Förra veckan träffade jag en fysioterapeut som berättade att det på en vårdcentral fanns fyra fysioterapeut-tjänster, men bara två var tillsatta. Den nyexaminerade kollegan fick inte möjlighet att lära av den mer erfarne, då deras tidböcker var fullbokade och köerna långa. Hennes introduktion var att kastas in i en full tidbok och att genast börja behandla patienter. Det är inte en god arbetsmiljö, när man inte får möjlighet till introduktion till ett nytt arbete. Eller när man inte ges möjlighet att på ett säkert och hållbart sätt arbeta med patienter utifrån sin profession. Hur ska man som ny i ett yrke kunna utvecklas om man inte ges möjlighet att reflektera och lära tillsammans med en mer erfaren kollega?

Fysioterapeuter tvingas jaga antal besök i stället för att se till vilka insatser som bäst hjälper patienterna eller vilka åtgärder som kan förebygga eller hjälpa från sjukdom. Detta bidrar till etisk stress och pressade scheman där såväl arbetsmiljö, kompetensutveckling och patientsäkerheten drabbas. Allt för att nå de produktionskrav som ställs från regionerna. Det borde vara självklart att fysioterapeuter har en arbetsmiljö som främjar ett långt och hållbart arbetsliv och det är arbetsgivarens ansvar.

I en annan verksamhet har hälften av de anställda fysioterapeuterna lämnat. Och det är framför allt de som är specialistutbildade fysioterapeuter eller disputerade som lämnat verksamheten. De lämnar för att deras kompetens inte har använts för att ta hand om svåra patientfall eller för att utveckla verksamheten. De lämnar för att de inte får utrymme att bedriva forskning varken i tid eller rum. Det är slöseri med kompetens och resurser. Det är ett agerande från arbetsgivaren som leder till ett tapp på kompetens vilket bidrar till risker för såväl patientsäkerhet som kvalitet.

Hur svårt kan det vara tänker man? Problemen som beskrivs är i de flesta fall arbetsgivarens ansvar. Arbetsmiljö, lön och tid för kompetensutveckling faller på arbetsgivaren. I de exempel jag beskriver handlar det om möjlighet att påverka sin egen arbetsdag och att få möjlighet till återhämtning. Det handlar om möjlighet att genom engagemang, kunskap och kompetensutveckling få en rimlig löneutveckling under sitt arbetsliv. Det handlar också om möjligheten att ha uppdaterad kunskap och att få använda den på ett sätt som gagnar såväl medarbetare som patient. För som arbetsgivare borde det väl vara viktigt med medarbetare som känner glädje inför att gå till jobbet, som stannar kvar och utvecklas på sin arbetsplats och som känner att det arbete som de utför har ett värde? Tänk om svensk hälso- och sjukvård var den arbetsgivare som hade flest nöjda medarbetare!

Det behövs en hållbar arbetsmiljö med ett tydligt systematiskt arbetsmiljöarbete som är känt av medarbetarna. En arbetsmiljö med möjlighet att påverka och bidra för att ge möjlighet till återhämtning och reflektion. Och att kunna arbeta utifrån evidens och därmed patientsäkert. Arbetsmiljö behöver följas upp kontinuerligt och regelbundet. Det behöver vara tydligt för medarbetare vad som förväntas och vilken min roll är för att uppnå verksamhetens mål. Det behöver också vara tydligt hur verksamheten arbetar med involvering och delaktighet och medarbetare som vill just vara involverade och delaktiga ska uppskattas för det. Uppskattning som kan visas genom att man prioriteras vid lönerevision.

I undersökning efter undersökning är siffrorna tydliga. I Reumatikerförbundets undersökning svarar 60 procent att de inte fått tillgång till rehabilitering under de senaste fem åren. I Neuros undersökning har varannan medlem inte erbjudits en multidisciplinär rehabiliteringsperiod och nio av tio har inte en aktuell plan för sin rehabilitering. I Fysioterapeuternas undersökning under pandemin hade tillgången till rehabilitering minskat kraftigt för 50 procent av de tillfrågade – och detta från en redan låg nivå. 

