Vi behöver komma ihåg att fira framsteg och resultat, stort som smått. Det blir en markering och något som ger energi för det fortsatta arbetet. I torsdag var det dags att fira att riksdagen nu beslutar om att sätta press på lagstiftning för nationella riktlinjer för rehabilitering, habilitering och hjälpmedelsförsörjning. Det är resultatet av ett långsiktigt och tydligt påverkansarbete från Fysioterapeuterna, andra professionsförbund och patientorganisationer.

Nationella riktlinjer blir ett viktigt verktyg för en jämlik rehabilitering, habilitering och hjälpmedelsförsörjning. Riktlinjer som går igenom befintlig forskning och som ger rekommendation för framtiden. Det ger ett ökat fokus på rehabilitering, habilitering och hjälpmedel vilket behövs för att regioner och kommuner mer strukturerat och samordnat ska arbeta med frågorna. Tillgång till och förutsättningarna för rehabilitering är ojämlikt fördelad i landet. Med gemensamma riktlinjer betonas behovet av en mer jämlik fördelning. Riktlinjer bidrar också till tydligare uppföljning och därmed till kvalitetsutveckling.

Rehabilitering och habilitering är till sin natur multiprofessionellt. Och teamets samlade kompetens i nära samarbete med personen och dennes närstående, är det som gemensamt bidrar till att utveckla, återvinna eller bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga. Det skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet. Läs gärna mer om det i <a href="http://<!– wp:paragraph –> <p>https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/god-och-nara-vard/rehabilitering/</p> Socialstyrelsens kunskapsguide.

Rehabilitering och habilitering är viktigt och nödvändigt för många olika grupper. Jag läser i Läkartidningen om betydelsen av samordning för personer med smärtproblematik, i Fysioterapi om rehabilitering efter bäckencancer och om rehabilitering efter Covid.

Läser också om en ökad frekvens av olyckor med rullator som hade kunnat undvikas genom bättre förutsättningar för den som har ansvaret att förskriva och prova ut hjälpmedel men också genom en mer stödjande infrastruktur som i större utsträckning tar hänsyn till de som använder hjälpmedel.

När tårtan är uppäten fortsätter arbetet. För nu ska vi sträva efter att riktlinjerna blir precis så bra som vi vill att de ska bli. Vi ska också fortsätta sträva efter ett ökat fokus på rehabilitering, habilitering och hjälpmedel. Det lönar sig för individen och för samhället.

I veckan publicerades en debattartikel i Dagens Samhälle med fem rekommendationer för en bättre kompetensförsörjning, för att tillgodose att det finns tillräckligt med resurser i hälso- och sjukvården och att de som väljer att arbeta där har rätt och uppdaterad kompetens. Detta är frågor som är ständigt aktuella för våra medlemmar och därmed för oss som fack- och professionsförbund.

Det är glädjande att Nationella Vårdkompetensrådet i sina rekommendationer uppmärksammar flera av de områden som vi inom Fysioterapeuterna aktivt arbetat för under lång tid.
Jag har varit fysioterapeut i över 30 år och den kunskap som jag lämnade utbildningen med är inte aktuell i dag. Vi befinner oss i kunskapsintensiva verksamheter och kunskap och kompetens behöver utvecklas kontinuerligt för att jag som fysioterapeut ska vara uppdaterad inom mitt kunskapsområde. Därför är det långt ifrån rimligt med enstaka dagars kompetensutveckling under ett helt yrkesliv. Det är inte heller rimligt att behöva ägna sin fritid åt kompetensutveckling, vilket medlemmar vittnar om.
Vi tror att de förslag som nu läggs om nationell samordning är nödvändiga. Det kan vara det som krävs för systematisk och fortlöpande fortbildning för vårdens professioner och för att varje medarbetare ska få den individuella utvecklingsplan som de har rätt till. Detta borde ligga i arbetsgivarens intresse då systematik och struktur är a och o för att kunna planera för framtida kompetensförsörjning.
Jag ser fram mot bättre förutsättningar för att genomgå specialistutbildning oavsett huvudman. Det är dags nu. Inom Fysioterapeuterna har man sedan 1993 haft möjlighet att specialisera sig. Det är en utbildning som ofta gjorts (och görs) obetald och på fritiden, trots att värdet av utbildningen kommer arbetsgivaren till godo. Specialistfysioterapeuter bidrar till att utveckla hälso- och sjukvården och ge en bättre och säkrare vård.

