I veckan besökte jag fysioterapeuterna på hjärtmottagningen vid Skånes universitetssjukhus i Lund, ett besök som började i en källarlokal med gruppträning. Uppförsbackar, benböj, stakmaskin och bicepsövningar för att förbättra styrka och kondition. Grupperna var varierande och träningen individuellt anpassad beroende på diagnos och andra förutsättningar. För vissa är det ok att träna hårdare än för andra. Fysioterapi med fysisk aktivitet och träning är en hörnsten inom hjärtrehabiliteringen och detta område är ett av många där kunskapen har utvecklats snabbt över tid. Det jag lärde mig under min utbildning i slutet på 80-talet är verkligen inte aktuellt längre.

Idag kommer de flesta igång snabbt efter en hjärthändelse och träningsintensiteten är högre tidigare i förloppet. Träningen är strukturerad och individuellt anpassad utifrån de individuella bedömningar som görs av fysioterapeut innan start. Det finns gott om evidens för fysioterapeuters arbete inom området, vilket sammanfattats väl i Forskning pågår.

I veckan publicerades Swedehearts årliga rapport. Swedeheart sammanställer information från fem olika kvalitetsregister i första hand för att ge återkoppling till vården för att den ska kunna utvecklas och bli bättre. I rapporten står att man nu nationellt nått målet om att 30 procent av de nydiagnostiserade hjärtsviktspatienterna ska ha deltagit i fysiskt träningsprogram. Ett lågt målvärde men när det nu är uppnått kan vi sikta högre. Vi kan också se att det är stora skillnader mellan sjukhusen kring tillgång till fysioterapeut- endast tre av landets sjukhus når här målet om att 60 procent av infarktpatienterna ska ha gjort två fysioterapitester- före träning och efter avslutat träningsprogram.

Här finns alltså mer kvar att göra för en jämlik tillgång till hjärtrehabilitering. Individuellt anpassad träning är kostnadseffektivt och bidrar till minskad risk för återinsjuknande. Det behövs fler fysioterapeuter som arbetar inom området. Det behövs också fler specialistfysioterapeuter inom hjärtområdet, idag finns det 43 st. Kunskapen och kompetensen behöver finnas över hela landet.
Det strukturerade arbetet inom hjärtrehabilitering, som fysioterapeuter gör i Sverige, kan dock stå som modell för andra områden. Ett långvarigt och träget arbete med nationell- och internationell forskning gjord av fysioterapeuter samt ett stort arbete med att få in fysioterapeutiska variabler i kvalitetsregistren är två faktorer som lett fram till denna positiva utveckling. När det vi fysioterapeuter gör rapporteras tillsammans med all annan vård kring patienterna så skapas bra förutsättningar för fortsatt utveckling.  

Det är nu över 30 år sedan grundutbildningen till fysioterapeut förlängdes från fem terminer till sex terminer. 30 år under vilken hälso- och sjukvården har förändrats i Sverige såväl som i andra länder. Kortare vårdtider inom slutenvården ökar behovet av rehabilitering och prehabilitering. Det finns ett ökat fokus på förebyggande och hälsofrämjande insatser och primärvårdens uppdrag växer hela tiden utan att det kanske egentligen finansieras fullt ut. Teamarbetet där hälso- och sjukvårdens medarbetare arbetar tillsammans och där alla bidrar med sina unika kompetenser för patientens bästa visar sig vara en framgångsfaktor. Detta är bara några exempel.

Fysioterapeutens uppdrag och roll har förändrats mycket under de senaste 30 åren. Vi är en självständig profession med unika kompetenser. Fysioterapi, som ämne, har genom forskning utvecklats över tid och många av våra undersöknings- och behandlingsmetoder är idag evidensbaserade. Fysioterapeutiska insatser omfattar flera viktiga områden såsom hälsofrämjande och förebyggande insatser, behandling och rehabilitering. Fysioterapeuter är en del av första linjens hälso-och sjukvård och har sedan länge ett självständigt patientansvar. Fysioterapeuter arbetar inom fler områden och behöver en bredare kunskapsbas för att vara redo för framtiden. Hälso- och sjukvården är en kunskapsintensiv bransch stadd i ständig förändring. Att systematiskt söka kunskap och implementera den likväl som att stå stadigt vid förändring och kunna leda utvecklingen inom områden som prevention och rehabilitering kräver också en bred allmän kunskapsbas att stå på.

Men 30 år senare har vi fortfarande en tre-årig grundutbildning. En utbildning som är bra men trång. En utbildning där en tvingas välja mellan kunskapsområden och ibland välja bort. Det är sedan länge dags för en förlängning av utbildningen för att framtidens fysioterapeuter ska vara redo att ta sig an det föränderliga landskap som de kommer att möta. Det utökade kunskapsområdet och det ansvar fysioterapeuten har som autonom yrkesutövare behöver återspeglas i grundutbildningens längd. För att möta dessa krav är målet en grundutbildning med examen på avancerad nivå, vilket även ger direkt behörighet till forskarutbildning.

