Vi behöver komma ihåg att fira framsteg och resultat, stort som smått. Det blir en markering och något som ger energi för det fortsatta arbetet. I torsdag var det dags att fira att riksdagen nu beslutar om att sätta press på lagstiftning för nationella riktlinjer för rehabilitering, habilitering och hjälpmedelsförsörjning. Det är resultatet av ett långsiktigt och tydligt påverkansarbete från Fysioterapeuterna, andra professionsförbund och patientorganisationer.

Nationella riktlinjer blir ett viktigt verktyg för en jämlik rehabilitering, habilitering och hjälpmedelsförsörjning. Riktlinjer som går igenom befintlig forskning och som ger rekommendation för framtiden. Det ger ett ökat fokus på rehabilitering, habilitering och hjälpmedel vilket behövs för att regioner och kommuner mer strukturerat och samordnat ska arbeta med frågorna. Tillgång till och förutsättningarna för rehabilitering är ojämlikt fördelad i landet. Med gemensamma riktlinjer betonas behovet av en mer jämlik fördelning. Riktlinjer bidrar också till tydligare uppföljning och därmed till kvalitetsutveckling.

Rehabilitering och habilitering är till sin natur multiprofessionellt. Och teamets samlade kompetens i nära samarbete med personen och dennes närstående, är det som gemensamt bidrar till att utveckla, återvinna eller bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga. Det skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet. Läs gärna mer om det i <a href="http://<!– wp:paragraph –> <p>https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/god-och-nara-vard/rehabilitering/</p> Socialstyrelsens kunskapsguide.

Rehabilitering och habilitering är viktigt och nödvändigt för många olika grupper. Jag läser i Läkartidningen om betydelsen av samordning för personer med smärtproblematik, i Fysioterapi om rehabilitering efter bäckencancer och om rehabilitering efter Covid.

Läser också om en ökad frekvens av olyckor med rullator som hade kunnat undvikas genom bättre förutsättningar för den som har ansvaret att förskriva och prova ut hjälpmedel men också genom en mer stödjande infrastruktur som i större utsträckning tar hänsyn till de som använder hjälpmedel.

När tårtan är uppäten fortsätter arbetet. För nu ska vi sträva efter att riktlinjerna blir precis så bra som vi vill att de ska bli. Vi ska också fortsätta sträva efter ett ökat fokus på rehabilitering, habilitering och hjälpmedel. Det lönar sig för individen och för samhället.

I veckan publicerades en debattartikel i Dagens Samhälle med fem rekommendationer för en bättre kompetensförsörjning, för att tillgodose att det finns tillräckligt med resurser i hälso- och sjukvården och att de som väljer att arbeta där har rätt och uppdaterad kompetens. Detta är frågor som är ständigt aktuella för våra medlemmar och därmed för oss som fack- och professionsförbund.

Det är glädjande att Nationella Vårdkompetensrådet i sina rekommendationer uppmärksammar flera av de områden som vi inom Fysioterapeuterna aktivt arbetat för under lång tid.
Jag har varit fysioterapeut i över 30 år och den kunskap som jag lämnade utbildningen med är inte aktuell i dag. Vi befinner oss i kunskapsintensiva verksamheter och kunskap och kompetens behöver utvecklas kontinuerligt för att jag som fysioterapeut ska vara uppdaterad inom mitt kunskapsområde. Därför är det långt ifrån rimligt med enstaka dagars kompetensutveckling under ett helt yrkesliv. Det är inte heller rimligt att behöva ägna sin fritid åt kompetensutveckling, vilket medlemmar vittnar om.
Vi tror att de förslag som nu läggs om nationell samordning är nödvändiga. Det kan vara det som krävs för systematisk och fortlöpande fortbildning för vårdens professioner och för att varje medarbetare ska få den individuella utvecklingsplan som de har rätt till. Detta borde ligga i arbetsgivarens intresse då systematik och struktur är a och o för att kunna planera för framtida kompetensförsörjning.
Jag ser fram mot bättre förutsättningar för att genomgå specialistutbildning oavsett huvudman. Det är dags nu. Inom Fysioterapeuterna har man sedan 1993 haft möjlighet att specialisera sig. Det är en utbildning som ofta gjorts (och görs) obetald och på fritiden, trots att värdet av utbildningen kommer arbetsgivaren till godo. Specialistfysioterapeuter bidrar till att utveckla hälso- och sjukvården och ge en bättre och säkrare vård.

Som ett naturligt led i detta kommer antalet forskarutbildade att öka och därmed också samverkan mellan huvudmän och lärosäten. Det är viktigt för patienterna, för medarbetarna och för framtidens välfärd.
Nationella Vårdkompetensrådet föreslår också att professionernas kompetens bör tillvaratas i större utsträckning och att chefer får bättre förutsättningar för ett gott och hållbart ledarskap. Bra där!

