Arbetet för omställning till god och nära vård fortsätter och det är viktigt. SKR och regeringen slöt nyligen en överenskommelse och i potten ligger 6 394 miljoner kronor som ska användas för att öka tillgänglighet, kontinuitet, samordning och trygghet för patienter. I omställningen är också behovet av rätt förutsättningar för hälso- och sjukvårdens medarbetare en viktig faktor. God och nära vård definieras med utgångspunkt i patientens behov och handlar därmed om förhållningssätt för en mer personcentrerad hälso- och sjukvård. Det är gott så.

Primärvård, som utförs av både kommuner, regioner och privata utförare, ses som basen och navet för vården, men jag ser svårigheter med att särskilja en vårdnivå från de övriga. Det behövs snarare en ökad samverkan mellan vårdnivåer och ett samtal om var framtidens specialister ska finnas. Om framtidens hälso- och sjukvård ska bedrivas nära patienten, då är det också där som specialisterna behöver finnas. Men är vi redo för det? Är det ett samtal som pågår? Henrik Nyström skriver i Dagens Medicin om att samarbetet och möjligheten att konsultera varandra måste öka om vården ska bli effektiv och patientcentrerad. Det är klokt. Vi behöver inkludera alla delar av hälso- och sjukvården och kan inte exkludera specialistsjukvården.

Detta samtidigt som Ida Kåhlin, ordförande i Sveriges Arbetsterapeuter, i Altinget beskriver en bristande förankring gällande kunskap och förutsättningar att arbeta i linje med god och nära vård bland arbetsterapeuter i primärvården. Det finns sannolikt fog för att den bristande förankringen också kan ses hos andra professioner.

Det är bra att delar av de medel som betalas ut går till att utveckla primärvården på landsbygden. Det är bra att medel ges för att utveckla förutsättningarna på arbetsplatsen och för att utbilda vårdens framtida medarbetare. Här borde fler professioner ges möjlighet att utbilda sig till specialister – för fler specialister behövs.

Men vi behöver också ett bredare och mer inkluderande samtal, såväl vertikalt som horisontellt. För det är tillsammans som vi hittar formerna för arbete som bidrar till meningsfull, effektiv, trygg och säker hälso- och sjukvård för patienter och närstående. Men också en bättre arbetsmiljö för oss och bättre förutsättningar för ett hållbart arbetsliv.

De är dags för en ny svensk cancerstrategi. Den nuvarande togs fram för 14 år sedan och sedan dess har mycket förändrats. I den plan som nyligen togs fram av EU vill man fokusera på hela sjukdomskedjan och fyra huvudområden: förebyggande arbete, tidig upptäckt, diagnos och behandling, samt bättre livskvalitet för cancerpatienter och canceröverlevare. Det är viktiga områden med tydliga målsättningar och tidsatt plan, men området rehabilitering saknas. Allt fler lever allt längre med cancer och därmed är det fler som har följdverkningar av sjukdom och behandling. För dem och för deras anhöriga är cancerrehabilitering ibland ovärderligt för att ha en bra livskvalitet.

Inom cancerrehabilitering arbetar team med olika professioner som med sina kompetenser bidrar till ett helhetsomhändertagande för såväl patient som närstående. Vid cancercentrum finns numera en utbildning i cancerrehabiltering för dig som arbetar inom primärvården. Fysioterapeuter är en självklar profession i arbetet med rehabilitering. Vi bidrar bland annat med kunskap om individuellt anpassad fysisk aktivitet och träning men också med kompetens inom smärta och med stöd för beteendeförändring. Fysisk aktivitet bidrar till att minska fatigue, förbättra funktionsförmåga och hälsorelaterad livskvalitet för personer med en cancerdiagnos. Vi vet också att en ökad kondition och muskelstyrka för vissa cancertyper bidrar till att minska risken för återfall och förbättra överlevnad. Träningen behöver dock anpassas utifrån mående och hänsyn behöver tas till pågående sjukdom och var i behandlingen man befinner sig. Detta är fysioterapeuter bra på.