Vad är det egentligen som är så svårt här? Varför är frågan ständigt aktuell för flera patientgrupper? Är det verkligen alltid bäst att prioritera det akuta framför det långsiktiga?

Rehabilitering handlar om att stödja och hjälpa patienten att få tillbaka så mycket som möjligt av sin fysiska och psykiska förmåga efter en skada eller sjukdom. Rehabilitering är ett teamarbete där en rad olika professioner ingår. Behoven ser olika ut för varje patient, och utgår från en individuell plan för rehabilitering med tydliga mål baserat på den personens behov och förutsättningar.

Tillgång till rehabilitering minskar det framtida vårdbehovet och gör det lättare att komma tillbaka i arbete. Det påverkar livskvaliteten för varje människa som inte får tillgång till det och leder till onödigt lidande. Tillgång till rehabilitering påverkar vår gemensamma ekonomi genom att bidra till minskad sjukskrivning, minskad användning av hemtjänst och ett minskat behov av hälso- och sjukvård. Det finns alltså goda samhällsekonomiska skäl att satsa på rehabilitering.

Resultatet från undersökningarna behöver tas på allvar. Det behövs kraftfulla och snabba satsningar på rehabilitering inom kommuner, regioner och nationellt. Alternativet skulle innebära omfattande lidande för patienterna, högre tryck på hälso- och sjukvården och ökade kostnader för skattebetalarna.

Vi hoppas och tror att de vårdförlopp som nu tas fram för olika diagnoser kan leda till en aktiv uppföljning och att verksamheterna lever upp till de rekommendationer som beskrivs. Förhoppningsvis kan nationella riktlinjer för rehabilitering, habilitering och hjälpmedel bidra till höjd kvalitet och förstärkt uppföljning. Vi tror också att de förslag som läggs inom kunskapsstyrningen om en individuell plan för rehabilitering tas på allvar. Det kommer att löna sig för den enskilda personen och för samhället.

Förra veckan presenterades Pep-rapporten 2022 som granskar hälsa hos barn och ungdomar i Sverige. Rapporten innehåller siffror som oroar av flera anledningar. Bland annat framkommer att endast två av 10 barn når rekommendationen kring fysisk aktivitet. Rapporten visar att de barn som rör på sig mindre har mer skärmtid, samt att barn och unga som rör på sig regelbundet upplever mindre psykisk ohälsa. Fysisk aktivitet påverkar inlärning, hälsa och mående. Den som är fysiskt aktiv som barn och ung är sannolikt också mer fysiskt aktiv som vuxen. Goda vanor behövs tidigt i livet för att upprätthålla hälsa på både kort och lång sikt.

Vi är många som vill och kan bidra till en förändring. Vi har inom Fysioterapeuterna arbetat länge med frågan, i samarbete med flera andra aktörer. Bland annat har vi tillsammans med Dietisternas riksförbund tagit fram ett material om hälsosamtal, digitala utbildningar om fysisk aktivitet och matvanor, samt ett informationsmaterial ”Unga kroppar är gjorda för rörelse”, som nu används brett inom många områden till exempel inom elevhälsan.   

Det finns idag gott om exempel på skolor som arbetar med fysisk aktivitet utöver idrottslektionerna. Det finns också exempel på tillgängliggörande av natur för att alla ska få tillgång till naturupplevelser. Och det finns arbetsplatser som arbetar aktivt för att möjliggöra rörelse under arbetstid. Allt detta är bra, men vi behöver sannolikt göra mer. På Främja Fys beskrivs en del av det som görs.

Ansvaret för hälsofrämjande insatser är brett i samhället. Vi delar det oavsett vårdnivå, huvudman eller region och oavsett inom vilken profession eller sektor vi arbetar. Inom hälso- och sjukvården använder vi bland annat Folkhälsomyndighetens riktlinjer och Socialstyrelsens riktlinjer och råd som sedan följs upp. Tillsammans ska vi möjliggöra så att det blir lätt att göra rätt. Vi fysioterapeuter bidrar med att stödja och stärka människors förmågor och för att främja vanor som leder till hälsa – oavsett var i samhället vi arbetar.