Det pratas ofta om stuprör och ibland även om sugrör inom våra system. Gränser som kapslar in och som allt som oftast gör det svårt att arbeta och svårt för den person som av olika, och ibland flera, anledningar vistas i hälso- och sjukvården för att få hjälp och stöd. Med så tydliga avgränsningar skapas det också mellanrum och behov som inte kan tillgodoses av den gängse normen eller strukturen. Jag tänker på den unga man som jag mötte efter hans canceroperation. Tumörerna var borta men det fanns flera restsymtom som ingen riktigt ville ta sig an. Han passade inte in i mallen.  Jag tänker på en kvinna med tydliga gång- och balanssvårigheter som inte under den tiden vi kände varandra fick någon diagnos och därför inte heller någon plats i de strukturer som man byggt upp.

Detta är röster som behöver höras och där vi som arbetar inom hälso- och sjukvården behöver lyssna. För hur ska vi annars kunna veta vad som är viktigt för de personer som vi möter? Det är tillsammans som vi kan göra skillnad för framtiden.

Creating tomorrow together var tema för veckans konferens om kvalitet och patientsäkerhet inom hälso- och sjukvården. Inspirerande och engagerande som vanligt men också med utrymme för reflektion.

För att tillsammans göra något annorlunda för framtiden behöver vi dela varandras erfarenheter oavsett vilka roller vi har och i vilken funktion som vi möter varandra. Vi behöver ställa frågan om vad som är viktiga för dig oavsett om du är medarbetare eller patient. Vi behöver ställa frågan och vi behöver lyssna på svaret och ta ansvar för det vi hör. Generöst lyssnande och ansvarsfullt talande. Det är så vi kan lära och växa tillsammans.

Mycket forskning leder fram till att en insats är bäst om den blir individuellt anpassad – samma sak gäller förändringsarbete. Det bästa arbetet är det som sker lokalt, nära dem som berörs och efter att frågan om vad som är viktigt för dem har ställts. Oavsett om syftet är att förbättra livskvalitet eller att förbättra arbetsmiljö.

När vi delar varandras erfarenheter och skapar förändringar i det nära, bidrar det till gränsöverskridande där hänsyn tas till stuprören men också till de mellanrum som bildas. När vi lär av och med varandra ser vi såväl oss själva som den vi talar med i ett annat perspektiv. Det är därför glädjande att det är just Fysioterapeuternas samarbete med andra som lyfts, när Dagens Medicins maktlista presenterades i veckan. För det är tillsammans, i rörelse och trovärdigt som vi inom Fysioterapeuterna vill göra skillnad.

Nu tar bloggen semester och hoppas att du som läsare också har möjlighet till det under sommaren. Vi ses i augusti.

Tänk dig att Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen är en gemensam målbild för vårt jordklot. Det är sedan länge känt hur vi som människor påverkar klimatet och det är också känt vilken framtid som vi kommer att möta om vi inte förändrar våra sätt att leva. Men det är också mycket som vi inte vet och det finns en växande mängd kunskap. Hur arbetar vi för att öka engagemang och aktivitet för vår framtid? Hur arbetar vi för att få hållbarhetsmålen konkreta och verkliga?

Hälso- och sjukvården bidrar genom sin egen verksamhet till en miljöbelastning som motsvarar världens femte största land. Det är inte rimligt. Det är dock lätt att fastna i en negativ påverkan – så hur kan vi tänka kring positiv påverkan? Och hur kan jag genom mitt agerande bidra till en hållbar framtid?

Till exempel vet vi att ökat fokus på förebyggande och hälsofrämjande arbete leder till bättre hälsa, som i sin tur leder till minskat bruk av läkemedel och minskad belastning på hälso- och sjukvården. Minskad belastning på hälso- och sjukvården leder till minskade indirekta utsläpp från till exempel inköpta varor, arbetspendling och avfall. Om behovet av en omställning mot mer hållbara val inom hälso- och sjukvården skriver jag tillsammans med Kristina Taylor i Psykologförbundet om i Dagens samhälle.

I det förebyggande och hälsofrämjande arbetet likväl som inom det sjukvårdande och rehabiliterande arbetet finns det mycket att vinna på delaktighet från dem som hälso- och sjukvården är till för. Genom att öka kunskapen förbättras förutsättningarna för egenvård och hälsa. Genom ökad kunskap ökar också möjligheten att ställa krav som kan innebära att man kanske vill prova fysisk aktivitet som intervention innan man påbörjar en medicinsk behandling eller en kombination.