Om behandlingarna blir bättre och om fler lever längre med och efter en cancerdiagnos behöver vi också förändra hur vi tänker om cancer. Akut omhändertagande och medicinsk behandling är det första som behövs, men i såväl akut som kroniskt skede är det också viktigt med insatser för hälsa och välbefinnande.

Idag ser möjligheten till cancerrehabilitering olika ut i olika regioner. Vår gemensamma strävan mot en jämlik vård över hela landet, måste också innefatta insatser för rehabilitering. Därför bör en ny cancersstrategi också inkludera rehabilitering som ett huvudområde.

IVO har genomfört granskningar av 27 akutsjukhus i landet. Samtliga kritiseras för brist på personal och vårdplatser, och Ivo bedömer att patientsäkerheten inte kan garanteras. Det är som Sofia Wallström, generaldirektör för Inspektionen för vård och omsorg (IVO), säger en nivå som inte är värdig svensk sjukvård. Jag är inte förvånad. Vi har varit på väg mot detta allvarliga läge under en längre tid och regionerna har ett stort ansvar i detta genom att inte satsa på medarbetarna och arbetsmiljön.

Det är och har länge varit hög belastning för medarbetarna inom välfärden. Fysioterapeuter inom akutsjukvården berättar om att de flyttas mellan avdelningar, att de används för uppgifter som inte motsvarar deras kompetens eller utbildning. Fysioterapeuter inom primärvården berättar om höga krav på produktion som påverkar kvalitet och arbetsmiljö. Fysioterapeuter inom kommunal hälso- och sjukvård används för att släcka bränder, kompetensen tas inte tillvara och används inte på bästa sätt. Fysioterapeuter i eget företagande får ständigt förändrade förutsättningar för sitt arbete, vilket försvårar möjlighet till ett tryggt företagande.

Berättelserna är många och det oroar mig. Fysioterapeuternas medlemmar tycker om sitt yrke, men denna välvilja får inte utnyttjas. Regeringen, regionerna och kommunerna måste kraftsamla för att komma till rätta med problemen inom vården. Man måste satsa på sina medarbetare och prioritera arbetet för en god och säker arbetsmiljö.

Men det finns ljusglimtar. Beslutet om en nationell plan för kompetensförsörjning, som regeringen kommunicerade under förra veckan ser lovande ut. Det är ett tecken på att regeringen lyssnat på oss företrädare för fack- och professionsförbund inom hälso- och sjukvården. En nationell kompetensförsörjningsplan som omfattar alla professioner och huvudmän är efterlängtat, och nödvändigt för att hälso- och sjukvården ska kunna rekrytera nya medarbetare, behålla de vi har och inte minst för att vi ska kunna rusta oss för den omställning till nära vård som vi står mitt uppe i.

Det är ett viktigt område där SKR och regering behöver jobba tillsammans. Det går inte längre att skyffla bollen mellan olika aktörer. Det behöver ske tillsammans men med tydlig ansvarsfördelning.

SKR:s rapport om strategisk kompetensförsörjning blir en bra start för den dialogen och en bra utgångspunkt. I rapporten lyfts det kommande behovet av medarbetare inom välfärden. Ett behov som är verkligt. För fysioterapeuter kommer det att behövas ytterligare 2000 utbildade fram till 2031.

Kompetensförsörjning, arbetsmiljö och patientsäkerhet går hand i hand och påverkar varandra. Det är nu också dags att regering, regioner och kommuner går hand i hand – för ni påverkar varandra och förutsättningarna för medarbetarna.

I veckan som gick var det 80 år sedan fackförbundet för sjukgymnaster bildades. 10 januari 1943 hölls det konstituerande mötet för KLSR, Kvinnliga Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund, med 277 sjukgymnaster som medlemmar. Sedan dess är det mycket som hänt med såväl förbundet som yrket. Till en början kunde till exempel endast kvinnor bli medlemmar och det skulle dröja 16 år innan män släpptes in i förbundet. Sedan 2014 är den formella titeln på professionen fysioterapeut och i samband med det bytte också förbundet namn till Fysioterapeuterna.

