Jag träffade Bengt i veckan. Bengt är 89 år och bor på ett särskilt boende. Han har under våren tränat med hjälp av ett digitalt hjälpmedel som han tyckte fungerade bra, men han saknade uppdateringar och blev lite uttråkad efter ett tag. Det digitala träningshjälpmedlet är en del i Nära vård-omställningen i Varbergs kommun. Genom att testa och utvärdera olika digitala hjälpmedel lär sig fysioterapeuter och patienter tillsammans vilka behov man har och kan då ställa tydliga och informerade krav på tillverkarna. Det är ett bra sätt att tillgodose att systemen blir just stödjande och inte styrande.

Bild från SKR

Med tanke på den ökande andelen äldre känns det rimligt och relevant att en del av Nära vård-omställningen fokuserar på en äldre målgrupp. Under de senaste veckorna har Socialstyrelsen och SKR presenterat rapporter med liknande fokus.

I Socialstyrelsens kunskapsstöd om hälso- och sjukvård i hemmet finns ett längre kapitel om just rehabilitering i hemmet, som i princip inte skiljer sig från annan rehabilitering, men där hänsyn i större utsträckning behöver tas till miljön och till närstående. Detta i sin tur leder till ökad personcentrering. Det finns ett behov av fler rehabprofessioner inom den kommunala hälso- och sjukvården, samverkan mellan huvudmän och att arbeta tillsammans utifrån patientens fokus. Att det idag är brist på fysioterapeuter inom många kommuner är oroande. 

I SKR:s sammanställning menar man att rehabilitering i hemmet i större utsträckning leder till ett personcentrerat arbetssätt. Undersökningen visar att rehabilitering i hemmet är utbrett och etablerat, inom såväl kommunal som regional verksamhet. Man arbetar utifrån vedertagna klassifikationssystem som ICF och det är flera målgrupper som inkluderas. Insatserna utförs i flera olika boendeformer utifrån personens behov och förutsättningar. Erfarenheterna är goda, med positiva resultat för individ, närstående, medarbetare och verksamhet.

Fysioterapeutens roll inom kommunal hälso- och sjukvård är självklar och tydlig. Forskningen är också tydlig när det gäller behovet av fysisk aktivitet och träning för äldre.

Det är inte hållbart med kortsiktiga eller enkla lösningar på problem som är komplexa och som har funnits under längre tid. Det ger hopp att besöka verksamheter som Varbergs kommun, där man tydligt arbetar med de fokusförflyttningar som behövs i omställningen. Vi behöver berätta om fler kommuner och regioner och deras arbete för en Nära vård. Hur ser det ut hos dig?

Inför veckan Vårdarena förberedde jag mig på att prata om uppgiftsväxling, eller workshifting, som det ibland också kallas. Ett begrepp som ibland upprör och som är lite klurigt beroende på vilket perspektiv man tar.

Ett yrke som utvecklas och där kunskapsbasen utvecklas förändras över tid. Vi arbetar inte idag på samma sätt som för tio, tjugo år sedan – våra yrken utvecklas i takt med kunskapen. Det finns ingen som gagnas av att vi försöker hålla kvar vid förlegade arbetssätt eller strukturer. När yrkesroller och arbetssätt förändras kan uppgiftsväxling vara ett bra sätt att ta tillvara kompetenser, utveckla teamarbete och öka förståelsen mellan yrkesgrupper. Men det behöver göras på ett klokt sätt och det behöver utgå från faktiska behov och i dialog med medarbetarna. Det är aldrig bra om professioner ställs emot varandra och bevakar sina arbetsuppgifter. Då finns en risk att vi tappar fokus på vårt gemensamma uppdrag: att ge bästa möjliga vård till patienterna.

Det finns flera utmaningar vid uppgiftsväxling. Som arbetsgivare behöver man tillgodose att kompetensen är den rätta. Det behövs tydlighet när uppdrag eller arbetsuppgifter förändras. Med utökade uppgifter och ansvar kommer också ett samtal om ersättning och en högre lön. Det behövs en tydlig tanke om varför det görs en uppgiftsväxling och det bör inte vara svårigheten att rekrytera som är den enda anledningen. Snarare än att vara ett försök till lösning på bemanningsproblem bör det vara ett försök till att använda resurser klokare och arbeta smartare, som tex Linda Hunter skrev om i DM förra veckan.