Jag ser fram emot att följa de beslut som nu kommer att behöva fattas på nationell och regional nivå för att förslagen ska bli verklighet. Då kan välfärdens medarbetare få de förutsättningar som behövs för att man ska kunna fortsätta utvecklas i sin profession och för att man ska vilja välja att vara kvar på sin arbetsplats och hos sin arbetsgivare.

I veckan presenterades SKR:s graviditetsenkät som följer upp kvinnor under och efter graviditet och förlossning. 125 000 kvinnor svarar att de i huvudsak är nöjda med såväl vård som bemötande. Det känns bra, men ändå skaver det lite att så många som en tredjedel av kvinnorna inte fått behandling eller träningsråd från fysioterapeut, trots att de önskar det. De stora förbättringsmöjligheterna finns i eftervården, men även i insatser från fysioterapeut redan under graviditeten, vilket kan förebygga vissa av de fysiska besvär som kan bli en följd av förlossningen, exempelvis bristningar.

Kontakt med fysioterapeut, och särskilt de med specialistkunskap inom kvinnors hälsa, bidrar till minskad smärta och bättre muskelfunktion, som i sin tur leder till minskade problem med inkontinens. Inkontinens är ett vanligt symtom efter en graviditet och förlossning, som har stor påverkan på kvinnan i hennes vardag. Symtom som man kan få hjälp med och inte något som ”hör till”.    

Specialistkunskapen behöver med andra ord stärkas, och det är något som regionerna behöver ta ett ansvar för. Det finns idag endast ett tjugotal specialistfysioterapeuter inom kvinnors hälsa i hela landet, och majoriteten av dem finns i Stockholm. Det finns inte ens specialistfysioterapeuter på alla sjukhusens kvinnokliniker. Och i väldigt liten utsträckning på barnmorskemottagningarna. Vårdgivarna måste börja efterfråga fysioterapeuternas specialistkunskaper för att ge kvinnor över hela landet tillgång både till förebyggande och rehabiliterande insatser i samband med graviditet och förlossning. Kvinnor föder barn över hela landet och fördelning och antal är inte rimligt. Det går att göra bättre.  

Det finns dock några goda exempel. I Gävleborg görs en stor satsning på kvinnosjukvård och man har anställt en fysioterapeut på kvinnokliniken som arbetar för att utveckla verksamhet och kompetensutveckla kollegor.

I Helsingborg finns Kvinnorehabkliniken som vill sätta fokus på kvinnors hälsa.

Det behövs kraftiga satsningar på kvinnors hälsa. Det behövs ökad satsning på forskning inom området, krav på specialistfysioterapeuter på varje kvinnoklinik samt fysioterapeuter kopplade till barnmorskemottagningarna, samt utbildningar som möjliggör fördjupad kunskap inom området.

En bra början kan ju vara att göra verkstad av de politiska förslag som finns. Centerpartiet vill införa ett krav på fysioterapeutisk kompetens om kvinnors hälsa vid eftervården efter förlossning. KD vill införa en mamma-rehab check som kan användas hos fysioterapeuter med kompetens inom kvinnors hälsa. Kanske något för andra partier att hänga på och något för regionerna att börja arbeta med?

Nu är det mer än en vecka sedan som Ryssland tog de första stegen över gränsen mot Ukraina och därmed bidrog till att förändra världen så som vi känner den.

Krig och konsekvenser av krig har betytt mycket för framväxandet av fysioterapi och rehabilitering under 1900-talet. Män och kvinnor som överlevt krig och har svåra fysiska eller psykiska trauman behöver stöd för att kunna få möjlighet att leva sina fortsatta liv på bästa sätt. Efter första och andra världskriget utvecklades rehabiliteringsmedicin och fysioterapi för de soldater som kom hem efter kriget. Idag arbetar fysioterapeuter i krigszon, med de soldater som kommer hem och också med de människor som tvingas fly för att överleva.

Jag läser om Alberto som sedan många år tillbaka arbetar i Afghanistan som fysioterapeut. Om att stå emot rädsla och om att kunna fokusera. Om att vara flexibel och om att utnyttja alla tillgängliga resurser till det yttersta.

Jag läser om Dorpec som under några år arbetade i Syrien med de människor som skadats i kriget. Med enkla hjälpmedel och med sin kompetens som fysioterapeut bidrog han till en bättre framtid för de personer som han mötte.

Och jag läser om Viktoria som fortsätter att gå till arbetet i Lviv varje dag. Att fortsätta gå till jobbet är hennes sätt att göra motstånd. Hon arbetar på en rehabiliteringsklinik och möter dagligen äldre personer som genom henne och hennes insatser får möjlighet att förbättra sin funktion och leva det liv de helst vill leva.

Jag tänker på mina kollegor som just nu befinner sig i Ukraina mitt i en av de värsta händelserna som man kan tänka sig i sitt liv. De som fortsätter att göra sitt arbete trots flyglarm och oro. Det är svårt att koncentrera sig på något annat och ändå så behöver vår värld gå vidare. Och det är kanske vårt ansvar. Att visa vårt stöd, att bidra med det vi kan och att vara där när kriget tar slut.