Att arbeta som fysioterapeut innebär många möjligheter. Uppdraget och yrket är brett och varierande. Majoriteten av våra medlemmar arbetar inom regionerna tätt följt av kommunerna och den privata sektorn. Det är inte enkelt att ge en komplett bild av vad fysioterapeuter kan göra med den bredd i kunskap och kompetens som professionen har.

Men det behöver sägas att vi har olika kunskap och kompetens. Vi är inte rakt av utbytbara! Fysioterapeuten med kunskap inom neurologisk fysioterapi är inte utbytbar mot den som har kunskap inom psykiatrisk fysioterapi. Den som har lång erfarenhet inom pediatrisk fysioterapi är inte utbytbar mot den som arbetat med reumatologi.

Fysioterapeutens insatser syftar till att främja hälsa och att minska ohälsa och lidande. Vi strävar efter att vidmakthålla eller återvinna optimal rörelse och funktionsförmåga och delaktighet i samhällslivet hos personer som drabbats av sjukdom eller skada. Vi arbetar med hälsofrämjande, sjukdomsförebyggande, terapeutiska och habiliterande/rehabiliterande insatser.

Vi arbetar personcentrerat och med ett individuellt fokus- även om behandlingen ibland sker i grupp. Vi möter gammal som ung utifrån personens egna förutsättningar.

Som patient på sjukhuset möter du fysioterapeuten som gör dig starkare inför operation och som ser till att du kommer ur sängen efteråt. Inom primärvården möter du fysioterapeuten för dina problem i axlar och rygg men också om du besväras av depression. Inom kommuner möter du fysioterapeuten för att få ett hjälpmedel utprovat och för att öka din styrka och därmed minska risk för fall. Du som äger en häst kanske får hjälp av en fysioterapeut med rehab efter en skada på hästen. På arbetet hjälper fysioterapeuten dig med anpassning av din arbetsplats. Det är några exempel på var du kan möta en fysioterapeut och det finns många andra sammanhang – men oavsett var så vet du att vårt fokus är din hälsa, din rörelse och din funktion. 

2022 går mot sitt slut, det har som vanligt varit ett händelserikt år som påverkat oss och vår vardag ur flera perspektiv. I årets sista blogg sammanfattar jag med några bilder och lite text.

2022 blev året då FS efter 18 månaders digitala möten för första gången fick ses fysiskt och då passade vi såklart på att bli fotograferade. Våra digitala möten har börjat med en incheckning och ibland med utgångspunkt från en bild. Vilken igelkott känner du dig som idag?

I år gick Kvalitetspriset till hemsjukvården i Karlskrona, för den balansträning för äldre som bedrivits sedan 2018. Aktiviteten har lett till att livskvaliteten ökat för de deltagande personerna. Priset till Årets fysioterapeut gick till Lisa Keller Altvall för sitt moderna och aktuella arbete inom området kvinnors hälsa. Lisa arbetar på rehabmottagningen vid Närhälsan i Angered.

15 debattartiklar blev det i år! Artiklarna speglar bredden i vårt uppdrag och berör bland annat lönefrågan, ojämlik tillgång till specialister, äldreomsorg, fysioterapeuters roll inom kvinnors hälsa och den naturliga kopplingen mellan hållbarhet och fysioterapi.

Vi påverkar genom debattartiklar men också genom andra aktiviteter som till exempel Vårdarenan, riksdagsseminarium om rehabilitering och Fysion snackar valet, som lyfte resultaten från den valundersökning vi gjort bland regionpolitikerna. I Almedalen deltog vi i många samtal och var också arrangörer till två seminarier, ett om rehabilitering inom äldreomsorgen och ett om arbetsmiljö.