Omställning till en hållbar utveckling och ett hållbart samhälle kräver handling globalt, nationellt och lokalt. Det är därför glädjande att det finns många initiativ för en hållbar framtid. Inom Saco finns det nystartade Saco Klimat, inom Union till Union finns ett klimatnätverk i samarbete med Global utmaning. Inom vår region European Region World Physio fattades nyligen beslut om en strategi för hållbarhet. Det är bra. Vi behövs alla för en hållbar utveckling och framtid. Vi kan alla göra något.

I september är det dags igen. Dags att bestämma sig för vem du tycker är bäst lämpad att leda landet, regionen och kommunen för de kommande fyra åren. Att du röstar är viktigt, det är genom din röst som du utvärderar och värderar det arbete som gjorts de senaste åren. Genom din röst bidrar du också till att visa vägen framåt. Vilken riktning vill du att vi ska ta?

Den valundersökning som Fysioterapeuterna genomfört under våren visar genom en hög svarsfrekvens (86%) att det finns intresse för våra frågor. I undersökningen hittar du regionpolitikernas svar kring till exempel ersättning, kompetens, specialistfysioterapi och företagande. Undersökningen följs nu upp i samtal med riksdagspartiernas hälso- och sjukvårdspolitiska talespersoner.

Det är tydligt att det behövs fler fysioterapeuter som arbetar inom hälso- och sjukvården – enigheten hos regionpolitikerna är bred. Fler fysioterapeuter bidrar till ökade möjligheter att arbeta hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande. Majoriteten (90 %) svarar också att de instämmer helt eller delvis i att det behövs fler specialistfysioterapeuter för att kunna möta dagens och morgondagens utmaningar och krav på hälso- och sjukvården. Det är bra. Det är också bra att majoriteten instämmer i att specialistfysioterapeuter ska ges möjlighet att utbilda sig till specialist på arbetstid, i likhet med andra professioner. I den viktiga diskussionen om jämlik vård diskuteras sällan jämlika förutsättningar för vårdens medarbetare. Enbart för vissa yrkesgrupper bidrar en statligt reglerad specialistutbildning till ett enhetligt kompetensinnehåll, vilket ses som viktigt. Och enbart för vissa yrkesgrupper bedöms behovet av specialister stort, för att kunna möta hälso- och sjukvårdens ökade krav på kvalitets- och verksamhetsutveckling och effektiv vård. Detta borde vara viktigt för alla professioner kan man ju tycka.

Att vi blir fler som väljer att arbeta inom hälso- och sjukvården är bra, men det är också viktigt att fler väljer att stanna kvar. Grundstenar för att vilja stanna är bland annat goda möjligheter till kompetensutveckling och karriärutveckling inom yrket. Det handlar också om att ha en lön som motsvarar ansvar och kompetens och en löneutveckling genom hela yrkeslivet. Vi är många som behövs för att vi ska kunna möta morgondagens utmaningar och krav.  

Valundersökningen kan kanske hjälpa dig att ge riktning i några av de frågor som är viktiga för dig. Det finns fler frågor och övervägande som behöver göras för att fatta ett klokt beslut. Vi behöver ta oss tid för att bestämma oss: läsa och lyssna, kolla källor och rimlighet, prata och reflektera tillsammans. Viktiga beslut kräver eftertanke. Vikten av eftertanke, respekt och kunskap lyfts också i den debatt som Sacos medlemsförbund skrev i Aftonbladet och i Sacos valkampanj Faktiskt

Psykisk ohälsa är ett ökande folkhälsoproblem och den vanligaste orsaken till sjukfrånvaro i Sverige. Nästan hälften av alla sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. Anledningarna till detta är skiftande. Det vi vet är att det behövs insatser inom många områden och att många kompetenser behöver tas tillvara i arbetet med att skapa förändring. Förebyggande, hälsofrämjande och rehabiliterande insatser behöver en mer framskjuten plats. Och det behövs arbetssätt som är personcentrerade.

Initiativet Kraftsamling för psykisk hälsa, beskriver att psykisk hälsa berör alla, och att lösningar därför måste vara breda och inkludera hela samhället. Vi fysioterapeuter är med vår kompetens en del av lösningen. Fysioterapeuter arbetar såväl enskilt som i team tillsammans med andra professioner och är verksamma inom både sluten- och öppenvård. Fysioterapeuter möter, bedömer och behandlar personer med psykisk ohälsa på samtliga vårdnivåer. En viktig del i fysioterapin för personer med psykisk ohälsa är att stimulera och ge stöd till individuellt anpassad fysisk aktivitet och träning. Det finns övertygande forskning som visar att fysisk aktivitet och träning har en positiv effekt vid en rad olika tillstånd av psykisk ohälsa, som stress, ångest, sömnsvårigheter och depression. Fysioterapeuter har också verktyg att reglera känslo-, stress- och smärtreaktioner samt främja personens tillit till sin kropp.

