Förra veckan presenterades Pep-rapporten 2022 som granskar hälsa hos barn och ungdomar i Sverige. Rapporten innehåller siffror som oroar av flera anledningar. Bland annat framkommer att endast två av 10 barn når rekommendationen kring fysisk aktivitet. Rapporten visar att de barn som rör på sig mindre har mer skärmtid, samt att barn och unga som rör på sig regelbundet upplever mindre psykisk ohälsa. Fysisk aktivitet påverkar inlärning, hälsa och mående. Den som är fysiskt aktiv som barn och ung är sannolikt också mer fysiskt aktiv som vuxen. Goda vanor behövs tidigt i livet för att upprätthålla hälsa på både kort och lång sikt.

Vi är många som vill och kan bidra till en förändring. Vi har inom Fysioterapeuterna arbetat länge med frågan, i samarbete med flera andra aktörer. Bland annat har vi tillsammans med Dietisternas riksförbund tagit fram ett material om hälsosamtal, digitala utbildningar om fysisk aktivitet och matvanor, samt ett informationsmaterial ”Unga kroppar är gjorda för rörelse”, som nu används brett inom många områden till exempel inom elevhälsan.   

Det finns idag gott om exempel på skolor som arbetar med fysisk aktivitet utöver idrottslektionerna. Det finns också exempel på tillgängliggörande av natur för att alla ska få tillgång till naturupplevelser. Och det finns arbetsplatser som arbetar aktivt för att möjliggöra rörelse under arbetstid. Allt detta är bra, men vi behöver sannolikt göra mer. På Främja Fys beskrivs en del av det som görs.

Ansvaret för hälsofrämjande insatser är brett i samhället. Vi delar det oavsett vårdnivå, huvudman eller region och oavsett inom vilken profession eller sektor vi arbetar. Inom hälso- och sjukvården använder vi bland annat Folkhälsomyndighetens riktlinjer och Socialstyrelsens riktlinjer och råd som sedan följs upp. Tillsammans ska vi möjliggöra så att det blir lätt att göra rätt. Vi fysioterapeuter bidrar med att stödja och stärka människors förmågor och för att främja vanor som leder till hälsa – oavsett var i samhället vi arbetar.

I går fattade Sveriges riksdag beslut om ett tillkännagivande som uppmanar regeringen att se över frågan om ett införande av krav på och rätt till kontinuerlig fortbildning av hög kvalitet för personal inom hälso- och sjukvården. Det är ett bra beslut. Detta är en fråga som vi inom Fysioterapeuterna drivit länge.

Vår medlemsundersökning om tillgång till kontinuerlig kompetensutveckling visar att det är stora skillnader över landet. Det är också stora skillnader beroende på huvudman, där de som arbetar inom kommunen har sämst förutsättningar. Kontinuerlig kompetensutveckling är nödvändig för att bibehålla och utveckla den kunskap som ligger till grund för legitimationen och därigenom säkerställa insatser av god kvalitet. Det blir i slutändan en fråga om patientsäkerhet, en fråga om hållbart arbetsliv för hälso- och sjukvårdens professioner och en fråga om att använda resurser på ett effektivt sätt.

Jag vill gärna skicka med några råd på vägen till våra beslutsfattare:

1. För att leva upp till rätt till kontinuerlig fortbildning behövs ett ledarskap inom vården som identifierar behov i den egna verksamheten både nu och för framtiden. Planen för kontinuerlig fortbildning behöver göras i samarbete med medarbetarna för verksamhetens bästa. Vad behövs hos oss? Vilken specialistkunskap behövs hos oss och hur kan jag som ledare stimulera till strukturerad fortbildning?
2. Det behövs en bredd av utbildningar för att svara upp mot de behov som finns. Det behöver exempelvis finnas fler universitetsutbildningar inom flera områden. Vi ser att utbildningar inom till exempel kvinnors hälsa och psykisk hälsa snabbt blir fulla.
3. Utbildningar som öppnar upp för flera olika professioner motsvarar tydligare och bättre de verksamheter som vi arbetar i. Så vi ser gärna fler multiprofessionella utbildningar för de yrkesgrupper som i vardagen arbetar tillsammans för patienternas bästa.  