Det internationella arbetet är viktigt och i år har vi träffat våra nordiska kollegor i Stockholm och våra europeiska kollegor i Prag. Särskilt nöjda var vi med att få igenom vår motion om en framtidsanalys och ett ställningstagande om att arbeta för Agenda 2030. Annie Palstam i förbundsstyrelsen har deltagit i den arbetsgrupp som tagit fram europeiska regionens ställningstagande inom hållbarhetsområdet. Det är viktigt och bra att påverka i de sammanhang där vi befinner oss.

I oktober var det så äntligen dags för Halvtid där förtroendevalda ses för att arbeta tillsammans med aktuella frågor. I år var det fokus på förbundets kommande strategi och vi fick också en första titt på den nya varumärkesplattformen.

Och så slutligen vill vi önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År! Bloggen tar jullov och är tillbaka igen i januari.

I veckan fick jag möjlighet att tillsammans med andra fackförbund diskutera välfärdens framtid och tankar om kompetensförsörjning vid ett rundabordssamtal med Socialdemokraterna. Detta är vad jag sa efter att jag gjort en kort presentation av Fysioterapeuterna.
Jag vore väl en dålig fackordförande om jag inte sa att det behövs mer pengar till välfärden för det gör det sannolikt. Det är oroande med de stora fluktuationerna över tid som vi ser inom kommuner och regioner och det försvårar för allas vårt arbete. Satsningar behöver vara tydligt riktade och långsiktiga för att kommuner och regioner ska ges förutsättningar att kunna planera för mer än ett år i taget. Satsningar behöver kunna följas upp så att man ser att pengarna går dit de är menade. Om det är kompetensutveckling för medarbetarna som är i fokus eller om det är vårdplatser så vill vi kunna se resultat.

Likväl som vi tror på förebyggande insatser inom hälso- och sjukvården tror vi att man i förebyggande syfte behöver öka finansieringen av våra grundutbildningar. Fysioterapeutprogrammet har fortsatt högt söktryck och vi skulle rent teoretiskt kunna antingen utöka antalet platser eller starta en ny utbildning. Det finns alltså utrymme för att vi ska blir fler, men när utbildningsorterna får erbjudande är finansieringen för låg för att de ska kunna tacka ja. Ett annat problem är bristen på platser för verksamhetsförlagd utbildning (VFU) som stoppar upp. Och apropå VFU så är det ett område där vi behöver våga tänka nytt. För det är genom VFU som studenter får upp ögonen för nya arbetsområden och andra arbetsfält. Exempelvis finns det idag fysioterapeutstudenter som har sin VFU inom ungdomshälsan eller elevhälsan, vilket är mycket positivt.
När det gäller kompetensförsörjning tycker vi att nationella vårdkompetensrådets förslag om nationell samordning för fortbildning för vårdens ALLA professioner är bra. Det är inte rimligt att tro att en grundutbildning för 10-15 eller 30 år sedan ska ha en aktualitet för ett helt yrkesliv. Att specialisera sig är en naturlig del av ett yrkesliv och bra för patient, verksamhet och den yrkesverksamma.

Att se och uppskatta småföretagande är en viktig del av kompetensförsörjningen – kanske framför allt i vårdglesa områden. Vår studentenkät visar att det finns intresse att jobba i glesbygd, men då måste arbetsvillkor och samhällsservice finnas på plats.

Det ska gå att göra karriär i sitt yrke. Vi vill att fler ska välja att stanna kvar som fysioterapeut men då måste man kunna ges förutsättningar att utvecklas inom yrket. En sådan förutsättning skulle kunna vara en statligt reglerad specialisttitel för fysioterapeuter. Det känns som om det sedan länge är dags för en utredning av den frågan.

Arbetsmiljön då – ja det är ett område som vi alla här lyfter återkommande. Det finns problem och det finns många av våra yngre kollegor som tänker på att lämna yrket på grund av en otillräcklig arbetsmiljö där de upplever att de inte blir lyssnade på, att det bara är produktion som räknas och att det inte finns möjlighet till utveckling. Våra medlemmar kan inte välja att gå ner i tid. Det är deras lön för låg för.