Vi vet allt detta och samtidigt ser vi med oro på den ojämlika tillgången över landet. Vi ser hur fysioterapeuter med specialistkompetens inte ersätts eller inte ens anställs inom vare sig specialistpsykiatrin eller primärvården. Vi ser hur ersättningssystem inom primärvården premierar snabba besök och korta behandlingsserier. Det är inte rimligt. Därför har Fysioterapeuterna i veckan antagit en strategi för psykisk hälsa, en strategi som blir ett verktyg för ett strukturerat och fokuserat arbete, med syftet att säkerställa att det finns tillgång till rätt vård på rätt nivå, även för personer med psykisk ohälsa. Det är en fråga om patientsäkerhet och kvalitet. Fysioterapeuter är viktiga i det arbetet.

Förra veckan träffade jag en fysioterapeut som berättade att det på en vårdcentral fanns fyra fysioterapeut-tjänster, men bara två var tillsatta. Den nyexaminerade kollegan fick inte möjlighet att lära av den mer erfarne, då deras tidböcker var fullbokade och köerna långa. Hennes introduktion var att kastas in i en full tidbok och att genast börja behandla patienter. Det är inte en god arbetsmiljö, när man inte får möjlighet till introduktion till ett nytt arbete. Eller när man inte ges möjlighet att på ett säkert och hållbart sätt arbeta med patienter utifrån sin profession. Hur ska man som ny i ett yrke kunna utvecklas om man inte ges möjlighet att reflektera och lära tillsammans med en mer erfaren kollega?

Fysioterapeuter tvingas jaga antal besök i stället för att se till vilka insatser som bäst hjälper patienterna eller vilka åtgärder som kan förebygga eller hjälpa från sjukdom. Detta bidrar till etisk stress och pressade scheman där såväl arbetsmiljö, kompetensutveckling och patientsäkerheten drabbas. Allt för att nå de produktionskrav som ställs från regionerna. Det borde vara självklart att fysioterapeuter har en arbetsmiljö som främjar ett långt och hållbart arbetsliv och det är arbetsgivarens ansvar.

I en annan verksamhet har hälften av de anställda fysioterapeuterna lämnat. Och det är framför allt de som är specialistutbildade fysioterapeuter eller disputerade som lämnat verksamheten. De lämnar för att deras kompetens inte har använts för att ta hand om svåra patientfall eller för att utveckla verksamheten. De lämnar för att de inte får utrymme att bedriva forskning varken i tid eller rum. Det är slöseri med kompetens och resurser. Det är ett agerande från arbetsgivaren som leder till ett tapp på kompetens vilket bidrar till risker för såväl patientsäkerhet som kvalitet.

Hur svårt kan det vara tänker man? Problemen som beskrivs är i de flesta fall arbetsgivarens ansvar. Arbetsmiljö, lön och tid för kompetensutveckling faller på arbetsgivaren. I de exempel jag beskriver handlar det om möjlighet att påverka sin egen arbetsdag och att få möjlighet till återhämtning. Det handlar om möjlighet att genom engagemang, kunskap och kompetensutveckling få en rimlig löneutveckling under sitt arbetsliv. Det handlar också om möjligheten att ha uppdaterad kunskap och att få använda den på ett sätt som gagnar såväl medarbetare som patient. För som arbetsgivare borde det väl vara viktigt med medarbetare som känner glädje inför att gå till jobbet, som stannar kvar och utvecklas på sin arbetsplats och som känner att det arbete som de utför har ett värde? Tänk om svensk hälso- och sjukvård var den arbetsgivare som hade flest nöjda medarbetare!

Det behövs en hållbar arbetsmiljö med ett tydligt systematiskt arbetsmiljöarbete som är känt av medarbetarna. En arbetsmiljö med möjlighet att påverka och bidra för att ge möjlighet till återhämtning och reflektion. Och att kunna arbeta utifrån evidens och därmed patientsäkert. Arbetsmiljö behöver följas upp kontinuerligt och regelbundet. Det behöver vara tydligt för medarbetare vad som förväntas och vilken min roll är för att uppnå verksamhetens mål. Det behöver också vara tydligt hur verksamheten arbetar med involvering och delaktighet och medarbetare som vill just vara involverade och delaktiga ska uppskattas för det. Uppskattning som kan visas genom att man prioriteras vid lönerevision.