Varje profession behöver goda möjligheter till kompetensutveckling för att kunna erbjuda en patientsäker, evidensbaserad och kostnadseffektiv vård. Och varje arbetsgivare behöver ha kontroll över, och en plan för kompetensförsörjningen. Med den nya föreslagna rätten till kontinuerlig fortbildning av hög kvalitet, förbättras förutsättningarna för båda parter. Det ger en god grund för att vi som arbetar inom hälso- och sjukvård ska få ett hållbart arbetsliv. Och det lönar sig både för den enskilde patienten och för vårt gemensamma välfärdssamhälle.

I veckan presenterades regeringens vårändringsbudget, som nu ska debatteras innan det i mitten av juni fattar beslut om densamma. Vårbudgeten är ju ett förslag där regeringen föreslår förändringar i den redan beslutade budgeten för 2022, lite rörigt kan tyckas men ett valår tenderar det att även här smyga sig in en hel del förändringar och man kan redan se spåren av den kommande valrörelsen. I förändringarna som föreslås finns bland annat ytterligare en halv miljard som ska avsättas till hälso- och sjukvården för att ge utrymme för ”större kostym”. En kostym som man tänker ska råda bot på vårdplatsbrist och arbetsmiljöproblem. Det är positivt att det satsas på fler vårdplatser och på arbetsmiljö. Men som Ida Kåhlin, förbundsordförande för Sveriges Arbetsterapeuter uttrycker det på twitter, så behöver kostymen inte bara bli större utan den behöver också sys på ett annat sätt. För att nå ett nytt resultat kan vi inte fortsätta göra på samma gamla sätt. En av de avgörande faktorerna är att det behöver satsas mer på förebyggande och rehabiliterande insatser. Det är nödvändigt både för att minska behovet av vårdplatser och för att vi ska uppnå de av regeringen uppsatta folkhälsomålen.

För att fortsätta med kostymmetaforen så behöver kostymen också sys i ett hållbart material. Det är i längden svårt med kortsiktiga satsningar. För att våga satsa på långsiktiga lösningar som utveckling av verksamhet, förbättrad arbetsmiljö och lön efter kompetens och ansvar, behöver regioner och kommuner få förutsättningar som är långsiktiga och stabila. Det är inte hållbart eller optimalt med kortsiktiga satsningar. Det borgar inte för kvalitet, eftertanke eller uppföljning – tre begrepp som vi förtjänar att se mer av inom hälso- och sjukvården.

En kostym som har många fickor är en bra kostym, om du frågar mig. Kostymen med många fickor ger fler användningsområden och ser till fler behov. I regeringens förslag ligger också att man möjliggör fler platser för verksamhetsförlagd utbildning och att man stödjer vidareutbildning. Bra förslag som behöver komma fler till nytta. Att fysioterapeuter ges möjlighet till att göra karriär och vidareutbilda sig leder till att fler väljer att bli fysioterapeuter och fler stannar kvar i yrket. Ytterligare ett steg vore att erbjuda betald vidareutbildning och inrätta specialisttjänster, inklusive en löneökning, efter att specialistutbildningen är färdig. Det skulle löna sig för verksamheten och dess långsiktiga kompetensförsörjning. 

Så omsydd kostym i ett hållbart material och med många fickor är det som vi i Fysioterapeuterna önskar. Vi hoppas verkligen att mer långsiktiga och hållbara satsningar kommer få ta mer plats i den kommande höstbudgeten. Det är nödvändigt om vi vill se andra resultat. Vi önskar satsningar som motsvarar den bredd av kompetens som finns inom hälso- och sjukvården. Vi önskar satsningar som visar att man från regeringens sida visar allvar med sina föresatser om jämlik hälsa. Och vi önskar att hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande insatser får utrymme och resurser. Det skulle löna sig för alla.

Vid veckans Vårdarena fick jag möjlighet att reflektera kring kommunal hälso- och sjukvård och hur god kompetens och karriärmöjligheter i kommunen säkerställs. I Fysioterapeuternas rapport om kompetensutveckling läser vi att bland kommunalt anställda medlemmar finns lägst andel med examen på avancerad nivå. Av 1200 specialister är endast 50 specialister inom äldres hälsa och de är endast i marginell utsträckning anställda inom den kommunala hälso- och sjukvården.