Vi behöver bli fler som arbetar som fysioterapeuter. Och vi behöver ges bättre förutsättningar att arbeta utifrån den senaste evidensen och utifrån vår kompetens. Det är inte alltid patientens behov som väger tyngst, utan prioriteringar behöver i stället göras utifrån exempelvis vad som går snabbast eller utifrån kompetensen hos den som ska genomföra åtgärden. Så vill vi ju inte ha det.

Ni som opposition har nu en unik möjlighet att konstruktivt och nytänkande se till välfärden och dess behov. Och att se det med utgångspunkt från dem som välfärden är till för – för barnen, för äldre och för de som är mitt i yrkeslivet.
Vi som samlas här idag har också ett gemensamt ansvar för vi är dem som går före. Vi behöver dela våra medlemmars berättelser för att få till förändring men vi behöver också visa lösningar. Vi behöver visa att vi samarbetar och stöttar varandra för vi är alla en del av helheten. Jag tror att om vi tillsammans bidrar till en ljusare bild av hälso- och sjukvården så kanske det också blir fler som vill välja välfärd för sin framtida karriär. 

Jag lyssnade i veckan på söndagsintervjun med barnläkaren Hugo Lagercrantz. Det var ett bra samtal där han bland annat reflekterade kring hur vi inom vården pratar med barn och unga. Han beskrev vikten av att inte göra sig till i samtalet, att inte förställa sig för att därigenom tro att man kan nå barnet bättre. Att vara ärlig i samtal och att vara sig själv tror jag är viktigt i fler sammanhang.

Fysioterapeuter möter barn och unga i många situationer. Det kan vara i en självklar situation som tex inom pediatriken, på barnkliniken, på BUP eller inom habiliteringen men vi möter också barn som anhöriga eller som patienter i det som är tänkt som vuxenmiljö. I fysioterapeutens arbete med barn är samband mellan rörelse och hälsa och hur rörelse ger ett aktivt liv med hög livskvalitet viktiga aspekter. Rörelse och lek är bra verktyg för att möta barnet och hens familj. Genom rörelse och lek får vi hjälp att bedöma barn och ungdomars funktionsförmåga och behov av åtgärder, samt genomföra behandling. På Universitetssjukhuset i Lund arbetar man till exempel med miljöer som stimulerar till fysisk aktivitet när barnen kommer till sjukhuset. Att det inte bara blir att sitta och vänta. Någonting som gör att de får lust att röra sig. Det ska vara lätt att göra rätt.

För barn likväl som vuxna är det avgörande med de förebyggande och hälsofrämjande insatser som görs. Inom Fysioterapeuterna har vi i samarbete med Riksföreningen för skolsköterskor och Dietisterna tagit fram ett samtalsstöd som kan användas för samtal om levnadsvanor med barn och ungdomar. Ett bra hjälpmedel som ger stöd för den som för samtalet med barnet eller ungdomen och som bidrar till förutsättningar för ett personcentrerat arbetssätt.

Det är tillsammans, med vårt engagemang och vår kunskap, som vi kan göra skillnad för framtiden – bland annat genom att arbeta för våra barns hälsa och livskvalitet. I projektet Aktiva skoltransporter, vill man få barn att använda aktiva skoltransporter som att cykla eller gå till skolan. En omställning till aktiva transporter som ger miljöfördelar, ökad trafiksäkerhet och bättre hälsa. Här blir såväl Agenda 2030 som barnkonventionen tydligt. För Fysioterapeuterna är Agenda 2030 och barnkonventionen bärande dokument i allt vi gör. Genom att vara i rörelse såväl bildligt som bokstavligt bidrar vi till ett hållbart samhälle.

I veckan avslutades motionstiden för riksdagens ledamöter. Den allmänna motionstiden pågår normalt från riksmötets början till 15 dagar efter att regeringen lämnat budgetpropositionen till riksdagen. I år har det inkommit 2238 motioner med förslag på förändring och förbättring från våra riksdagsledamöter. Av dessa motioner tar nio upp fysioterapeuter och 54 tar upp rehabilitering.