I undersökning efter undersökning är siffrorna tydliga. I Reumatikerförbundets undersökning svarar 60 procent att de inte fått tillgång till rehabilitering under de senaste fem åren. I Neuros undersökning har varannan medlem inte erbjudits en multidisciplinär rehabiliteringsperiod och nio av tio har inte en aktuell plan för sin rehabilitering. I Fysioterapeuternas undersökning under pandemin hade tillgången till rehabilitering minskat kraftigt för 50 procent av de tillfrågade – och detta från en redan låg nivå. 

Vad är det egentligen som är så svårt här? Varför är frågan ständigt aktuell för flera patientgrupper? Är det verkligen alltid bäst att prioritera det akuta framför det långsiktiga?

Rehabilitering handlar om att stödja och hjälpa patienten att få tillbaka så mycket som möjligt av sin fysiska och psykiska förmåga efter en skada eller sjukdom. Rehabilitering är ett teamarbete där en rad olika professioner ingår. Behoven ser olika ut för varje patient, och utgår från en individuell plan för rehabilitering med tydliga mål baserat på den personens behov och förutsättningar.

Tillgång till rehabilitering minskar det framtida vårdbehovet och gör det lättare att komma tillbaka i arbete. Det påverkar livskvaliteten för varje människa som inte får tillgång till det och leder till onödigt lidande. Tillgång till rehabilitering påverkar vår gemensamma ekonomi genom att bidra till minskad sjukskrivning, minskad användning av hemtjänst och ett minskat behov av hälso- och sjukvård. Det finns alltså goda samhällsekonomiska skäl att satsa på rehabilitering.

Resultatet från undersökningarna behöver tas på allvar. Det behövs kraftfulla och snabba satsningar på rehabilitering inom kommuner, regioner och nationellt. Alternativet skulle innebära omfattande lidande för patienterna, högre tryck på hälso- och sjukvården och ökade kostnader för skattebetalarna.

Vi hoppas och tror att de vårdförlopp som nu tas fram för olika diagnoser kan leda till en aktiv uppföljning och att verksamheterna lever upp till de rekommendationer som beskrivs. Förhoppningsvis kan nationella riktlinjer för rehabilitering, habilitering och hjälpmedel bidra till höjd kvalitet och förstärkt uppföljning. Vi tror också att de förslag som läggs inom kunskapsstyrningen om en individuell plan för rehabilitering tas på allvar. Det kommer att löna sig för den enskilda personen och för samhället.

Förra veckan presenterades Pep-rapporten 2022 som granskar hälsa hos barn och ungdomar i Sverige. Rapporten innehåller siffror som oroar av flera anledningar. Bland annat framkommer att endast två av 10 barn når rekommendationen kring fysisk aktivitet. Rapporten visar att de barn som rör på sig mindre har mer skärmtid, samt att barn och unga som rör på sig regelbundet upplever mindre psykisk ohälsa. Fysisk aktivitet påverkar inlärning, hälsa och mående. Den som är fysiskt aktiv som barn och ung är sannolikt också mer fysiskt aktiv som vuxen. Goda vanor behövs tidigt i livet för att upprätthålla hälsa på både kort och lång sikt.

Vi är många som vill och kan bidra till en förändring. Vi har inom Fysioterapeuterna arbetat länge med frågan, i samarbete med flera andra aktörer. Bland annat har vi tillsammans med Dietisternas riksförbund tagit fram ett material om hälsosamtal, digitala utbildningar om fysisk aktivitet och matvanor, samt ett informationsmaterial ”Unga kroppar är gjorda för rörelse”, som nu används brett inom många områden till exempel inom elevhälsan.   

Det finns idag gott om exempel på skolor som arbetar med fysisk aktivitet utöver idrottslektionerna. Det finns också exempel på tillgängliggörande av natur för att alla ska få tillgång till naturupplevelser. Och det finns arbetsplatser som arbetar aktivt för att möjliggöra rörelse under arbetstid. Allt detta är bra, men vi behöver sannolikt göra mer. På Främja Fys beskrivs en del av det som görs.