Det behövs en grundutbildning på avancerad nivå av hög kvalitet. Vi är idag ett av få länder i världen som fortfarande har en tre-årig grundutbildning. Våra nordiska grannar har fyra eller femåriga utbildningar. Det är orimligt att inte samma förändring genomförs i Sverige. Med en rörlig arbetsmarknad där vi en av de professioner som är mest rörlig känns det orimligt att vi halkar efter och inte erbjuds samma möjligheter på grund av en för kort grundutbildning. Det är dags nu!

Återkommande rapporteras det om minskad fysisk aktivitet hos barn och unga, med konsekvenser för hälsan. Nedstämdhet, huvudvärk, smärta i rörelse- och stödjeorganen är allt för vanligt förekommande. Hos barn och unga med funktionsnedsättningar blir detta ännu tydligare eftersom de kan behöva individuellt anpassat stöd för fysisk aktivitet. Detta blir, kanske tillsammans med de socioekonomiska förutsättningarna, ännu tydligare under de pågående sportlovsveckorna.

Barn och ungas hälsa är en förutsättning för ett framtida hållbart samhälle. Det är väl belagt att den som mår bra också klarar skolarbetet bättre. Goda resultat leder till bättre hälsa, och omvänt ger en god hälsa bättre förutsättningar att nå utbildningens mål. Elevhälsan har en nyckelfunktion i detta.

Elevhälsan i Sverige har ett uppdrag att arbeta förebyggande och hälsofrämjande, men det saknas en tydlig strategi och ett systematiskt utvecklingsarbete. Många vittnar om att elevhälsoarbetet idag framför allt inriktas på att åtgärda problem som redan uppstått – att det blir händelsestyrt i stället för strategiskt och målinriktat. Och det är inte så konstigt när det hela tiden ska gå fortare, när fler uppgifter ska lösas av färre och när förändringar är mer regel än undantag.

Sveriges barn och unga förtjänar en elevhälsa med ett bredare uppdrag, som arbetar förebyggande i större utsträckning. Barn och unga behöver starkare stöd och mer kunskap för ett liv med fysisk aktivitet, hälsosamma matvanor, god sömn och andra faktorer som bidrar till ett liv i hälsa. När vi kan fokusera på att arbeta för att stärka elevens egna förmågor och främja egenmakt får barnet bra verktyg för en god hälsa genom hela livet.

Ett team med fler professioner i elevhälsan kan göra stor skillnad för många barns och ungas hälsa. Det bör vara en självklarhet med fysioterapeut i elevhälsoteamet. Det lönar sig för barn och unga såväl som för skolan. I dag är det reglerat vilka professioner som ska arbeta i elevhälsan. Det är bra med den tydligheten men vi ser också att det riskerar att bli begränsande. Fysioterapeuter, arbetsterapeuter och logopeder är alla professioner som kan göra skillnad i elevhälsan, men som idag är sällsynta inslag. Det behövs en reglering som ger skolor möjlighet och utrymme att bygga elevhälsoteam utifrån barnens behov och förutsättningar. Det behövs fler fysioterapeuter i skolan.

I juni, lagom till skolavslutningen, ska utredningen för en förbättrad elevhälsa lämna större delen av sitt betänkande. Vi ser fram emot tydliga förslag från utredningen som på ett långsiktigt sätt kan garantera tillgången till en god, och inte minst jämlik, elevhälsa för alla Sveriges barn och unga.

I veckan uppmärksammas World Cancer Day med syfte att rikta ljuset mot cancer: upptäckt, behandling och rehabilitering. Inom svensk cancervård ser vi dag att alla inte erbjuds rehabilitering och för de som erbjuds rehabilitering så ser erbjudandet väldigt olika ut. Det är positivt att man i den nyligen presenterade cancerstrategin har rehabilitering som ett fokusområde. Bland annat lyfter strategin behovet av samordnad rehabilitering, av individuella rehabplaner och av utvärdering och uppföljning. Det är ett bra steg mot att få verklig förändring.

Ett annat bra steg är det beslut som fattades förra veckan om en nationell strategi för rehabilitering och habilitering. Ett uppdrag som Socialstyrelsen fått av regeringen och som inkluderar flera punkter som är viktiga för oss som fysioterapeuter, men framför allt viktiga för de personer som är i behov av rehabilitering och habilitering. Arbetet ska också beakta framtagandet av den uppdaterade nationella cancerstrategin. Att samordna och samverka mellan de många olika uppdrag som finns är bra och nödvändigt. Ingen vård eller rehabilitering borde ske i stuprör och insatser som det planeras för behöver ta hänsyn till och samordnas med annat.