Som ett naturligt led i detta kommer antalet forskarutbildade att öka och därmed också samverkan mellan huvudmän och lärosäten. Det är viktigt för patienterna, för medarbetarna och för framtidens välfärd.
Nationella Vårdkompetensrådet föreslår också att professionernas kompetens bör tillvaratas i större utsträckning och att chefer får bättre förutsättningar för ett gott och hållbart ledarskap. Bra där!

Jag ser fram emot att följa de beslut som nu kommer att behöva fattas på nationell och regional nivå för att förslagen ska bli verklighet. Då kan välfärdens medarbetare få de förutsättningar som behövs för att man ska kunna fortsätta utvecklas i sin profession och för att man ska vilja välja att vara kvar på sin arbetsplats och hos sin arbetsgivare.

I veckan presenterades SKR:s graviditetsenkät som följer upp kvinnor under och efter graviditet och förlossning. 125 000 kvinnor svarar att de i huvudsak är nöjda med såväl vård som bemötande. Det känns bra, men ändå skaver det lite att så många som en tredjedel av kvinnorna inte fått behandling eller träningsråd från fysioterapeut, trots att de önskar det. De stora förbättringsmöjligheterna finns i eftervården, men även i insatser från fysioterapeut redan under graviditeten, vilket kan förebygga vissa av de fysiska besvär som kan bli en följd av förlossningen, exempelvis bristningar.

Kontakt med fysioterapeut, och särskilt de med specialistkunskap inom kvinnors hälsa, bidrar till minskad smärta och bättre muskelfunktion, som i sin tur leder till minskade problem med inkontinens. Inkontinens är ett vanligt symtom efter en graviditet och förlossning, som har stor påverkan på kvinnan i hennes vardag. Symtom som man kan få hjälp med och inte något som ”hör till”.    

Specialistkunskapen behöver med andra ord stärkas, och det är något som regionerna behöver ta ett ansvar för. Det finns idag endast ett tjugotal specialistfysioterapeuter inom kvinnors hälsa i hela landet, och majoriteten av dem finns i Stockholm. Det finns inte ens specialistfysioterapeuter på alla sjukhusens kvinnokliniker. Och i väldigt liten utsträckning på barnmorskemottagningarna. Vårdgivarna måste börja efterfråga fysioterapeuternas specialistkunskaper för att ge kvinnor över hela landet tillgång både till förebyggande och rehabiliterande insatser i samband med graviditet och förlossning. Kvinnor föder barn över hela landet och fördelning och antal är inte rimligt. Det går att göra bättre.  

Det finns dock några goda exempel. I Gävleborg görs en stor satsning på kvinnosjukvård och man har anställt en fysioterapeut på kvinnokliniken som arbetar för att utveckla verksamhet och kompetensutveckla kollegor.

I Helsingborg finns Kvinnorehabkliniken som vill sätta fokus på kvinnors hälsa.

Det behövs kraftiga satsningar på kvinnors hälsa. Det behövs ökad satsning på forskning inom området, krav på specialistfysioterapeuter på varje kvinnoklinik samt fysioterapeuter kopplade till barnmorskemottagningarna, samt utbildningar som möjliggör fördjupad kunskap inom området.

En bra början kan ju vara att göra verkstad av de politiska förslag som finns. Centerpartiet vill införa ett krav på fysioterapeutisk kompetens om kvinnors hälsa vid eftervården efter förlossning. KD vill införa en mamma-rehab check som kan användas hos fysioterapeuter med kompetens inom kvinnors hälsa. Kanske något för andra partier att hänga på och något för regionerna att börja arbeta med?

Nu är det mer än en vecka sedan som Ryssland tog de första stegen över gränsen mot Ukraina och därmed bidrog till att förändra världen så som vi känner den.

Krig och konsekvenser av krig har betytt mycket för framväxandet av fysioterapi och rehabilitering under 1900-talet. Män och kvinnor som överlevt krig och har svåra fysiska eller psykiska trauman behöver stöd för att kunna få möjlighet att leva sina fortsatta liv på bästa sätt. Efter första och andra världskriget utvecklades rehabiliteringsmedicin och fysioterapi för de soldater som kom hem efter kriget. Idag arbetar fysioterapeuter i krigszon, med de soldater som kommer hem och också med de människor som tvingas fly för att överleva.