Ansvaret för hälsofrämjande insatser är brett i samhället. Vi delar det oavsett vårdnivå, huvudman eller region och oavsett inom vilken profession eller sektor vi arbetar. Inom hälso- och sjukvården använder vi bland annat Folkhälsomyndighetens riktlinjer och Socialstyrelsens riktlinjer och råd som sedan följs upp. Tillsammans ska vi möjliggöra så att det blir lätt att göra rätt. Vi fysioterapeuter bidrar med att stödja och stärka människors förmågor och för att främja vanor som leder till hälsa – oavsett var i samhället vi arbetar.

I går fattade Sveriges riksdag beslut om ett tillkännagivande som uppmanar regeringen att se över frågan om ett införande av krav på och rätt till kontinuerlig fortbildning av hög kvalitet för personal inom hälso- och sjukvården. Det är ett bra beslut. Detta är en fråga som vi inom Fysioterapeuterna drivit länge.

Vår medlemsundersökning om tillgång till kontinuerlig kompetensutveckling visar att det är stora skillnader över landet. Det är också stora skillnader beroende på huvudman, där de som arbetar inom kommunen har sämst förutsättningar. Kontinuerlig kompetensutveckling är nödvändig för att bibehålla och utveckla den kunskap som ligger till grund för legitimationen och därigenom säkerställa insatser av god kvalitet. Det blir i slutändan en fråga om patientsäkerhet, en fråga om hållbart arbetsliv för hälso- och sjukvårdens professioner och en fråga om att använda resurser på ett effektivt sätt.

Jag vill gärna skicka med några råd på vägen till våra beslutsfattare:

1. För att leva upp till rätt till kontinuerlig fortbildning behövs ett ledarskap inom vården som identifierar behov i den egna verksamheten både nu och för framtiden. Planen för kontinuerlig fortbildning behöver göras i samarbete med medarbetarna för verksamhetens bästa. Vad behövs hos oss? Vilken specialistkunskap behövs hos oss och hur kan jag som ledare stimulera till strukturerad fortbildning?
2. Det behövs en bredd av utbildningar för att svara upp mot de behov som finns. Det behöver exempelvis finnas fler universitetsutbildningar inom flera områden. Vi ser att utbildningar inom till exempel kvinnors hälsa och psykisk hälsa snabbt blir fulla.
3. Utbildningar som öppnar upp för flera olika professioner motsvarar tydligare och bättre de verksamheter som vi arbetar i. Så vi ser gärna fler multiprofessionella utbildningar för de yrkesgrupper som i vardagen arbetar tillsammans för patienternas bästa.  

Varje profession behöver goda möjligheter till kompetensutveckling för att kunna erbjuda en patientsäker, evidensbaserad och kostnadseffektiv vård. Och varje arbetsgivare behöver ha kontroll över, och en plan för kompetensförsörjningen. Med den nya föreslagna rätten till kontinuerlig fortbildning av hög kvalitet, förbättras förutsättningarna för båda parter. Det ger en god grund för att vi som arbetar inom hälso- och sjukvård ska få ett hållbart arbetsliv. Och det lönar sig både för den enskilde patienten och för vårt gemensamma välfärdssamhälle.

I veckan presenterades regeringens vårändringsbudget, som nu ska debatteras innan det i mitten av juni fattar beslut om densamma. Vårbudgeten är ju ett förslag där regeringen föreslår förändringar i den redan beslutade budgeten för 2022, lite rörigt kan tyckas men ett valår tenderar det att även här smyga sig in en hel del förändringar och man kan redan se spåren av den kommande valrörelsen. I förändringarna som föreslås finns bland annat ytterligare en halv miljard som ska avsättas till hälso- och sjukvården för att ge utrymme för ”större kostym”. En kostym som man tänker ska råda bot på vårdplatsbrist och arbetsmiljöproblem. Det är positivt att det satsas på fler vårdplatser och på arbetsmiljö. Men som Ida Kåhlin, förbundsordförande för Sveriges Arbetsterapeuter uttrycker det på twitter, så behöver kostymen inte bara bli större utan den behöver också sys på ett annat sätt. För att nå ett nytt resultat kan vi inte fortsätta göra på samma gamla sätt. En av de avgörande faktorerna är att det behöver satsas mer på förebyggande och rehabiliterande insatser. Det är nödvändigt både för att minska behovet av vårdplatser och för att vi ska uppnå de av regeringen uppsatta folkhälsomålen.