Det finns gott om utrymme för förändring och förbättring för att fysioterapeuter och andra yrkesgrupper ska vilja arbeta i kommunen. Med en ökande andel äldre behöver vi vara fler i kommunen och inte färre i kommunen.

Goda möjligheter till kompetensutveckling är en förutsättning för att vi ska vilja välja kommunen. Möjlighet att fördjupa kunskap på arbetstid och en strukturerad plan borde vara en rättighet som leder till nöjda medarbetare. Det påverkar också patientsäkerhet och kvalitet på insatserna. Det är inte rimligt att endast få tillgång till kompetensutveckling några enstaka dagar eller inte alls. En sådan verklighet ger inte uppdaterad eller evidensbaserad fysioterapi eller rehabilitering.

Ett gott samarbete med universitet och lärosäten är en förutsättning för att vilja välja kommunen. Det behövs akademisk kompetens i kommunen. Christine Etzerodt Laustsens disputerade nyligen kring kunskapskultur i äldreomsorgen. I avhandlingen betonas bland annat möjligheten att engagera sig i forskning på arbetstid och stödet från chefen. Medarbetare behöver ha tilltro till sin egen förmåga till att medverka i forskning och självförtroende nog för att engagera sig i verksamhetsutveckling. För att uppnå detta behövs personal med akademisk utbildning i verksamheten som arbetar aktivt med att omsätta den nya kunskapen i praktiken. Det finns flera goda exempel på kommuner som arbetat med följeforskare på de projekt som de genomfört. Till exempel Eskilstuna kommun och Mälardalens universitet eller Kristianstad kommun och Högskolan i Kristianstad. Forskning behöver både produceras och konsumeras. Medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR) kan vara en viktig pusselbit här.

En tredje förutsättning är att arbeta tillsammans. Fysioterapeuternas kvalitetspris 2022 visar tydligt hur vi blir bäst tillsammans och hur vi lär av varandra och utvecklas tillsammans. Det finns också goda exempel från Östersund på verksamheter som arbetar övergripande och ser sitt gemensamma ansvar för patienternas och brukarnas bästa.

Det finns andra förutsättningar som behövs men att börja med kompetens, kunskap och samarbete känns rimligt och viktigt. Det lönar sig.

Nästa vecka tar bloggen påskledigt.

Det är mycket bra med en hälsofrämjande och förebyggande elevhälsa för barn och unga. Det är tråkigt att regeringen inte tog möjlighet att skapa bättre förutsättningar för detta i det lagförslag som lades för någon vecka sedan.

Elevhälsans professioner är viktiga i skolan. Deras uppdrag är att arbeta främjande och förebyggande för att skapa en fungerande skolmiljö för alla. Elevhälsan ansvarar för både den fysiska och den psykiska hälsan hos elever, ett ansvar som både kan stärkas och utvecklas. Elevhälsa är en viktig del i att stötta eleverna i lärandesituationen.

Sveriges barn och unga förtjänar en elevhälsa med ett brett uppdrag som också arbetar förebyggande i större utsträckning. Frågan är hur vi tillsammans bygger en modern elevhälsa som tar hänsyn till olikheter i behov och livssituation hos de barn och ungdomar som växer upp i dagens Sverige. Inte minst behövs en ökad samordning mellan hälso- och sjukvården och elevhälsan.

Ett bredare uppdrag och ett brett ansvar kräver att vi behöver vara fler som deltar i arbetet. Det är dags för fler professioner i elevhälsan. Det bör vara en självklarhet med fysioterapeut i elevhälsoteamet. Det lönar sig för barn och unga såväl som för skolan. Hur kan ni se här.

Vi vet att fysisk inaktivitet ökar hos barn och unga. Det har konsekvenser för hur barnen mår både kroppsligt och mentalt. Övervikt, nedstämdhet, huvudvärk, smärta i rörelse- och stödjeorganen är allt för vanligt förekommande. Hos barn och unga med funktionsnedsättningar blir detta ännu tydligare då de kan behöva individuellt anpassat stöd för fysisk aktivitet och över längre tid.

Att arbeta förebyggande innebär bland annat att barn ges förutsättningar för fysisk aktivitet. Flera exempel visar hur en ökad fysisk aktivitet i skolan ger god effekt på fysisk och psykisk hälsa. Det har också effekter på lärandet. Vi läser i DN om ett nytt forskningsprojekt kring fysisk aktivitet och vi har det goda exemplet från Bunkeflo som fortsätter att visa resultat på lärande och hälsa.