Jag läser om Alberto som sedan många år tillbaka arbetar i Afghanistan som fysioterapeut. Om att stå emot rädsla och om att kunna fokusera. Om att vara flexibel och om att utnyttja alla tillgängliga resurser till det yttersta.

Jag läser om Dorpec som under några år arbetade i Syrien med de människor som skadats i kriget. Med enkla hjälpmedel och med sin kompetens som fysioterapeut bidrog han till en bättre framtid för de personer som han mötte.

Och jag läser om Viktoria som fortsätter att gå till arbetet i Lviv varje dag. Att fortsätta gå till jobbet är hennes sätt att göra motstånd. Hon arbetar på en rehabiliteringsklinik och möter dagligen äldre personer som genom henne och hennes insatser får möjlighet att förbättra sin funktion och leva det liv de helst vill leva.

Jag tänker på mina kollegor som just nu befinner sig i Ukraina mitt i en av de värsta händelserna som man kan tänka sig i sitt liv. De som fortsätter att göra sitt arbete trots flyglarm och oro. Det är svårt att koncentrera sig på något annat och ändå så behöver vår värld gå vidare. Och det är kanske vårt ansvar. Att visa vårt stöd, att bidra med det vi kan och att vara där när kriget tar slut.

Sportlov och en veckas ledigt, med möjlighet till fysisk aktivitet. För en del blir det skidåkning, för andra blir det mer tid på gymmet eller i löpspåret. Men för vissa blir det i stället mindre fysisk aktivitet än vanligt, då promenaden till och från skolan inte behövs, eller då träningen är inställd på grund av skollov. Vi har alla olika förutsättningar för fysisk aktivitet och att röra oss, beroende på ekonomi, funktionsvariation, intresse och mycket mer. Eftersom fysisk aktivitet påverkar både fysisk och mental hälsa på ett positivt sätt, så är det arbete som Kommittén för främjandet av ökad fysisk aktivitet (Främjafys) utför mycket viktigt.

Det är glädjande att se att såväl fokusområden som förslag överensstämmer med de rörelselyft som Fysioterapeuterna tog fram 2017. Rörelselyften fokuserar precis som Främjafys på barn/unga, arbetslivet och äldre. I rörelselyften beskrivs betydelsen av fysisk aktivitet och breda förslag läggs fram som riktar sig mot samhället och mot samhällsplanering.

Vi är många som bidrar i arbetet för ökad fysisk aktivitet. Men vi kan bli fler. De förslag som Främja Fys lägger fram i sin debattartikel är bra och visar på betydelsen av att vi är fler som vill vara med och ta ansvar för fysisk aktivitet.

Fysioterapeuter behövs på ledande positioner, där vi bidrar med vårt fokus på helhet, kropp och rörelse. Fysioterapeuter i elevhälsan bidrar med kunskap och kompetens kring fysisk aktivitet och motorik för alla – oavsett förutsättningar. I samhällsplanering bidrar fysioterapeuter till att skapa miljöer som stimulerar till fysisk aktivitet och rörelse. Och på arbetsplatserna bidrar vi med kunskap om att anpassa fysisk aktivitet utifrån individens förutsättningar. Vår professions tydliga inriktning på hälsofrämjande insatser som bidrar till en ökad livskvalitet gör att satsningar på fysioterapeuter lönar sig för hela befolkningen.

I flera år har de larmat om den ohållbara arbetsbelastningen. Fysioterapeuter och arbetsterapeuter inom rehabgruppen i Malmö beskriver en arbetssituation med ansvar för flera särskilda boenden med daglig etisk stress och känsla av otillräcklighet. De har under många år lyft problemen till sin chef men inte fått något gehör. Nu har majoriteten sökt sig till nya tjänster för att kunna fortsätta med legitimationen i behåll och för att kunna sova på nätterna.

