterligare ett område där vi ser att fysioterapeuters kompetens borde användas i betydligt större utsträckning.

Nu följer diskussion och sedan beslut. Vi kan bara hoppas på kloka beslut som ger oss i vården goda förutsättningar att göra ett bra jobb, men detaljstyr oss inte.

Förra veckan överraskades vi nog alla av att Acko Ankarberg Johansson avgick som sjukvårdsminister. Dagen därefter utsågs hennes ersättare, Elisabet Lann, som nu tar sig an uppdraget i varje fall fram till valet nästa år. Det är en grannlaga uppgift och vi är många som har önskemål och synpunkter på vad som är viktigt och vad som behöver prioriteras. Några av punkterna på Fysioterapeuternas önskelista är:

1. Det behövs en mer långsiktig styrning, där staten tar ansvar för strategiskt viktiga frågor – men tar ett steg tillbaka från detaljerna. Vården ska inte vara en arena för kortsiktiga politiska initiativ. Det behövs långsiktiga spelregler och uthållighet. Det behövs tydliga ramar för vårdens huvudmän. Ramar som gäller över tid, så att de kan utveckla svensk hälso- och sjukvård. Detta behöver synas i såväl hur statsbidrag och medel fördelas som i hur besluten fattas.
2. En rimlig arbetsmiljö för fysioterapeuter och andra som arbetar inom hälso- och sjukvården. Det är inte rimligt att varannan fysioterapeut funderat på att antingen byta arbetsplats, lämna yrket eller börja jobba på bemanningsföretag på grund av arbetsbelastningen. Det är inte heller rimligt att fysioterapeuter i så stor utsträckning sjukskrivs på grund av hög arbetsbelastning eller andra brister i arbetsmiljön. Använd befintlig kunskap och fokusera på arbetsmiljö. Att minska omsättningen av medarbetare är bra för de anställda, för verksamheten och för ekonomin. Att göra verkstad av de förslag som Nationella Vårdkompetensrådet presenterat borde vara en prioritet för alla verksamheter.
3. Det behövs en utbyggd primärvård. Idag finns inte rimliga förutsättningar för primärvården att utföra sitt uppdrag. Arbetsbelastningen är hög, ersättningssystemen styr på detalj och på kvantitet framför kvalitet. Det är inte hållbart varken på kort eller lång sikt.
4. Ett bredare fokus behövs– Ur ett långsiktigt perspektiv håller det inte att fokusera för smalt på akuta insatser. För hälsa och för möjlighet att kunna leva det liv man vill leva fullt ut, och för samhällets möjlighet att klara en åldrande befolkning med större behov, behövs också satsningar på hälsofrämjande insatser och på rehabiliterande åtgärder.

Vården förtjänar en bättre styrning. Den förtjänar uthållighet och fokus. Därför är vår sammanfattade önskelista inför höstens budget: Ge oss i vården goda förutsättningar att göra ett bra jobb, men detaljstyr oss inte.

8 september firas Fysioterapins dag och sociala medier från distrikt och sektioner fylls med bilder på kollegor som berättar om sitt arbete, som lär sig av varandra, som spelar minigolf och mycket mer. Det är alltid lika glädjande att få hänga med på de olika aktiviteter som ordnas runt om i landet. Själv firade jag Fysioterapins dag med att delta på en föreläsning om samisk hälsa, som ordnades av distrikt Jämtland Härjedalen, ett samtal om hjärtrehabilitering som anordnas av Riksförbundet Hjärt-Lung och slutligen en politikerdebatt i Stockholm där vi fick möjlighet att diskutera och debattera med regionala politiker.

Fysioterapins dag är också den dag då Fysioterapeuterna delar ut utmärkelsen Årets Fysioterapeut. Det är ett pris som tilldelas en fysioterapeut som genom sina insatser på ett avgörande sätt bidragit till professionens utveckling och i förlängningen till ökad livskvalitet och hållbarhet för enskilda personer och befolkningen i stort. I år gick utmärkelsen till Anna-Karin Lindqvist som är forskare vid Luleå universitet. Anna-Karin får utmärkelsen för att hon förenar vetenskaplig excellens med ett brinnande engagemang för att främja barns och ungas fysiska aktivitet, hälsa och självständighet. Genom sin unika kombination av klinisk erfarenhet och forskningsledarskap har hon påverkat både vetenskap och samhälle. Hennes arbete präglas av ett starkt fokus på delaktighet, jämlik hälsa och tvärprofessionell samverkan, vilket gör henne till en förebild och ledare inom professionen.

