I veckan gästbloggar Annie Palstam som är ledamot i förbundsstyrelsen och varit på studieresa i England.

Klimatförändringarna utgör det just nu största hotet mot människors hälsa. Det är en ödesfråga och vi som verkar inom hälso- och sjukvården har ett stort ansvar. Dels för att vi ska främja och värna hälsa, dels för att hälso- och sjukvården i sig står för stora klimatutsläpp. I England har det nationella hälso- och sjukvårdssystemet National Healthcare Services (NHS) tagit täten i klimatomställningen och satt upp ambitiösa mål om nettonollutsläpp från hälso- och sjukvården till 2040.

I höstas besökte jag, i rollen som lektor vid Högskolan Dalarna, Centre for Sustainable Healthcare i Oxford, som är ledande i kunskapsutvecklingen för hållbar sjukvård. Där fick jag möjlighet att på nära håll följa arbetet som pågår för att minska hälso- och sjukvårdens utsläpp. Bland annat utför de på centret en kartläggning av koldioxidutsläpp från hela hälso- och sjukvårdens verksamhet. Här finns allt – från ett vårddygn på intensivvårdsenhet till olika anestesigaser och patienttransporter. Med kartläggningen som utgångspunkt genomförs förändringsarbeten i stort och i smått. Bland annat genom tävlingar ”Green Team Competitions”, där förändringsarbeten inom olika verksamheter presenterar innovativa lösningar för minskade utsläpp, sparade pengar och bästa utfall för patienter och personal. Ett vinnande Green Team var en grupp fysioterapeuter inom ortopedi som hade förändrat arbetssättet på ortopedimottagningen. Genom tidigare kontakt med fysioterapeut i vårdförloppet nåddes stora ekonomiska besparingar, kraftigt minskade utsläpp då de resursintensiva vårdinsatserna kunde minskas, bättre utfall för patienter samt minskad belastning på personalresurser. Ett fantastiskt fint exempel på hur förändrade arbetssätt och bättre nyttjad kompetens verkligen kan göra skillnad för miljön!

Som lärare blev jag också väldigt inspirerad av de höga krav som studenterna ställer på institutionernas hållbarhetsarbete och klimatengagemang, genom att bland annat utvärdera sina utbildningar med ”the Planetary Health Report Card”. Det är ett formulär där studenter redogör för och graderar utbildningens innehåll samt institutionens arbete för klimatomställning. Detta sammanställs sedan internationellt. Här finns en enorm potential att driva på utbildningarnas arbete utifrån ett studentperspektiv, som jag hoppas att fysioterapeutstuderande i Sverige också kan inspireras av!

Inspiration i all ära, men det som behövs nu är handling. Snabb och effektiv handling, för det är bråttom. Den femte januari i år gjorde Statens medicinsk-etiska råd (Smer) ett viktigt och välkommet uttalande. Hälso- och sjukvården i Sverige ska ta täten i klimatomställningen. Detta genom en ambitiös plan för nettonollutsläpp och genom att främja en klimatsmart och hälsosam livsstil. Det är en tydlig uppmaning och det finns föregångare att följa. Nu kör vi!  

Det ska vara lätt att göra rätt hör man ibland, men vad är det som gör det lätt för den enskilde? Är det att det finns träningsanläggningar som är tillgängliga? Är det att informationen om den sport jag vill utöva är utformad på ett sätt som jag förstår? Är det att det finns tillgång till det hjälpmedel som jag behöver för att kunna prova på att cykla eller spela tennis? För personer som lever med funktionsnedsättningar är det inte alltid lätt att göra rätt.  

Tyvärr ser vi inte att tillgänglighet och kommunikation prioriteras eller att fritidshjälpmedel finns tillgängliga. Fysisk aktivitet har effekt på hälsa och motverkar sjukdom. Personer med funktionsnedsättning har ofta en sämre hälsa än befolkningen i övrigt. Det blir inte lätt att göra rätt när miljön skapar hinder eller när det finns normer som behöver brytas.

På måndagens konferens om jämlik hälsa delades många exempel på vad som behöver förändras och kan göras annorlunda. Utmärkta Fritidsbanken lyfte sitt projekt som strävar mot att det ska finnas fritidshjälpmedel att låna över hela landet. Idag lånar fyra av fem Fritidsbanker ut fritidshjälpmedel och ger möjlighet att prova på. Alla Fritidsbanker ska vara lättillgängliga och medarbetarna lär sig att kommunicera med och bemöta personer utifrån vars och ens behov.

Det finns också flera andra bra exempel på när rörelsen och tillsammans blir viktigare än funktionsnedsättningen. I Åre finns Totalskidskolan som är en skidskola för alla med en bestående funktionsnedsättning. Där kan man åka stående, sitski, biski eller skicart. I Sigtuna finns Funkisfiket som är en mötesplats för ungdomar med någon form av funktionsnedsättning eller diagnos. Här finns möjlighet att spela spel, måla, fika och prata. Och i min egen kommun finns Fotboll för alla där fokus är på fotboll och rörelse för alla. Det finns många goda exempel, men det behöver finnas fler för att det ska vara lätt att göra rätt för alla. Att kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse borde vara en rättighet. Det lönar sig för individen och för samhället.

