Det ska vara lätt att göra rätt hör man ibland, men vad är det som gör det lätt för den enskilde? Är det att det finns träningsanläggningar som är tillgängliga? Är det att informationen om den sport jag vill utöva är utformad på ett sätt som jag förstår? Är det att det finns tillgång till det hjälpmedel som jag behöver för att kunna prova på att cykla eller spela tennis? För personer som lever med funktionsnedsättningar är det inte alltid lätt att göra rätt.  

Tyvärr ser vi inte att tillgänglighet och kommunikation prioriteras eller att fritidshjälpmedel finns tillgängliga. Fysisk aktivitet har effekt på hälsa och motverkar sjukdom. Personer med funktionsnedsättning har ofta en sämre hälsa än befolkningen i övrigt. Det blir inte lätt att göra rätt när miljön skapar hinder eller när det finns normer som behöver brytas.

På måndagens konferens om jämlik hälsa delades många exempel på vad som behöver förändras och kan göras annorlunda. Utmärkta Fritidsbanken lyfte sitt projekt som strävar mot att det ska finnas fritidshjälpmedel att låna över hela landet. Idag lånar fyra av fem Fritidsbanker ut fritidshjälpmedel och ger möjlighet att prova på. Alla Fritidsbanker ska vara lättillgängliga och medarbetarna lär sig att kommunicera med och bemöta personer utifrån vars och ens behov.

Det finns också flera andra bra exempel på när rörelsen och tillsammans blir viktigare än funktionsnedsättningen. I Åre finns Totalskidskolan som är en skidskola för alla med en bestående funktionsnedsättning. Där kan man åka stående, sitski, biski eller skicart. I Sigtuna finns Funkisfiket som är en mötesplats för ungdomar med någon form av funktionsnedsättning eller diagnos. Här finns möjlighet att spela spel, måla, fika och prata. Och i min egen kommun finns Fotboll för alla där fokus är på fotboll och rörelse för alla. Det finns många goda exempel, men det behöver finnas fler för att det ska vara lätt att göra rätt för alla. Att kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse borde vara en rättighet. Det lönar sig för individen och för samhället.

Det är många kommuner och regioner som brottas med en tuff ekonomisk situation. Där avväganden behöver göras som ställer medarbetargrupper mot varandra och verksamhet mot verksamhet. Samtidigt vet vi att vi kommer att behöva vara fler som vill arbeta inom såväl kommunal som regional verksamhet nu och i framtiden. Det är en olycklig situation där kollegor varslas trots att det är brist på fysioterapeuter. Där kollegor omplaceras från verksamhetsutveckling till klinik. Där det är anställningsstopp och där det inte finns utrymme för kompetensutveckling. Det är risk att kortsiktiga lösningar leder till långsiktiga konsekvenser. Att inte satsa på kompetensutveckling är som Ann-Marie Wennberg Larkö säger i Dagens Medicin, att skjuta sig själv i foten.

Och att prioritera bort förebyggande insatser leder kanske till kortsiktiga ekonomiska resultat, men till långsiktiga konsekvenser för människors hälsa och när det gäller belastningen på hälso- och sjukvården. Vi får idag signaler från fysioterapeuter inom primärvården som oroas över att tjänster vakanshålls och att kollegor som går i pension inte ersätts. Vi hör att fysioterapeuters insatser inte följs upp och därmed inte heller räknas som en del i vårdcentralernas arbete. Vi hör att det som räknas är produktionstakt- många och korta besök- inte kvalitet och patientsäkerhet. Vi ser att ersättning för vårdval inte förändrats på många år. Allt detta är oroande både nu och för en framtid.

Bild från SKR.

I omställningen till nära vård berörs all vård, oavsett huvudman och oavsett vårdnivå. Men om vi verkligen menar att primärvården ska vara navet för all hälso- och sjukvård behöver vi tänka annorlunda. Det behövs ökade satsningar på primärvården för att den ska kunna arbeta med helhetsomhändertagande, god kvalitet och hög patientsäkerhet. I överenskommelserna läser vi om tillgänglighet, kontinuitet, samordning och trygghet för patienten. För att vårdens professioner ska kunna leverera detta behövs också rätt förutsättningar för hälso- och sjukvårdens medarbetare.  

I veckan uppmärksammas World Cancer Day med syfte att rikta ljuset mot cancer: upptäckt, behandling och rehabilitering och i Svenska Dagbladet lyftes behovet av individuellt anpassad rehabilitering för den som drabbas. Även sjukvårdsministern uttalar sig om att rehabfrågorna kommer att bli extra viktiga i den kommande nationella cancerstrategin.

Utklipp från artikel i Svenska Dagbladet

Vi är många som beskriver en bristande tillgång till rehabilitering och för den som erbjuds rehabilitering så ser erbjudandet väldigt olika ut. Cancerrehabilitering förebygger och reducerar följderna av cancersjukdom och främjar därigenom människors livskvalitet och hälsa. Prehabilitering och rehabilitering leder till patienter som är starkare, som har bättre hälsorelaterad livskvalitet, minskad fatigue och bättre utfall efter operation. Det innebär vinster för såväl den enskilde patienten som för samhället. Rehabilitering bör vara en självklar del av vårdkedjan för samtliga patienter och bedömning om rehabiliteringsbehov bör göras redan i början av vårdkedjan. Bedömning av behov görs bäst av medarbetare med kompetens inom rehabilitering. Fysioterapeuten behöver komma in tidigare i vårdkedjan för att bättre kunna förebygga och hjälpa patienterna att bibehålla funktionen innan de till exempel blir muskelsvaga.