Andreas Thörneby skrev i veckan om att uppgifter kan vara enkla för att man har den kunskap och erfarenhet som man har, men för den som saknar detta kanske det är en svår och krävande uppgift. Och det är då som den rätta kompetensen blir så viktig- den som arbetsgivaren har ansvar för att tillgodose att medarbetaren har.

Vem som helst får inte göra vad som helst. Detta finns reglerat hos Socialstyrelsen och är kopplat till våra legitimationer. Det är dock förvånansvärt mycket som många får göra om man tillgodoser att kompetensen är den rätta. Men faktum är samtidigt att kultur och tradition ligger bakom en stor del av arbetsfördelningen på ett sjukhus – inte medicinska avvägningar eller regleringar. Dessa traditioner måste vi våga utmana för att föra vården framåt och klara utmaningarna vi står inför. Några exempel på workshifting är fysioterapeuter som bedömer tonus och injicerar Botox, fysioterapeut som första instans inom primärvården för personer med besvär från muskler och leder, eller när fysioterapeuten är ansvarig för återbesök efter en operation.

I veckan har jag träffat riksdagspolitiker från Socialutskottet för att vi ska lära känna varandra och för att prata om de frågor som är viktiga för oss fysioterapeuter. I samtalet utgår jag från rörelse som är ett av våra värdeord. Rörelse för välfärdens framtid, för livslångt lärande och för ett hållbart yrkesliv. Behoven av och förväntningar på hälsa, vård samt omsorg ökar. Vi lever allt längre och allt fler lever längre med sjukdom. För välfärdens framtid behöver vi arbeta annorlunda och i högre grad prioritera såväl förebyggande som hälsofrämjande insatser. Insatserna behöver också kunna följas upp, så att vi vet om de leder rätt och om resurserna används på bästa sätt.

Det finns idag politiska förslag om en utvecklad elevhälsa för att möta framtidens utmaningar. Det är ett arbete som vi ser fram emot att vara del av. Det finns också förslag på utvecklade arbetssätt för kvinnors hälsa med fokus på livslopp. Här spelar fysioterapeuter en viktig roll.

I rörelsen för livslångt lärande diskuterar vi förutsättningarna för kompetensutveckling under hela yrkeslivet och behovet av en statlig reglerad specialistutbildning för fysioterapeuter. Det handlar om tydlighet, tillgänglighet och jämlikhet för såväl arbetsgivare som patient. Den statistik vi har över var de specialistutbildade fysioterapeuterna finns är tydlig: det är inte jämlikt över landet.

Ett hållbart yrkesliv berör oss alla. Vi behöver schyssta förutsättningar för att utföra vårt arbete och för att använda kompetensen på rätt sätt. Några exempel är möjlighet till introduktion när du är nyanställd, tid för reflektion och lärande tillsammans och beslutsfattande utifrån evidens och patientens behov. I det hållbara yrkeslivet ligger också rätt lön för arbetet som utförs och för den kompetens som fysioterapeuter bidrar med i verksamheten.

Fysioterapeuter har mycket kunskap och kompetens som behövs för en framtida hållbar välfärd för befolkningen. Det är tydligt för mig och jag hoppas att de samtal jag haft i veckan bidragit till att det blir tydligare för fler och att de riksdagspolitiker som pratat med ser att det lönar sig att satsa på fysioterapeuter.

Bloggen tar påskledigt två veckor! Men för den som har tid över finns ett nytt avsnitt av En Podd i rörelse! Ett samtal om dåtid, nutid och framtid med Anders Ottosson. Önskar er alla en Glad Påsk!