Fysioterapeuters kompetens inom elevhälsoteamet bidrar till att främja hälsa, främja motorisk utveckling, stärka fysisk självkänsla, ge råd om och följa upp fysisk aktivitet. Fysioterapeuter bidrar också med specialkunskaper om hälsa i rörelseapparaten och en helhetssyn om barn och ungas förutsättningar. Med en bredare kompetens inom elevhälsan kan alla barn och unga få bättre förutsättningar för jämlikt lärande och jämlik hälsa. Det lönar sig.

Vi behöver komma ihåg att fira framsteg och resultat, stort som smått. Det blir en markering och något som ger energi för det fortsatta arbetet. I torsdag var det dags att fira att riksdagen nu beslutar om att sätta press på lagstiftning för nationella riktlinjer för rehabilitering, habilitering och hjälpmedelsförsörjning. Det är resultatet av ett långsiktigt och tydligt påverkansarbete från Fysioterapeuterna, andra professionsförbund och patientorganisationer.

Nationella riktlinjer blir ett viktigt verktyg för en jämlik rehabilitering, habilitering och hjälpmedelsförsörjning. Riktlinjer som går igenom befintlig forskning och som ger rekommendation för framtiden. Det ger ett ökat fokus på rehabilitering, habilitering och hjälpmedel vilket behövs för att regioner och kommuner mer strukturerat och samordnat ska arbeta med frågorna. Tillgång till och förutsättningarna för rehabilitering är ojämlikt fördelad i landet. Med gemensamma riktlinjer betonas behovet av en mer jämlik fördelning. Riktlinjer bidrar också till tydligare uppföljning och därmed till kvalitetsutveckling.

Rehabilitering och habilitering är till sin natur multiprofessionellt. Och teamets samlade kompetens i nära samarbete med personen och dennes närstående, är det som gemensamt bidrar till att utveckla, återvinna eller bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga. Det skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet. Läs gärna mer om det i <a href="http://<!– wp:paragraph –> <p>https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/god-och-nara-vard/rehabilitering/</p> Socialstyrelsens kunskapsguide.

Rehabilitering och habilitering är viktigt och nödvändigt för många olika grupper. Jag läser i Läkartidningen om betydelsen av samordning för personer med smärtproblematik, i Fysioterapi om rehabilitering efter bäckencancer och om rehabilitering efter Covid.

Läser också om en ökad frekvens av olyckor med rullator som hade kunnat undvikas genom bättre förutsättningar för den som har ansvaret att förskriva och prova ut hjälpmedel men också genom en mer stödjande infrastruktur som i större utsträckning tar hänsyn till de som använder hjälpmedel.

När tårtan är uppäten fortsätter arbetet. För nu ska vi sträva efter att riktlinjerna blir precis så bra som vi vill att de ska bli. Vi ska också fortsätta sträva efter ett ökat fokus på rehabilitering, habilitering och hjälpmedel. Det lönar sig för individen och för samhället.

I veckan publicerades en debattartikel i Dagens Samhälle med fem rekommendationer för en bättre kompetensförsörjning, för att tillgodose att det finns tillräckligt med resurser i hälso- och sjukvården och att de som väljer att arbeta där har rätt och uppdaterad kompetens. Detta är frågor som är ständigt aktuella för våra medlemmar och därmed för oss som fack- och professionsförbund.