Det är illa att det ska behöva gå så här långt. Arbetsmiljö, såväl fysisk som psykisk, är väl reglerad i lag och föreskrifter. Det finns manualer, kunskap och praktiska verktyg för ledning och chefer att arbeta med tillsammans med medarbetarna. Vi ska inte behöva höra berättelser som denna. Vi ska inte heller behöva känna att patientsäkerheten är hotad för de som vi är till för. I berättelsen från Malmö är det våra äldsta som inte får tillgång till den rehabilitering som de har behov av för att kunna leva den sista delen av sina liv så som de önskar. 

När det bara finns tid för akuta insatser och för att släcka eldar, försvåras också möjlighet till att reflektera, lära mer och att förändra. Det arbete som behövs för att kunna utveckla verksamheter, arbeta utifrån den senaste evidensen och göra saker lite smartare än tidigare, uteblir.

I en debattartikel i veckan lyfts att det tar i genomsnitt 17 år för ny kunskap att komma till praktisk användning, särskilt om den praktiska verksamheten saknar kunskap om hur man går tillväga. Detta är väl inte en siffra som någon kan vara nöjd med?

Kommunerna behöver ta sitt ansvar och höja kompetensnivåerna inom den kommunala hälso- och sjukvården. När kompetens- och utbildningsnivåerna höjs är det fler som förstår forskning och som kan sätta den i bruk i verksamheterna. Då får fler patienter och brukare tillgång till den senaste evidensen och därmed också ett bättre omhändertagande och rehabilitering. Det behöver finnas möjlighet att engagera sig i forskning, att engagera sig i verksamhetsutveckling och att ha stöd från chefen i detta. Vi ser återkommande svårigheter för våra medlemmar inom kommunal hälso- och sjukvård att få tillgång till kompetensutveckling.

Det finns goda exempel, men de behöver bli fler. Kommundoktoranden (länken förklarar begreppet kommundoktorand) i Helsingborg, som nämns i debattartikeln, behöver få sällskap av fler motsvarande tjänster i andra kommuner. Forskningen som bedrivits i Eskilstuna och Östersund kring kommunala insatser och rehabilitering behöver spridas. Och kunskapen om hur vi kan stärka samverkan mellan personal i äldreomsorgen och forskare behöver användas i verksamheterna. Att sprida och använda både befintlig och ny forskning lönar sig.

Under veckan som gått har jag haft kontakt med tjänstemän inom olika regioner för att prata om omställningen mot nära vård. Omställning är påbörjad i våra regioner och kommuner, men arbetet har kommit olika långt. Nya arbetssätt har införts och projekt har satts i gång. Pandemin har bidragit till att omställningen mot nära vård delvis satts på paus, men nu kanske det är dags för en omstart. Och det finns många spännande exempel att inspireras av.

I Kalix har man infört ett nytt nära arbetssätt och erbjuder rehabilitering i hemmet. Det är ett arbetssätt som utgår ifrån, och bidrar till, alla de fokusområden som finns i bilden ovan. Det multiprofessionella teamet innebär en naturlig samordning av insatser och tillsammans med patienten sätter de upp mål för rehabilitering. Patienten blir en aktiv medskapare. Genom att bidra till förebyggande insatser och tidigt uppmärksamma tecken på behov av vård eller rehabilitering, blir arbetssättet proaktivt och hälsofrämjande. För fysioterapeuter, arbetsterapeuter och sjuksköterskor i teamet har det inneburit en fördjupad kunskap och förståelse om varandras professioner och arbetssätt. Arbetet leder till en bättre arbetsmiljö med större möjlighet att påverka sitt arbete. Om du blir nyfiken på arbetet i Kalix, så lyssna på det senaste avsnittet av En podd i rörelse.

I Östersund har man sedan en tid infört ett arbete där man valt att fokusera på hälsa i befolkningen. Det har hittills handlat om att öka de hälsofrämjande insatserna, öka samordning mellan kommunens olika delar och även en ökad bemanning inom rehabilitering. Arbetet har lett till besparingar, minskad personalomsättning och en bättre arbetsmiljö. För den äldre befolkningen har det inneburit förbättrad hälsa och minskat behov av kommunens tjänster. I avsnitt 41 av En podd i rörelse kan du höra Lars Liljedahl berätta om arbetet i Östersund.