I Nationella vårdkompetensrådet underlag från förra veckan läser jag att man föreslår införande av den nya yrkesrollen Avancerad specialistsjuksköterska (AVS) som en lösning på flera av de problem som finns inom svensk hälso- och sjukvård. Vidare läser jag om en sårbarhet inom den kommunala primärvården och den ökande mängd patienter inom kommunerna som har multipla och komplexa hälsoproblem med stort vård- och omsorgsbehov. Bemanningen och personalens kompetensutveckling har dessvärre inte följt med i utvecklingen mot att allt fler omsorgsmottagare har stora och sammansatta vård- och omsorgsbehov. Jag läser om hur kompetensutveckling och tydliga karriärvägar kan bidra till att fler vill välja välfärd och stannas kvar i yrket. Ju högre kompetens en medarbetare har desto fler patienter kan få en patientsäker bedömning och behandling. Man tänker också att detta skulle kunna stärka de förebyggande insatserna, skapa ökad kontinuitet för patienten samt minska risken för vårdskador.

Gott så. Den här bilden är vi många som ser och berättar om. Den är giltig för alla oss som arbetar inom hälso- och sjukvården. Nationella vårdkompetensrådets förslag kan därmed ses som lite ensidigt och jag räknar med att det kommer att följas av fler förslag som berör fler yrkesgrupper. Förhoppningsvis kommer också inom kort ett förslag om behovet av införa specialistfysioterapeuter för en högre kvalitet och för patientsäkerhetens skull.

Införandet av nya yrkesroller behöver, för oss fysioterapeuter likväl som för sjuksköterskor, göras på ett systematiskt och kvalitetssäkert sätt. Vi önskar att man även för vår profession genomför en ytterligare översyn i fråga om bl.a. utbildningsvägar samt yrkesrollens funktion. Innehållet i utbildningen ska spegla behoven i den svenska vårdkontexten och ett införande av specialistfysioterapeuter skulle kunna innebära en ökad patientsäkerhet genom att tillföra både kontinuitet och kompetens i vårdkedjan.

Vi ser att fysioterapeuters specialistordning behöver blir statligt reglerad för att det ska finnas en jämlik tillgång till specialister över landet och även inom de olika områden som en fysioterapeut idag kan bli specialist. Det behöver också finnas jämlika förutsättningar för kompetensutveckling oavsett profession. Det behövs en enhetlig och kvalitetssäkrad utbildning.

Det är bra att man föreslår ytterligare översyn inför införande av AVS och vi föreslår att man i det arbetet också inkluderar översyn av andra professioners möjligheter att bli specialister. Den översynen behöver inkludera utformningen av utbildningen, utbildningens längd och innehåll, betydelsen av en specialistfysioterapeut, införande av specialisttjänster. Fysioterapeuterna bidrar gärna i det arbetet. Vi har i veckan tillsammans med arbetsterapeuter, logopeder och dietister tillskrivit Sveriges utbildningsminister Mats Persson samt sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson om det nu är läge för att statligt reglera specialistutbildning för fler av vårdens professioner, som vi också skriver om här.

Jag sitter ner och skriver det här- och sitter är vi många som gör- alldeles för mycket. Nya studier visar att den som är i övre medelåldern sitter still 9-10 timmar om dagen. Svenska ungdomar sitter stilla drygt 10 timmar och 5-åringar 9 timmar om dagen. Och hälften av oss har nedsatt kondition. Hur vi rör oss och vad vi orkar och kan påverkar alla aspekter av hälsa.

Det borde finns möjlighet och utrymme att skapa förändring här. Det är det många som vill och arbetar med i både stort och smått. En ny undersökning visar att åtta av tio svenskar hellre vill ha recept på fysisk aktivitet än läkemedel, och endast en av tio var kritisk till fysisk aktivitet på recept. Det är bra siffror som ger oss möjligheter att arbeta för att förebygga och behandla flera av våra största folkhälsoproblem med hjälp av fysisk aktivitet.

Fysisk aktivitet på recept är ett av de verktyg som fysioterapeuter arbetar med för att öka fysisk aktivitet. Det är ett recept som fungerar oavsett kön, ålder eller funktionsnivå. Ett verktyg som skulle kunna användas betydligt mer men där förutsättningar för att använda det ser olika ut över landet. Det är därför glädjande att man från politiskt håll nu vill satsa på Fysisk aktivitet på recept, FaR, på olika sätt. Ökad fysisk aktivitet är win-win för såväl samhälle som för individ och för såväl ekonomi som miljö. Det bidrar till exempel till minskad användning av hälso- och sjukvård och till minskat läkemedelsanvändande.