Det är glädjande att Nationella Vårdkompetensrådet i sina rekommendationer uppmärksammar flera av de områden som vi inom Fysioterapeuterna aktivt arbetat för under lång tid.
Jag har varit fysioterapeut i över 30 år och den kunskap som jag lämnade utbildningen med är inte aktuell i dag. Vi befinner oss i kunskapsintensiva verksamheter och kunskap och kompetens behöver utvecklas kontinuerligt för att jag som fysioterapeut ska vara uppdaterad inom mitt kunskapsområde. Därför är det långt ifrån rimligt med enstaka dagars kompetensutveckling under ett helt yrkesliv. Det är inte heller rimligt att behöva ägna sin fritid åt kompetensutveckling, vilket medlemmar vittnar om.
Vi tror att de förslag som nu läggs om nationell samordning är nödvändiga. Det kan vara det som krävs för systematisk och fortlöpande fortbildning för vårdens professioner och för att varje medarbetare ska få den individuella utvecklingsplan som de har rätt till. Detta borde ligga i arbetsgivarens intresse då systematik och struktur är a och o för att kunna planera för framtida kompetensförsörjning.
Jag ser fram mot bättre förutsättningar för att genomgå specialistutbildning oavsett huvudman. Det är dags nu. Inom Fysioterapeuterna har man sedan 1993 haft möjlighet att specialisera sig. Det är en utbildning som ofta gjorts (och görs) obetald och på fritiden, trots att värdet av utbildningen kommer arbetsgivaren till godo. Specialistfysioterapeuter bidrar till att utveckla hälso- och sjukvården och ge en bättre och säkrare vård.

Som ett naturligt led i detta kommer antalet forskarutbildade att öka och därmed också samverkan mellan huvudmän och lärosäten. Det är viktigt för patienterna, för medarbetarna och för framtidens välfärd.
Nationella Vårdkompetensrådet föreslår också att professionernas kompetens bör tillvaratas i större utsträckning och att chefer får bättre förutsättningar för ett gott och hållbart ledarskap. Bra där!

Jag ser fram emot att följa de beslut som nu kommer att behöva fattas på nationell och regional nivå för att förslagen ska bli verklighet. Då kan välfärdens medarbetare få de förutsättningar som behövs för att man ska kunna fortsätta utvecklas i sin profession och för att man ska vilja välja att vara kvar på sin arbetsplats och hos sin arbetsgivare.

I veckan presenterades SKR:s graviditetsenkät som följer upp kvinnor under och efter graviditet och förlossning. 125 000 kvinnor svarar att de i huvudsak är nöjda med såväl vård som bemötande. Det känns bra, men ändå skaver det lite att så många som en tredjedel av kvinnorna inte fått behandling eller träningsråd från fysioterapeut, trots att de önskar det. De stora förbättringsmöjligheterna finns i eftervården, men även i insatser från fysioterapeut redan under graviditeten, vilket kan förebygga vissa av de fysiska besvär som kan bli en följd av förlossningen, exempelvis bristningar.

Kontakt med fysioterapeut, och särskilt de med specialistkunskap inom kvinnors hälsa, bidrar till minskad smärta och bättre muskelfunktion, som i sin tur leder till minskade problem med inkontinens. Inkontinens är ett vanligt symtom efter en graviditet och förlossning, som har stor påverkan på kvinnan i hennes vardag. Symtom som man kan få hjälp med och inte något som ”hör till”.    

Specialistkunskapen behöver med andra ord stärkas, och det är något som regionerna behöver ta ett ansvar för. Det finns idag endast ett tjugotal specialistfysioterapeuter inom kvinnors hälsa i hela landet, och majoriteten av dem finns i Stockholm. Det finns inte ens specialistfysioterapeuter på alla sjukhusens kvinnokliniker. Och i väldigt liten utsträckning på barnmorskemottagningarna. Vårdgivarna måste börja efterfråga fysioterapeuternas specialistkunskaper för att ge kvinnor över hela landet tillgång både till förebyggande och rehabiliterande insatser i samband med graviditet och förlossning. Kvinnor föder barn över hela landet och fördelning och antal är inte rimligt. Det går att göra bättre.  

Det finns dock några goda exempel. I Gävleborg görs en stor satsning på kvinnosjukvård och man har anställt en fysioterapeut på kvinnokliniken som arbetar för att utveckla verksamhet och kompetensutveckla kollegor.

I Helsingborg finns Kvinnorehabkliniken som vill sätta fokus på kvinnors hälsa.

Det behövs kraftiga satsningar på kvinnors hälsa. Det behövs ökad satsning på forskning inom området, krav på specialistfysioterapeuter på varje kvinnoklinik samt fysioterapeuter kopplade till barnmorskemottagningarna, samt utbildningar som möjliggör fördjupad kunskap inom området.