I en av motionerna finns ett förslag om fysioterapeuters roll för kvinnors hälsa. Det är bra. Motionären föreslår en utredning gällande krav på fysioterapeutisk kompetens inom kvinnors hälsa vid eftervård efter förlossning. I motionen föreslås att efterkontrollen med barnmorska kompletteras med ett besök hos fysioterapeut med inriktning på kvinnors hälsa. Fysioterapeuters fokus på funktion gör att exempelvis en bäckenbottenundersökning kan bli mer ingående och bli ett bra komplement till barnmorskornas arbete. På samma vis som det kopplas in fysioterapeut vid muskelskada eller operation, borde det vara en självklarhet att ha tillgång till fysioterapeutisk kompetens efter förlossningen. Det ökar inte bara möjligheten till ett fungerande liv utan smärta för kvinnor, dessutom är det också samhällsekonomiskt effektivt då återkommande sjukhusbesök och sjukskrivingar kan förhindras. Kvinnors hälsa är ett område där vi fysioterapeuter bör ha en självklar plats. Det har vi skrivit om här och här.  

I en annan motion läser vi om fysioterapeutens roll i elevhälsan. Motionären beskriver vårt arbete med att främja motorisk utveckling, stärka fysisk självkänsla, och fysisk aktivitet som kan förbättra elevers arbetsmiljö och förutsättningar att ta del av undervisningen. Skolan är en viktig del i den kraftsamling som behöver göras för att förbättra den psykiska hälsan hos barn och unga. Ett rimligt antal elever per lärare, fler professioner (fysioterapeuter, arbetsterapeuter m.fl.) som bidrar vid sidan av det uppdrag lärarna har och en utbyggd barn- och ungdomshälsa som också inkluderar skolan är nödvändig. Motionären lyfter också fint det teamarbete som görs inom hälso- och sjukvården där olika kompetenser och professioner bidrar utifrån sitt kunskapsområde och anser att även inom elevhälsa och skolans värld kan fysioterapeuter bidra till att vara en resurs i de team som möte eleverna. Motionären anser slutligen att fysioterapeuter bör få en roll inom elevhälsan. Detta för att barn och unga ska få en ökad möjlighet till en balanserad fysisk och mental hälsa, samt en sundare livsstil. Det är bra. Elevhälsa är också ett område som vi skrivit om här.

När motionerna väl är inlämnade går den vidare till det riksdagsutskott som ansvarar för området som motionen tar upp. Ovanstående motioner går sannolikt till Socialutskottet som sedan är de som rekommenderar beslut för riksdagen. Motionärernas förslag är bra men en förutsättning för att de ska bli verklighet är att fysioterapeuter får bättre villkor (statlig reglering) för utbildning till specialist. Specialist kan man idag bli inom både kvinnors hälsa och inom pediatrik. När kommer vi att få se motionerna som föreslår statlig reglering av specialisttiteln?

Jag tycker att begreppet egenvård är lite klurigt. Sara Riggare visar i sin utmärkta bild hur hon utövar egenvård den absolut största delen av tiden och genom den noga följer, monitorerar och påverkar sitt eget mående.

WHO definierar egenvård som individers, anhörigas och närståendes förmåga att främja och vidmakthålla hälsa, förebygga sjukdom och hantera hälsorelaterade utmaningar med eller utan stöd av vårdpersonal, medan Socialstyrelsen definierar egenvård som en hälso- och sjukvårdsåtgärd som en legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal bedömt att en patient själv kan utföra (SOFS 209:6). Det känns lite begränsande – men det finns också en förståelse för att egenvård behöver definieras och begränsas ur ett patientsäkerhetsperspektiv.

För en fysioterapeut kan den smala definitionen till exempel innebära ett träningsprogram med övningar som du ska göra i hemmet. Inför att träningsprogrammet tas fram och gås igenom så har fysioterapeuten gjort en bedömning av lämplighet och om det är säkert att du utför detta i hemmet. I det fallet bidrar egenvården till en ökad frekvens av träningen och möjlighet att leva sitt liv utan täta kontakter med hälso- och sjukvården. 