Det är med andra ord hållbart att satsa på fysisk aktivitet. Och det är hållbart att satsa på fysioterapeuter i det fortsatta arbetet för fysisk aktivitet. Vi behövs i ledande position där vi bidrar med vårt fokus på helhet, kropp och rörelse. Fysioterapeuter i elevhälsan bidrar med kunskap och kompetens kring fysisk aktivitet och motorik till alla oavsett förutsättningar. Fysioterapeuter i samhällsplanering bidrar till att skapa miljöer som stimulerar till fysisk aktivitet och rörelse. Fysioterapeuter på arbetsplatserna bidrar med kunskap om hur vi anpassar fysisk aktivitet utifrån individens förutsättningar.

Vad får personer som lever med övervikt eller obesitas för bemötande i hälso- och sjukvården? Är det BMI eller är det symtomen som man söker för som avgör hur du bemöts, eller vilka råd och vilket stöd du får? Alltför många berättar om brister i bemötandet. Som patient kan man bemötas utifrån fördomar i stället för kunskap, få råd som inte hjälper och ibland få höra kränkande kommentarer.

Att motverka detta och att sprida kunskap kring obesitas är en av de uppgifter som Överviktscentrum vid Akademiskt specialistcentrum i Region Stockholm har. Och det gör de med framgång. Det är en av anledningarna till att de i år får Fysioterapeuternas Kvalitetspris vilket du kan läsa mer om i Fysioterapi.

Fysioterapeuternas kvalitetspris delas ut till verksamheter som har tagit initiativ till och genomfört förändringar som ökat värdet för patienterna och som kan inspirera andra till förbättringsarbete i hälso- och sjukvården.

Överviktscentrum vid Akademiskt specialistcentrum i Region Stockholm är en verksamhet som arbetar med och för personer med obesitas. De arbetar med beteendeinriktad behandling för personer med obesitas. I behandlingen ingår föreläsningar om kost och fysisk aktivitet, men också samtal i grupp eller enskilt med handledare. Behandlingen utgår ifrån den enskilda personens behov. Överviktscentrum arbetar teambaserat och samtliga professioner har kunskaper om samtalsmetodik inom ett kognitivt förhållningsätt. Deras uppdrag är viktigt för såväl individ som för samhälle.

Överviktscentrum är också en föregångare i att involvera patienter och patientföreträdare i arbetet med kvalitetsutveckling. Patientföreträdare medverkar i möten och deltar i utvecklingen av information och utbildningar. Det finns också ett nära samarbete med patientföreningen HOBS- Hälsa oberoende av storlek.

Den vård som Överviktscentrum bedriver borde finnas tillgänglig i alla regioner och för alla personer som har behov av stöd, kunskap och förändring. Deras kunskap om bemötande borde också spridas till alla hälso- och sjukvårdsverksamheter oavsett inriktning, vårdnivå eller huvudman. Var vi än arbetar möter vi personer med övervikt eller obesitas och vi behöver reflektera kring vårt bemötande och våra egna fördomar.

Återkommande rapporteras om minskad fysisk aktivitet hos barn och unga med konsekvenser för hur barnen mår både kroppsligt och mentalt. Nedstämdhet, huvudvärk, smärta i rörelse- och stödjeorganen är allt för vanligt förekommande. Hos barn och unga med funktionsnedsättningar blir detta ännu tydligare eftersom de kan behöva individuellt anpassat stöd för fysisk aktivitet.

Jag skulle tro att vi är överens om att barns och ungas hälsa är en förutsättning för ett framtida hållbart samhälle. Alla som arbetar med barn och unga behöver samlas kring målet att uppfylla Barnkonventionens intentioner om alla barns rätt till ett liv i hälsa. Sverige behöver en modern elevhälsa med en tydlig strategi för förebyggande och hälsofrämjande insatser. Elevhälsan har redan idag ett uppdrag att arbeta förebyggande och hälsofrämjande, men det saknas en tydlig strategi och ett systematiskt utvecklingsarbete när det gäller detta arbete. Många vittnar om att elevhälsoarbetet idag framför allt inriktas på att åtgärda problem som redan uppstått – att det blir händelsestyrt i stället för strategiskt och målinriktat.