Stort grattis till Årets Fysioterapeut 2025 Anna-Karin Lindqvist!

Varför är det så viktigt med en skyddad yrkestitel för specialistfysioterapeuter? Och varför vill vi att specialistutbildningen ska vara nationellt reglerad? Det är frågor som diskuterats i Harriets Wallbergs utredning om fortbildning och vidareutbildning. I utredningen bedöms att det finns förutsättningar för utbildningar på kandidatnivå och därmed fysioterapeuter att ha en reglerad vidareutbildning, men att det behöver utredas mer hur den ska se ut. Det är en bra bedömning, även om vi kanske hade hoppats på lite snabbare framfart.

Reglerad specialistkompetens och specialistutbildning för fler legitimerade yrkesgrupper, så som fysioterapeuter, skulle leda till en tydligare, mer tillgänglig och jämlik vård av högre kvalitet.

Det är viktigt med en skyddad och reglerad titel för patientsäkerhetens skull – för att man endast ska få arbeta som fysioterapeut om man har rätt utbildning för det. En utbildning som idag bedrivs på universitet och högskolor och som är granskad och godkänd. Det är viktigt med en skyddad titel för tydlighetens skull, för att den som söker vård eller har behov av rehabilitering ska veta vilken kompetens och kunskap en person har. Det gör det enklare att välja rätt. En statlig reglering ger också gemensamma mål för, och styrning av, den kompetens som ingår i specialistutbildningen. Det är dessutom viktigt för tillgänglighetens skull: genom att inrätta specialisttjänster och utbildningstjänster kan verksamheten styra tillgången på kompetens efter verksamhetens och patienternas identifierade behov. Och slutligen är det viktigt för jämlikhetens skull. Med en statligt reglerad specialistutbildning finns verktyg för att nå en jämn fördelning av specialister över landet, och för att se till att specialisterna finns inom områden där behoven är som störst.

Ett aktuellt exempel på varför det är viktigt skriver vi om i veckan då den lag som gäller skyddad yrkestitel för djurfysioterapeuter, börjar gälla. Regleringen innebär en kvalitetssäkring för den som behöver fysioterapeutiska insatser för sitt djur. Det är självklart att även vård och rehabilitering av djur ska utgå från evidens och beprövad erfarenhet och vara utformad för att möta de krav som ställs för en säker hälso- och sjukvård. Det är den skyddade yrkestiteln en garant för.

Så ja, den skyddade titeln är viktig för såväl människor som djur. För tydlighet, för tillgänglighet och för jämlikhet.

Sällan känner jag betydelsen av det demokratiska och öppna samtalet så tydligt som på Visbys gator under Almedalsveckan. Där tillgängligheten är hög, där energin flödar och där vi lyssnar och lär av varandra. Politiker och beslutsfattare är tillgängliga och närvarande i samtal och seminarier. Samtalet är kontinuerligt över gränser och öppenheten är stor. För oss som fack- och professionsförbund är det självklart att vara där för att lyfta fysioterapeuters förutsättningar och för att sätta våra frågor på den breda agendan. Det är samtal som måste finnas och som vi behöver kämpa för. Vi behöver fortsätta med denna öppna mötesplats, för demokratin och för de goda värdena i vårt samhälle. 

Det finns trender i samtalet och i år var det stort fokus på beredskap och hur vi ställer om och förbereder samhället. Vi deltog i samtal kring detta tillsammans med övriga förbund inom Saco hälso- och sjukvård. Samtalet finns här. Utöver det deltog jag i ett rundabordssamtal tillsamman med Sveriges Arbetsterapeuter där fokus var beredskap och rehabilitering.

Samtalet om psykisk hälsa har varit igång ett tag och det är också tydligt att den nationella strategi som tagits fram engagerar. Det är ett samarbetsprojekt som involverat många aktörer och nu ser vi fram emot handlingsplaner och action som kan hjälpa vården medarbetare men framför allt de personer som har behov av stödet. Vi pratade kring detta tillsammans med det partnerskap för psykiska hälsa som Fysioterapeuterna är en del av.