För den som drabbas av cancer kan rehabilitering förebygga och reducera konsekvenserna av sjukdomen. Rehabilitering bör vara en självklar del av vårdkedjan för samtliga patienter och bedömning om rehabiliteringsbehov bör göras redan i början av vårdkedjan. Det är viktigt att bedömning av behov görs av medarbetare med rätt kompetens. Rehabilitering främjar livskvalitet och ökar delaktighet. Prehabilitering och rehabilitering leder till patienter som är starkare, som har bättre hälsorelaterad livskvalitet, med minskad fatigue och bättre utfall efter operation. Det innebär vinster för såväl den enskilde patienten som för samhället. Rehabilitering kan se olika ut och det finns sällan en modell som passar alla – rehabilitering är till sin natur personcentrerad och interprofessionell.

Vår gemensamma strävan mot en jämlik vård över hela landet måste också innefatta insatser för rehabilitering. Det borde vara rimligt att den som har behov av rehabilitering och habilitering oavsett anledning får tillgång till det. Det ska vara behovet som styr och inte var i landet jag bor. Vi fysioterapeuter är redo att bidra med vår kompetens i arbetet med att ta fram en nationell strategi för rehabilitering och habilitering.

Idag spelar jag in en film för att tacka av en våra förtroendevalda som nu går i pension efter ett långt och engagerat arbete för Fysioterapeuterna. Förbundets förtroendevalda är viktiga i arbetet för fysioterapeuters bästa och många av dem gör skillnad varje dag för de medlemmar som de möter. Att vara arbetsplatsombud eller skyddsombud är ofta en utsatt roll, där man får ta stort ansvar för att tillgodose att regelverk följs, att kollegornas intressen bevakas och att medarbetare blir involverade i de beslut som fattas. Därför är det stöd som man får som lokalt arbetsplatsombud eller skyddsombud så viktigt. Att känna att en har tillräckligt med kunskap och att känna sig trygg i uppdraget är nödvändigt för att det ska bli bra.

Ett stort tack till Kajsa Hedin för ditt engagemang, din kunskap och din övertygelse. Bild av Ulf Huett

Detta är några av anledningarna till att Fysioterapeuterna vid den senaste kongressen fattade beslut om vi ska öka vår lokala närvaro genom fler arbetsplatsombud. Om vi är fler som delar på uppdragen får vi stöd av varandra och det blir roligare att arbeta tillsammans. Varje medlem ska ha ett lokalt ombud på sin arbetsplats. Oavsett vem som är huvudman för den verksamhet du arbetar i.

Vid kongressen fattades det också beslut om att utveckla stödet genom introduktion till uppdraget, nätverk och kontinuerlig utbildning. Några steg i det arbetet har vi redan tagit genom att fortsätta utveckla de utbildningar som vi har inom Fysioterapeuterna.

Att bidra för kollegors bästa i uppdraget som arbetsplatsombud, skyddsombud eller förtroendevald på annan position är tufft, men det är också ofta roligt och ett uppdrag där en får möjlighet att påverka och att förändra förutsättningar. Det skapar ett mervärde för dig som person men också för de kollegor som du företräder och för oss som profession. Så tack för ditt arbete!

Sedan mitten av 90-talet har det funnits möjlighet för fysioterapeuter och sjukgymnaster att bli specialist. Det görs genom en specialistutbildning som förvaltas, utvecklas och administreras av fack- och professionsförbundet Fysioterapeuterna. Att kunna specialisera sig är viktigt för den enskilde fysioterapeuten, men framför allt är det värdefullt för patienten och för hälso- och sjukvården. Att specialisera sig innebär en strukturerad vidareutbildning med tydliga mål som leder till fördjupning inom såväl klinik som akademi.

Nu är det mer än dags för en skyddad yrkesbeteckning av specialistfysioterapeut. Det är viktigt för oss som förbund, för vår professions legitimitet och för vår yrkestitel. En skyddad yrkesbeteckning och en reglerad utbildning kommer att leda till ökad tydlighet om vad specialistkunskapen innebär och tillför, möjlighet till en ökad tillgänglighet för patienterna och en ökad jämlikhet mellan de olika specialistområdena över hela landet.

Därför blev vi i förbundet väldigt glada när regeringen förra året tillsatte behörighetsutredningen som arbetar med just dessa frågor, samtidigt som de ser över reglering av fortbildning och möjlighet för fler professioner att arbeta med legitimation. Det är viktiga frågor som ständigt lyfts av våra medlemmar.

I behörighetsutredningen ingår jag som expert ett uppdrag där jag bidrar med den kunskap som jag har inom området och tillsammans med de andra experterna bidrar med breda perspektiv och strävar efter en helhetssyn. Det är ett viktigt uppdrag och betydelsefullt att vi som förbund är representerade.

För Fysioterapeuterna har frågan om skyddad yrkesbeteckning länge varit på agendan och det finns ett tydligt mandat från våra medlemmar att driva frågan. Det blev tydligt inte minst vid förbundets kongress i höstas. På hemsidan och i flera debattartiklar har vi har lyft varför frågan är viktig för oss.