Sveriges barn och unga förtjänar en elevhälsa med ett bredare uppdrag, som också arbetar förebyggande i större utsträckning. Barn och unga behöver starkare stöd och mer kunskap för ett liv med fysisk aktivitet, hälsosamma matvanor, god sömn och andra faktorer som bidrar till ett liv i hälsa. När vi kan fokusera på att arbeta för att stärka elevens egna förmågor och främja egenmakt får barnet bra verktyg för en god hälsa genom hela livet. Med en tydlig vägledande strategi och nya arbetssätt kan hela teamet runt barnen bidra till detta. Ett gott exempel är det forskningsprojekt om Aktiva transporter som genomförs i Luleå, med utgångspunkt från barnen och med tydliga barnkonsekvensanalyser.

Elevhälsans professioner är viktiga i skolan. För en modern elevhälsa som möter dagens och morgondagens utmaningar behövs det en gemensam nationell strategi för det förebyggande och hälsofrämjande elevhälsoarbetet. Det behövs ett personcentrerat arbetssätt och en översyn av elevhälsans professioner. Våra barn och unga behöver fler kompetenser som kan finnas närmare och ge tidiga insatser och stöd när risk för ohälsa finns. Detta skriver vi om här.

Ett team med fler professioner i elevhälsan kan göra stor skillnad för många barns och ungas hälsa. Det bör vara en självklarhet med fysioterapeut i elevhälsoteamet. Det lönar sig för barn och unga såväl som för skolan.

Det är varken hållbart eller önskvärt att det är upp till varje enskild yrkesverksam fysioterapeut eller enhetschef om kvalificerad kompetens finns på plats för att möta patienternas behov eller ej. Det blir sårbart, personbundet och ojämlikt. Det är inte heller jämlikt att olika legitimerade professioner har olika förutsättningar för specialistutbildning och karriärutveckling. Fysioterapeuter är idag till stor del ansvariga för egen kompetensutveckling och en avsevärd del av denna sker på egen bekostnad och på fritiden. Det är varken rimligt eller hållbart att det är så ovanligt med utbildningsanställningar och specialisttjänster för fysioterapeuter.

Sedan 1993 har det varit möjligt som sjukgymnast och fysioterapeut att bli specialist inom 17 olika områden. Det är en möjlighet som administreras och utvecklats av Fysioterapeuterna. Men nu är det sedan länge dags för en statligt reglerad specialistordning även för fysioterapeuter. Vi behöver en statligt reglerad specialistordning med gemensamma mål för, och styrning av, fysioterapeuters viktiga specialistkompetens.  Det skulle ge en tydlighet kring vilken kunskap och kompetens man behöver ha för att få kalla sig specialist inom fysioterapi.

Specialistutbildade fysioterapeuter är en stor tillgång i verksamheterna och utför avancerade insatser inom exempelvis onkologi, neurologi, pediatrik och äldres hälsa. Genom vårt arbete med till exempel förebyggande och hälsofrämjande insatser minskas behovet av resurskrävande vårdinsatser och stärker i stället personers självständighet och möjlighet att leva i hälsa. Det är en vinst både för personen och för samhällets gemensamma resurser.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Det är ett initiativ som vi välkomnar. Men staten behöver även ta ett tydligt ansvar för att säkra tillgången till specialistkunskap inom vår profession, så att hela befolkningen får förutsättningar till specialiserad vård på lika villkor. Det lönar sig för både samhället och för patienter. Det borde också löna sig för oss fysioterapeuter! 

Jag har fött tre barn – tre olika graviditeter och tre olika förlossningar. Det är unika händelser för mig och vår familj. Varje dag och varje minut sker unika händelser när ett barn föds. Händelser som präglar alla som deltar. Det känns därför orimligt att det fortfarande finns omotiverade skillnader i vård för olika grupper av kvinnor till exempel för dem som behöver extra stöd på grund av förlossningsrädsla, får allvarliga bristningar och som går på eftervårdsbesök. Det är inte heller rimligt att vården är svårnavigerad för de flickor och kvinnor som har problem med premenstruellt syndrom, premenstruellt dysmorfiskt syndrom, endometrios, sexuell lust och funktion eller klimakteriebesvär.