För att fortsätta med kostymmetaforen så behöver kostymen också sys i ett hållbart material. Det är i längden svårt med kortsiktiga satsningar. För att våga satsa på långsiktiga lösningar som utveckling av verksamhet, förbättrad arbetsmiljö och lön efter kompetens och ansvar, behöver regioner och kommuner få förutsättningar som är långsiktiga och stabila. Det är inte hållbart eller optimalt med kortsiktiga satsningar. Det borgar inte för kvalitet, eftertanke eller uppföljning – tre begrepp som vi förtjänar att se mer av inom hälso- och sjukvården.

En kostym som har många fickor är en bra kostym, om du frågar mig. Kostymen med många fickor ger fler användningsområden och ser till fler behov. I regeringens förslag ligger också att man möjliggör fler platser för verksamhetsförlagd utbildning och att man stödjer vidareutbildning. Bra förslag som behöver komma fler till nytta. Att fysioterapeuter ges möjlighet till att göra karriär och vidareutbilda sig leder till att fler väljer att bli fysioterapeuter och fler stannar kvar i yrket. Ytterligare ett steg vore att erbjuda betald vidareutbildning och inrätta specialisttjänster, inklusive en löneökning, efter att specialistutbildningen är färdig. Det skulle löna sig för verksamheten och dess långsiktiga kompetensförsörjning. 

Så omsydd kostym i ett hållbart material och med många fickor är det som vi i Fysioterapeuterna önskar. Vi hoppas verkligen att mer långsiktiga och hållbara satsningar kommer få ta mer plats i den kommande höstbudgeten. Det är nödvändigt om vi vill se andra resultat. Vi önskar satsningar som motsvarar den bredd av kompetens som finns inom hälso- och sjukvården. Vi önskar satsningar som visar att man från regeringens sida visar allvar med sina föresatser om jämlik hälsa. Och vi önskar att hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande insatser får utrymme och resurser. Det skulle löna sig för alla.

Vid veckans Vårdarena fick jag möjlighet att reflektera kring kommunal hälso- och sjukvård och hur god kompetens och karriärmöjligheter i kommunen säkerställs. I Fysioterapeuternas rapport om kompetensutveckling läser vi att bland kommunalt anställda medlemmar finns lägst andel med examen på avancerad nivå. Av 1200 specialister är endast 50 specialister inom äldres hälsa och de är endast i marginell utsträckning anställda inom den kommunala hälso- och sjukvården.

Det finns gott om utrymme för förändring och förbättring för att fysioterapeuter och andra yrkesgrupper ska vilja arbeta i kommunen. Med en ökande andel äldre behöver vi vara fler i kommunen och inte färre i kommunen.

Goda möjligheter till kompetensutveckling är en förutsättning för att vi ska vilja välja kommunen. Möjlighet att fördjupa kunskap på arbetstid och en strukturerad plan borde vara en rättighet som leder till nöjda medarbetare. Det påverkar också patientsäkerhet och kvalitet på insatserna. Det är inte rimligt att endast få tillgång till kompetensutveckling några enstaka dagar eller inte alls. En sådan verklighet ger inte uppdaterad eller evidensbaserad fysioterapi eller rehabilitering.

Ett gott samarbete med universitet och lärosäten är en förutsättning för att vilja välja kommunen. Det behövs akademisk kompetens i kommunen. Christine Etzerodt Laustsens disputerade nyligen kring kunskapskultur i äldreomsorgen. I avhandlingen betonas bland annat möjligheten att engagera sig i forskning på arbetstid och stödet från chefen. Medarbetare behöver ha tilltro till sin egen förmåga till att medverka i forskning och självförtroende nog för att engagera sig i verksamhetsutveckling. För att uppnå detta behövs personal med akademisk utbildning i verksamheten som arbetar aktivt med att omsätta den nya kunskapen i praktiken. Det finns flera goda exempel på kommuner som arbetat med följeforskare på de projekt som de genomfört. Till exempel Eskilstuna kommun och Mälardalens universitet eller Kristianstad kommun och Högskolan i Kristianstad. Forskning behöver både produceras och konsumeras. Medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR) kan vara en viktig pusselbit här.

En tredje förutsättning är att arbeta tillsammans. Fysioterapeuternas kvalitetspris 2022 visar tydligt hur vi blir bäst tillsammans och hur vi lär av varandra och utvecklas tillsammans. Det finns också goda exempel från Östersund på verksamheter som arbetar övergripande och ser sitt gemensamma ansvar för patienternas och brukarnas bästa.

Det finns andra förutsättningar som behövs men att börja med kompetens, kunskap och samarbete känns rimligt och viktigt. Det lönar sig.

Nästa vecka tar bloggen påskledigt.