Vi passade på att boka in samtal med politiker och diskuterade bland annat framtidens hälso- och sjukvård, ersättningssystem inom primärvården, arbetsmiljö och behovet av specialister

Vi kommer att fortsätta samtalen för fysioterapeuters bästa och vi är tacksamma att vi kan göra det i ett land som Sverige där vi har frihet att engagera oss och därmed också att påverka och förändra. Det är en ynnest och en möjlighet. Bloggen är tillbaka efter sommaren och jag hoppas att ni alla får en skön sommar!

I veckan publicerades Dagens Medicins maktlista där de rankar de 100 viktigaste i hälso- och sjukvården. Fysioterapeuterna och jag placerades i år på plats 24 av 100. Jag är givetvis både nöjd och stolt över detta och ser det som ett fint kvitto på vårt arbete inom förbundet.

Jag tänker då på arbetsplatsombud som varje vecka gör skillnad för sina kollegor och som lyfter fysioterapeuters förutsättningar och rättigheter för att kunna göra ett bra jobb, som argumenterar vid samverkansmöte och som lyfter risker vid omorganisationer.

Jag tänker på skyddsombuden som arbetar för en god arbetsmiljö och som allt som oftast bidrar till att arbetsgivaren arbetar med organisatorisk och social arbetsmiljö.

Jag tänker på våra distrikt som samlar medlemmar lokalt. I distrikten får politiker följa ett yrke i rörelse. Distrikt som träffar tjänstemän och politiker för att överlägga om lön, bevaka organisationsförändringar, lyfta våra viktiga politiska frågor. Under mina resor hör jag många exempel på förändringar som har gjorts tack vare våra fackligt förtroendevalda som inte ger sig, som knackar på och som framför sina argument igen och igen.

På bilden ordförande i distrikt och sektioner vid senaste mötet.

Jag tänker på våra sektioner som samlar medlemmar utifrån kunskapsområde. Sektioner som hjälper till att svara på remisser och att vara med i samtal där er specialistkunskap behövs. Sektioner som ordnar utbildningar för att vi som medlemmar ska ges möjlighet att fördjupa oss.

Jag tänker på vårt kansli som dagligen arbetar för våra medlemmar genom fackligt stöd, genom att lyfta professionen och vår betydelse och genom att försöka påverka i våra viktiga frågor.

Och så klart tänker jag på alla medlemmar som är en del av vår rörelse framåt och som ser värdet av ett fackförbund. Vi som alla hjälps åt för att Fysioterapeuterna ska vara det självklara valet för landets fysioterapeuter genom att ställa frågan- vill du vara med i vår rörelse?

Det är tack vare er som jag ges möjlighet att varje dag vara tydlig, självklar och på rätt ställe som det står så fint i motiveringen. Och det är också er som jag önskar en skön sommar- och till alla andra som läser bloggen såklart! Nästa vecka blir det en Almedalsblogg och därefter semester!

Att arbeta med påverkansarbete och för förändring tar tid. Det är oftast långsamma processer som ger bäst resultat om arbetet är strategiskt, långsiktigt och om man själv är utrustad med en stor portion tålamod. Och ibland så fattas det ett beslut som går precis den väg som man önskat eller så tillsätts en utredning som ska problematisera just den förändringen som vi vill ha. Då tycker jag att man kan fira. Ibland firar vi mer och ibland så knyter vi bara näven i fickan och säger Yes!

De senaste veckorna har vi haft möjlighet att flera gånger säga Yes och att vara glada för de beslut och de riktningar som vi har sett.

Vi kan väl börja med den lagrådsremiss som kom förra veckan där regeringen vill att det ska finnas medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR) i varje kommun. En viktig funktion för de personer som får huvuddelen av sina hälso- och sjukvårdstjänster genom kommunerna. Att som kommun satsa på MAR innebär att man säkerställer jämlik tillgång till patient- och kvalitetssäker kommunal hälso- och sjukvård, inklusive rehabilitering, kunskapsbaserad hälso- och sjukvård och rätten till god hälsa. Idag finns MAR i ungefär hälften av landets kommuner, så här finns möjligheter till förbättring. Uppdraget ser olika ut och den som arbetar som MAR har olika förutsättningar för sitt uppdrag. Att i kommunen arbeta med MAR i ledningsfunktion är en bra väg att gå för att ge det rehabiliterande arbetet det fokus som behövs och för att säkerställa en jämlik rehabilitering.