En bra början kan ju vara att göra verkstad av de politiska förslag som finns. Centerpartiet vill införa ett krav på fysioterapeutisk kompetens om kvinnors hälsa vid eftervården efter förlossning. KD vill införa en mamma-rehab check som kan användas hos fysioterapeuter med kompetens inom kvinnors hälsa. Kanske något för andra partier att hänga på och något för regionerna att börja arbeta med?

Nu är det mer än en vecka sedan som Ryssland tog de första stegen över gränsen mot Ukraina och därmed bidrog till att förändra världen så som vi känner den.

Krig och konsekvenser av krig har betytt mycket för framväxandet av fysioterapi och rehabilitering under 1900-talet. Män och kvinnor som överlevt krig och har svåra fysiska eller psykiska trauman behöver stöd för att kunna få möjlighet att leva sina fortsatta liv på bästa sätt. Efter första och andra världskriget utvecklades rehabiliteringsmedicin och fysioterapi för de soldater som kom hem efter kriget. Idag arbetar fysioterapeuter i krigszon, med de soldater som kommer hem och också med de människor som tvingas fly för att överleva.

Jag läser om Alberto som sedan många år tillbaka arbetar i Afghanistan som fysioterapeut. Om att stå emot rädsla och om att kunna fokusera. Om att vara flexibel och om att utnyttja alla tillgängliga resurser till det yttersta.

Jag läser om Dorpec som under några år arbetade i Syrien med de människor som skadats i kriget. Med enkla hjälpmedel och med sin kompetens som fysioterapeut bidrog han till en bättre framtid för de personer som han mötte.

Och jag läser om Viktoria som fortsätter att gå till arbetet i Lviv varje dag. Att fortsätta gå till jobbet är hennes sätt att göra motstånd. Hon arbetar på en rehabiliteringsklinik och möter dagligen äldre personer som genom henne och hennes insatser får möjlighet att förbättra sin funktion och leva det liv de helst vill leva.

Jag tänker på mina kollegor som just nu befinner sig i Ukraina mitt i en av de värsta händelserna som man kan tänka sig i sitt liv. De som fortsätter att göra sitt arbete trots flyglarm och oro. Det är svårt att koncentrera sig på något annat och ändå så behöver vår värld gå vidare. Och det är kanske vårt ansvar. Att visa vårt stöd, att bidra med det vi kan och att vara där när kriget tar slut.

Sportlov och en veckas ledigt, med möjlighet till fysisk aktivitet. För en del blir det skidåkning, för andra blir det mer tid på gymmet eller i löpspåret. Men för vissa blir det i stället mindre fysisk aktivitet än vanligt, då promenaden till och från skolan inte behövs, eller då träningen är inställd på grund av skollov. Vi har alla olika förutsättningar för fysisk aktivitet och att röra oss, beroende på ekonomi, funktionsvariation, intresse och mycket mer. Eftersom fysisk aktivitet påverkar både fysisk och mental hälsa på ett positivt sätt, så är det arbete som Kommittén för främjandet av ökad fysisk aktivitet (Främjafys) utför mycket viktigt.

Det är glädjande att se att såväl fokusområden som förslag överensstämmer med de rörelselyft som Fysioterapeuterna tog fram 2017. Rörelselyften fokuserar precis som Främjafys på barn/unga, arbetslivet och äldre. I rörelselyften beskrivs betydelsen av fysisk aktivitet och breda förslag läggs fram som riktar sig mot samhället och mot samhällsplanering.

Vi är många som bidrar i arbetet för ökad fysisk aktivitet. Men vi kan bli fler. De förslag som Främja Fys lägger fram i sin debattartikel är bra och visar på betydelsen av att vi är fler som vill vara med och ta ansvar för fysisk aktivitet.

Fysioterapeuter behövs på ledande positioner, där vi bidrar med vårt fokus på helhet, kropp och rörelse. Fysioterapeuter i elevhälsan bidrar med kunskap och kompetens kring fysisk aktivitet och motorik för alla – oavsett förutsättningar. I samhällsplanering bidrar fysioterapeuter till att skapa miljöer som stimulerar till fysisk aktivitet och rörelse. Och på arbetsplatserna bidrar vi med kunskap om att anpassa fysisk aktivitet utifrån individens förutsättningar. Vår professions tydliga inriktning på hälsofrämjande insatser som bidrar till en ökad livskvalitet gör att satsningar på fysioterapeuter lönar sig för hela befolkningen.