Men om vi i stället utgår från WHO:s definition så är fältet för egenvård större. Det kan till exempel handla om medvetna val kring levnadsvanor. Genom att ändra min kost, öka min fysiska aktivitet eller sluta röka så påverkar jag mitt mående och min hälsa på längre sikt.

Egenvård innefattar också alla de patientutbildningar som ordnas av olika aktörer, som bidrar till mer kunskap om vad man själv kan göra för att påverka livskvalitet och välbefinnande. Den kanske viktigaste frågan som man behöver fundera kring är vem som är viktigast för att man ska må bra, trots sjukdom. Det är lätt att tänka att den medicinska expertisen har störst betydelse, men svaret är att det är du själv som främst kan påverka hur du klarar av att leva ett gott liv.

När vi historiskt pratat om att överleva och att därefter undvika sjukdom pratar vi idag i större utsträckning om att leva med sjukdom eller med funktionsnedsättning och att leva med god livskvalitet. Det är ett paradigmskifte där egenvården spelar en viktig roll.

Vi inom Fysioterapeuterna tänker att när människor får mer kunskap och ett ökat eget inflytande över sin vård, så förbättras hälsa och livskvalitet. Då tar personen själv tillbaka kontrollen – och det lönar sig.

När jag under de senaste veckorna pratat med kollegor inom äldreomsorgen så är det olika bilder som målas upp. Fysioterapeuternas uppdrag och ansvarsområden är varierande i storlek från ett boende till fem, från 50 brukare att ansvara för till 100, från att vara ensam i sitt uppdrag till att vara flera som arbetar tillsammans, från att veta hur man ska prioritera till att inte ha tydliga riktlinjer. Förutsättningarna för arbetet ser helt enkelt väldigt olika ut, vilket jag tror att de delar med många inom såväl den kommunala- som den regionala hälso- och sjukvården.

I utredningen Nästa steg- ökad kvalitet och jämlikhet i vård och omsorg för äldre personer lyfter utredaren Olivia Wigzell samordning, delaktighet, individanpassning, information, kontinuitet, trygghet, säkerhet, kompetens och ledarskap som viktiga faktorer för en väl fungerande äldreomsorg. Begreppen och deras innebörd ser jag också är som viktiga för arbetsmiljön för de som är yrkesverksamma inom området. Fysioterapeuterna har i veckan lämnat in vårt remissvar på utredningen. Där lyfter vi arbetsmiljöns betydelse, men också farhågan kring förslaget som rör funktionen medicinskt ansvarig för rehabilitering, MAR. Vi tycker att MAR ska finnas i varje kommun och det är viktigt att den kompetensen finns på ledningsnivå, för ett ökat fokus på förebyggande, hälsofrämjande och rehabiliterande insatser. Detta skriver vi om tillsammans med Sveriges Arbetsterapeuter i Dagens Medicin.

Kollegorna inom äldreomsorgen berättar också att de är nöjda med att själva ha stort ansvar för planering av arbetsuppgifter och upplägg av arbetsdagen. De beskriver vikten av kompetenta och tillgängliga chefer för att få stöd i prioriteringar och kompetensbeskrivningar. De beskriver samverkan mellan vårdnivåer och mellan olika yrkesgrupper för patienten och brukarens bästa. Det finns som alltid mer än en sida av myntet och de olika bilderna bidrar till en helhet. I veckans konferens om Arbetsmiljö för äldreomsorgen lyfter jag just detta och betonar betydelsen av att chefer arbetar tillsammans med medarbetarna, lyssnar på fackliga förtroendevalda och skyddsombud och att de vågar arbeta långsiktigt. För vi som arbetar fackligt vet ju att det som är bra för arbetsmiljön är också bra för patientsäkerheten. Och det som är bra för medarbetarna är bra för kvaliteten och resultatet för patienterna.