Det är många kommuner och regioner som brottas med en tuff ekonomisk situation. Där avväganden behöver göras som ställer medarbetargrupper mot varandra och verksamhet mot verksamhet. Samtidigt vet vi att vi kommer att behöva vara fler som vill arbeta inom såväl kommunal som regional verksamhet nu och i framtiden. Det är en olycklig situation där kollegor varslas trots att det är brist på fysioterapeuter. Där kollegor omplaceras från verksamhetsutveckling till klinik. Där det är anställningsstopp och där det inte finns utrymme för kompetensutveckling. Det är risk att kortsiktiga lösningar leder till långsiktiga konsekvenser. Att inte satsa på kompetensutveckling är som Ann-Marie Wennberg Larkö säger i Dagens Medicin, att skjuta sig själv i foten.

Och att prioritera bort förebyggande insatser leder kanske till kortsiktiga ekonomiska resultat, men till långsiktiga konsekvenser för människors hälsa och när det gäller belastningen på hälso- och sjukvården. Vi får idag signaler från fysioterapeuter inom primärvården som oroas över att tjänster vakanshålls och att kollegor som går i pension inte ersätts. Vi hör att fysioterapeuters insatser inte följs upp och därmed inte heller räknas som en del i vårdcentralernas arbete. Vi hör att det som räknas är produktionstakt- många och korta besök- inte kvalitet och patientsäkerhet. Vi ser att ersättning för vårdval inte förändrats på många år. Allt detta är oroande både nu och för en framtid.

Bild från SKR.

I omställningen till nära vård berörs all vård, oavsett huvudman och oavsett vårdnivå. Men om vi verkligen menar att primärvården ska vara navet för all hälso- och sjukvård behöver vi tänka annorlunda. Det behövs ökade satsningar på primärvården för att den ska kunna arbeta med helhetsomhändertagande, god kvalitet och hög patientsäkerhet. I överenskommelserna läser vi om tillgänglighet, kontinuitet, samordning och trygghet för patienten. För att vårdens professioner ska kunna leverera detta behövs också rätt förutsättningar för hälso- och sjukvårdens medarbetare.  

I veckan uppmärksammas World Cancer Day med syfte att rikta ljuset mot cancer: upptäckt, behandling och rehabilitering och i Svenska Dagbladet lyftes behovet av individuellt anpassad rehabilitering för den som drabbas. Även sjukvårdsministern uttalar sig om att rehabfrågorna kommer att bli extra viktiga i den kommande nationella cancerstrategin.

Utklipp från artikel i Svenska Dagbladet

Vi är många som beskriver en bristande tillgång till rehabilitering och för den som erbjuds rehabilitering så ser erbjudandet väldigt olika ut. Cancerrehabilitering förebygger och reducerar följderna av cancersjukdom och främjar därigenom människors livskvalitet och hälsa. Prehabilitering och rehabilitering leder till patienter som är starkare, som har bättre hälsorelaterad livskvalitet, minskad fatigue och bättre utfall efter operation. Det innebär vinster för såväl den enskilde patienten som för samhället. Rehabilitering bör vara en självklar del av vårdkedjan för samtliga patienter och bedömning om rehabiliteringsbehov bör göras redan i början av vårdkedjan. Bedömning av behov görs bäst av medarbetare med kompetens inom rehabilitering. Fysioterapeuten behöver komma in tidigare i vårdkedjan för att bättre kunna förebygga och hjälpa patienterna att bibehålla funktionen innan de till exempel blir muskelsvaga.

Det finns inte en modell som funkar för alla när det kommer till cancerrehabilitering. För att hälso- och sjukvården ska kunna erbjuda det stöd som behövs krävs samverkan mellan många olika yrkesgrupper och olika kompetenser. Tillgång till multiprofessionella team som arbetar personcentrerat med rehabilitering – utgår från varje persons speciella förmågor, behov och förutsättningar – är avgörande för att liv som räddas också ska kunna levas. Idag finns det 21 specialistfysioterapeuter inom onkologi i Sverige. Det är en låg siffra med tanke på antalet personer som insjuknar årligen. Det finns inte ens specialister på alla landets specialistkliniker, vilket är det minsta man skulle kunna förvänta sig. Det saknas också specialister på landets palliativa avdelningar. Att bli och att vara specialist är en klinisk och akademisk fördjupning som bidrar till såväl djup som bredd inom kunskapsområdet. Här krävs det förändring! Nu!

Vårdgivarna måste börja efterfråga den specialistkompetens som kan göra så stor skillnad i livskvalitet för patienterna och i effektivitet för vården. Vår gemensamma strävan mot en jämlik vård över hela landet, måste också innefatta insatser för rehabilitering. Det borde vara rimligt att alla som lever med cancer och med konsekvenser av cancer, får tillgång till rehabilitering. Det ska vara behovet som styr och inte var i landet jag bor. Det behövs också en riktad satsning på forskning inom området samt uppföljning av kvaliteten på rehabiliteringen. Om detta och lite mer skrev vi i en debattartikel precis före jul. Den är lika aktuell nu.