Eftervården är ett av område som behöver utvecklas då det fortfarande idag är många som inte vet vart de ska vända sig för att få hjälp med fysiska och psykiska besvär efter graviditet och förlossning. Väntetiderna kan vara långa för den som drabbas av tex genital smärta, urininkontinens och framfall. Tillstånd som inte är akuta, men som har stor påverkan på hälsa och livskvalitet.

Därför är det bra att SKR och regeringen nu är överens om att det behövs ett långsiktigt utvecklingsarbete för att uppnå en mer personcentrerad, tillgänglig och jämlik mödrahälsovård och förlossningsvård. Det är bra med tydlighet kring en sammanhängande vårdkedja med ett hälsofrämjande arbetssätt och att eftervården sömlöst tar vid för att följa upp kvinnans hälsa efter förlossningen och erbjuder vård och behandling vid fysiska och psykiska besvär. Det är också bra att alla kvinnor ska erbjudas minst ett eftervårdsbesök efter förlossning och att då även få erbjudande om rehabilitering med stöd av fysioterapeut. Rehabilitering och stöd av fysioterapeut bidrar till ökad kunskap hos kvinnan och därmed ökad möjlighet att påverka. Det ger förutsättningar för förbättrad hälsa och livskvalitet.

Detta blir tydligt när jag besöker Meja Kvinnohälsa – en av många fysioterapikliniker i landet som valt att fokusera på kvinnor och kvinnors hälsa. Tack till Emma Regberg, Elin Eriksson och Marina Kalafatides (som var med en patient när bilden togs) som delade med er av tid, kunskap och erfarenhet. På bilden också Christine Lorne, primärvårdsregionråd i Region Stockholm.

Överenskommelser i all ära, men nu behövs det verkstad. Det behövs system inom primärvården där besök tillåts ta tid, det behövs vidareutbildningar för de fysioterapeuter som vill fördjupa sig i området och det behövs satsningar på fler fysioterapeuter inom såväl primärvård som specialistsjukvård. Det lönar sig.

Arbetet för omställning till god och nära vård fortsätter och det är viktigt. SKR och regeringen slöt nyligen en överenskommelse och i potten ligger 6 394 miljoner kronor som ska användas för att öka tillgänglighet, kontinuitet, samordning och trygghet för patienter. I omställningen är också behovet av rätt förutsättningar för hälso- och sjukvårdens medarbetare en viktig faktor. God och nära vård definieras med utgångspunkt i patientens behov och handlar därmed om förhållningssätt för en mer personcentrerad hälso- och sjukvård. Det är gott så.

Primärvård, som utförs av både kommuner, regioner och privata utförare, ses som basen och navet för vården, men jag ser svårigheter med att särskilja en vårdnivå från de övriga. Det behövs snarare en ökad samverkan mellan vårdnivåer och ett samtal om var framtidens specialister ska finnas. Om framtidens hälso- och sjukvård ska bedrivas nära patienten, då är det också där som specialisterna behöver finnas. Men är vi redo för det? Är det ett samtal som pågår? Henrik Nyström skriver i Dagens Medicin om att samarbetet och möjligheten att konsultera varandra måste öka om vården ska bli effektiv och patientcentrerad. Det är klokt. Vi behöver inkludera alla delar av hälso- och sjukvården och kan inte exkludera specialistsjukvården.

Detta samtidigt som Ida Kåhlin, ordförande i Sveriges Arbetsterapeuter, i Altinget beskriver en bristande förankring gällande kunskap och förutsättningar att arbeta i linje med god och nära vård bland arbetsterapeuter i primärvården. Det finns sannolikt fog för att den bristande förankringen också kan ses hos andra professioner.

Det är bra att delar av de medel som betalas ut går till att utveckla primärvården på landsbygden. Det är bra att medel ges för att utveckla förutsättningarna på arbetsplatsen och för att utbilda vårdens framtida medarbetare. Här borde fler professioner ges möjlighet att utbilda sig till specialister – för fler specialister behövs.

Men vi behöver också ett bredare och mer inkluderande samtal, såväl vertikalt som horisontellt. För det är tillsammans som vi hittar formerna för arbete som bidrar till meningsfull, effektiv, trygg och säker hälso- och sjukvård för patienter och närstående. Men också en bättre arbetsmiljö för oss och bättre förutsättningar för ett hållbart arbetsliv.