Fysioterapeuter är liksom alla professioner inom hälso- och sjukvården del av omställningen till nära vård. Vi vill och kan bidra i det fortsatta arbetet. Tillsammans hittar vi former för arbete som bidrar till meningsfull, effektiv, trygg och säker hälso- och sjukvård för patienter och närstående. Men också en bättre arbetsmiljö för oss och bättre förutsättningar för ett hållbart arbetsliv.

I en amerikansk sjukhusserie frågar chefen medarbetarna ”vad behöver du?”. Oavsett vem de är och vilken funktion de har på sjukhuset. Han litar på professionerna, deras kunskap och erfarenhet, när det gäller att kunna fatta beslut för verksamheten och patienternas bästa. Coronakommissionen har i sin rapportering lyft fram just hälso- och sjukvårdens medarbetare som vår främsta framgångsfaktor under pandemin. Med all sin yrkeskunskap, kreativitet och genom personliga uppoffringar har vårdens och omsorgens medarbetare tagit sig an en helt okänd situation. Och det med stor framgång. Vårdtiderna för personer med Covid har kortats rejält, och på alla håll och kanter i den övriga vården och omsorgen har nya lösningar snabbt implementerats och utvecklats. 

Det är tack vare personalen som hälso- och sjukvården klarade av omställningen till covidvård, konstaterar Coronakommissionen.

Citat från dagens medicin 2021-10-29

Så frågan till vårdens medarbetare bör nu vara: vad behöver du? Det ser sannolikt olika ut, men grundläggande behov som en god arbetsmiljö med förutsättningar för att göra mitt jobb på bästa sätt, lön som motsvarar kompetens och ansvar och möjlighet till kompetensutveckling, är mest troligt några av svaren som kommer. Vi behöver känna att vi blir lyssnade till och att det vi säger tas på allvar. Som medarbetare vill vi vara en del av lösningen.

Det är den världen som jag vill leva i. Där vi tillsammans bidrar med lösningar på de problem som uppkommer och där vi gemensamt arbetar för att skapa förutsättningar för en bättre, tryggare och mer tillgänglig hälso- och sjukvård. Där vi kraftsamlar för svensk hälso- och sjukvård och där vi delar med oss av erfarenheter av det som är bra. För att morgondagens medarbetare ska vilja välja välfärden behövs en mer nyanserad bild av hur det ser ut, och här har vi alla ett ansvar att bidra till den bilden.

Vi har alla en gång valt att arbeta med det vi gör. Det är ett val som behöver uppmärksammas och kommas ihåg. För det valet bidrar till drivkraft, engagemang och vilja. Det är det valet som gör oss till våra bästa jag.

Jag önskar att fler chefer och beslutsfattare ställer frågan ”vad behöver du?” till sina medarbetare, och att de sedan agerar utifrån den. Jag önskar att vi är fler som berättar om allt bra som vi vet finns i alla delar av välfärdssektorn. Jag önskar också att fler funderar som jag: vilken värld vill du leva i? Och vilken människa vill du vara i den världen?

För något år sedan träffade jag en ung man som efter en cancerbehandling fått andra symtom, som nedsatt balans och gångförmåga. Han var generellt påverkad av sin sjukdom och hade nedsatt kondition och styrka. Han var färdigbehandlad på onkologen och var vilsen om var han skulle söka sig för fortsatt stöd. På onkologen passade han inte och på vårdcentralen var man osäker på grund av cancerdiagnosen. Det är svårt när du inte passar in i den mall som vi ibland utgår ifrån. Det är svårt när de symtom du har berör flera specialiteter och går mer horisontellt än vertikalt. Personen jag träffade delar erfarenhet med många. Och med tanke på att dödligheten i vissa cancerdiagnoser beräknas minska under de kommande åren så kommer ännu många fler att dela hans erfarenheter framöver.

Det är så klart goda nyheter att fler överlever cancer och fler lever längre med cancer. Men det behöver påverka hur vi tänker om cancer. Akut omhändertagande och medicinsk behandling är det första som behövs, men i såväl akut som kroniskt skede är det viktigt med insatser för hälsa och livskvalitet. Det behövs också möjlighet till cancerrehabilitering för alla dem som har behov av det. Idag ser den möjligheten olika ut i olika regioner.