MAR likväl som alla andra medarbetare behöver en rimlig arbetsmiljö. Utredaren Håkan Olsson lämnade 10/6 över förslag till en ny arbetsmiljöstrategi som lyfter fram arbetsmiljön som en bred och avgörande samhällsfråga. Utredningen pekar bland annat på behovet av stärkt fokus på den organisatoriska och sociala arbetsmiljön samt hur goda arbetsvillkor bidrar till en långsiktig kompetensförsörjning. Att det behövs en gedigen introduktion i arbetsliv är en självklarhet och en viktig fråga för oss fysioterapeuter. Det känns som en bra strategi att hålla i handen i det fortsatta arbetet för en god och hållbar arbetsmiljö.

Och det tredje positiva beskedet kom 11/6 när Socialstyrelsen fick i uppdrag att följa upp arbetet om jämlik och effektiv cancervård. I uppdraget ingår bland annat att följa upp särskilda satsningar på rehabilitering och att ta fram en lägesbild över hur tillgången till rehabilitering ser ut över landet. Här vet vi att det finns stora skillnader och det är välkommet med båda kartläggningar och tydligare uppföljning för att personer som drabbas av cancer och ska få den rehabilitering som de har rätt till.

Så just nu flera positiva besked för patienter för medarbetare och för hälso- och sjukvården. Det är värt att fira!

Det är inte varje dag som det är skoj att gå till jobbet och det är inte alltid som man kan låta bli att klaga på svensk hälso- och sjukvård eller på de förutsättningar som vi har som medarbetare i vården. Och våra förutsättningar är verkligen inte de bästa. En ansträngande arbetsmiljö, brister på möjlighet till fortbildning och brist på kollegor är några av de problem som fysioterapeuter upplever dagligen. Men fysioterapeuter i Sverige arbetar också självständigt och med stort ansvar. Vi har remissfrihet, vi ställer diagnos och det är vi som fattar beslut vilka insatser som vi tycker passar bäst för en patient – givetvis utifrån evidensläget och utifrån beprövad erfarenhet. Både det som är bra och det som kan bli bättre behöver diskuteras och värderas.

Allt detta blir tydligt när man befinner sig i ett internationellt sammanhang, som jag gjorde förra veckan. Då anordnades World Physio – en vetenskaplig konferens i Tokyo. Konferensen samlade över 5000 kollegor från stora delar av världen. Vi har olika förutsättningar för vårt arbete och vi möter olika patientgrupper, men vi samlas kring vår vilja att veta mer. I konferensprogrammet blev det tydligt vilken bredd som finns på yrket: prevention, ledarskap, korsband, elevhälsa, arbete med tortyrdrabbade, pedagogik, mental hälsa och mycket mer. Det blev också tydligt att vi är en profession i förändring och att vi måste fortsätta att förändras. I det arbetet är våra relationer och våra samarbeten viktiga.

Ash James som arbetar för The Chartered Society of Physiotherapy i Storbritannien reflekterar kring konferensen här.

Vi var många från Sverige som deltog och den forskning som bedrivs av fysioterapeuter i Sverige gör skillnad. Det är därför viktigt att fortsätta satsa på forskning inom fysioterapi och det ges förutsättningar för fortbildning och för forskarutbildning. Dagens forskning är framtidens behandlingar.

Posterpresentationer från Per Sjöström, Moa Stenbäcken, Nathalie Frisendahl , Eva Gruber-de Sousa och Christina Brogårdh.

E-poster presentationer med Cecilia Lidbeck, Anna Svensson-Raskh, Johanna Fritz, Sebastian Buck och Linnea Gustavsson.

Och så lite blandat med Anna Törnberg, Eva Ekvall- Hansson, Malin Nygren-Bonnier, Lena Axelsson-Svedell, Malin Forsbrand och Charlotte Häger.