Inom cancerrehabilitering arbetar team med flera professioner som med sin gemensamma kunskap bidrar till ett helhetsomhändertagande för såväl patient som närstående. En av professionerna inom cancerrehabilitering är fysioterapeuten, som bland annat bidrar med kunskap om individuellt anpassad fysisk aktivitet och träning. Aktuell forskning visar att fysisk aktivitet bidrar till att minska fatigue, förbättra funktionsförmåga och hälsorelaterad livskvalitet för personer med en cancerdiagnos. Träning leder också till ökad kondition och muskelstyrka och för vissa cancertyper bidrar träning till att minska risk för återfall och förbättrad överlevnad. Träningen behöver dock anpassas utifrån mående och hänsyn behöver tas till pågående sjukdom och var i behandlingen man befinner sig. Detta är fysioterapeuter bra på.

Personen jag träffade hade god nytta av cancerrehabilitering som tog hänsyn till hela hans problembild. Vår gemensamma strävan mot en jämlik vård över hela landet, måste också innefatta insatser för rehabilitering. Det borde vara rimligt att alla som lever med cancer och med konsekvenser av cancer, får tillgång till cancerrehabilitering. Det ska vara behovet som styr och inte var i landet jag bor.

I veckan bjöds Vårdförbundet, Läkarförbundet och Kommunal in till samtal med socialminister Lena Hallengren och biträdande arbetsmarknadsminister Johan Danielsson för att prata om vilka utmaningar som vården står inför. Det är bra. En dialog mellan olika företrädare inom svensk hälso- och sjukvård är viktig. När Fysioterapeuterna blir inbjudna till ett sådant samtal kommer vi att vilja prata om arbetsmiljö, kompetens och lön för våra medlemmar. 

Redan innan pandemin beskrev många medlemmar en arbetsmiljö som inte var hållbar. Med högra krav på produktion, brist på möjlighet till återhämtning och hög personalomsättning. Pandemin har bidragit till att denna situation nu är värre än tidigare med stor oro och trötthet hos många fysioterapeuter. Sammantaget finns all anledning att framöver planera och dimensionera vården inte bara utifrån pandemin och framtida kriser, utan också utifrån de medarbetare som de facto finns inom hälso- och sjukvården. Våra medlemmar och deras kompetens behöver uppskattas och värderas av arbetsgivarna, precis som Läkarförbundet och Vårdförbundet skriver i sin debattartikel.

”Det handlar inte om att det behövs nya sjukhuslokaler, sängar eller utrustning utan det är den strategiska kompetensförsörjningen som inte fungerar.”

Från debattartikel i DN 14/1-2022, Läkarförbundet och vårdförbundet

Under pandemin har verksamheter gjorts om, arbetssätt förändrats och medarbetare flyttats. När detta görs i en kris och är temporärt, har vi stor förståelse för att det kan behövas. Men vi ser med oro på hur dessa förändringar nu tenderar att bli permanenta lösningar, där liten eller ingen hänsyn tas till den enskilde fysioterapeutens kompetens. Inte heller tas hänsyn till att verksamheter under många år arbetat med att bygga upp välfungerande vårdflöden och samla specifik kompetens.

Primärvårdens uppdrag utökas konstant. För att detta ska fungera för varje medarbetare och för att säkerställa en god patientsäkerhet, behövs möjlighet och tid till kompetensutveckling. Ibland behövs det specialistkunskap hos fysioterapeuten för att på bästa sätt ta hand om de patienter som nu söker primärvård. Det är dags för fler specialiserade fysioterapeuter inom primärvården.

Den tredje frågan jag vill lyfta är frågan om lön. Förutom en högre ingångslön behövs också en löneutveckling under yrkeslivet. En löneutveckling som motsvarar ansvar, kompetens och erfarenhet. Det är inte rimligt att hela tiden sättas på vänt och att inte få möjlighet till en löneutveckling. Det är inte så man gör som arbetsgivare för att behålla medarbetare med värdefull kunskap och erfarenhet inom välfärden.

Vi är många inom svensk hälso- och sjukvård, som redan innan pandemin arbetade under förutsättningar som inte är hållbara. Vi är många som, fortfarande efter två år, dagligen på våra arbeten påverkas av pandemin och dess konsekvenser. Detta vill jag lyfta med socialministern och biträdande arbetsmarknadsministern när de bjuder in till möte.