Det finns inte en modell som funkar för alla när det kommer till cancerrehabilitering. För att hälso- och sjukvården ska kunna erbjuda det stöd som behövs krävs samverkan mellan många olika yrkesgrupper och olika kompetenser. Tillgång till multiprofessionella team som arbetar personcentrerat med rehabilitering – utgår från varje persons speciella förmågor, behov och förutsättningar – är avgörande för att liv som räddas också ska kunna levas. Idag finns det 21 specialistfysioterapeuter inom onkologi i Sverige. Det är en låg siffra med tanke på antalet personer som insjuknar årligen. Det finns inte ens specialister på alla landets specialistkliniker, vilket är det minsta man skulle kunna förvänta sig. Det saknas också specialister på landets palliativa avdelningar. Att bli och att vara specialist är en klinisk och akademisk fördjupning som bidrar till såväl djup som bredd inom kunskapsområdet. Här krävs det förändring! Nu!

Vårdgivarna måste börja efterfråga den specialistkompetens som kan göra så stor skillnad i livskvalitet för patienterna och i effektivitet för vården. Vår gemensamma strävan mot en jämlik vård över hela landet, måste också innefatta insatser för rehabilitering. Det borde vara rimligt att alla som lever med cancer och med konsekvenser av cancer, får tillgång till rehabilitering. Det ska vara behovet som styr och inte var i landet jag bor. Det behövs också en riktad satsning på forskning inom området samt uppföljning av kvaliteten på rehabiliteringen. Om detta och lite mer skrev vi i en debattartikel precis före jul. Den är lika aktuell nu.  

Dags för årets första blogg som tar sig an arbetet i Vårdansvarskommittén. Fysioterapeuterna är en av de 65 organisationer och enskilda personer som valt att svara på Vårdansvarskommittén öppna konsultation i början av januari. Vi tog hjälp av våra distrikt och sektioner för att svara på frågan om vilka problem/utmaningar inom hälso- och sjukvården som kommittén bör fokusera på.

I vårt svar tar vi upp fem punkter som vi anser att kommittén bör fokusera på:  

1. Hälso- och sjukvården är inte jämlik. Det finns stora regionala skillnader i kvalitet, tillgång till olika vårdinsatser och kompetenser beroende av var i landet du bor. Tillgången till specialiserad fysioterapi är mycket ojämlikt fördelad. Till exempel är specialistfysioterapeuter inom kvinnors hälsa i huvudsak begränsade till region Stockholm och Västra Götaland. Bor du norr om Gävle så finns det ingen specialist i din region. Här behövs en statlig reglering av specialistutbildningen, men också en genomlysning av vårdvalens konsekvenser i relation till bland annat jämlik vård, arbetsmiljö och förutsättningar för vårdens medarbetare.
2. Bristande kompetensförsörjning. Här behövs satsningar som kan koordineras nationellt till exempel gällande arbetsmiljö, kompetensutveckling, fortbildning och lön. Det är basen för att vi ska vilja välja välfärd och för att vi ska arbeta kvar inom hälso- och sjukvården. 
3. En sammanhållen vård. Vi ser en fragmentiserad vård som är uppdelad på olika huvudmän och saknar en nationell digital infrastruktur. Det skapar stuprör och glapp i vårdflöden, vilket innebär patientsäkerhetsrisker. Det är inte rimligt att patienterna ska tvingas vara budbärare mellan olika vårdgivare. Det är inte heller rimligt att rehabilitering ofta ses som ett parallellt spår, i stället för en naturlig del av vårdkedjan.
4. Styrning och finansiering som stödjer beslutade mål om förebyggande och rehabiliterande insatser. Det krävs medvetna satsningar på hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande insatser. Satsningar som inkluderar prioriterade grupper och som ger professionerna förutsättningar att arbeta utifrån evidens och med hög kvalitet. Styrande och vägledande dokument bör inkludera alla de professioner som finns i verksamheten. Precis som kunskapsstyrningen bör ha en bred representation av kompetenser.
5. Tillvarata all den kompetens som finns. För att hälso-och sjukvården ska lyckas med sitt uppdrag krävs att varje medarbetares färdigheter och förmågor tas tillvara. Fysioterapeuters kompetens bidrar till kostnadseffektivitet och högre patientsäkerhet när vi exempelvis arbetar som första instans för ledmuskelrelaterade besvär, inom primärvården på ortopedmottagningar eller på akuten.

I vårt svar lyfter vi också in de företagare som idag arbetar på LOF, ett välfungerande system för småskaligt företagande som är nationellt styrt och reglerat. Ett system som är en viktig del av valfriheten och där patientundersökningar visar en mycket hög patientnöjdhet. Det är ett exempel på hur ett nationellt system kan fungera som kommittén borde titta närmre på och lära av.  

Kanske kan den debatt som min ordförandelkollega Kristina Taylor skrev i Dagens Medicin i veckan hjälpa oss att tänka annorlunda och våga förändra våra hierarkier. Det kommer nog att behövas i den fortsatta arbetet med Vårdansvarskommittén.

2023 var året när Fysioterapeuterna som förbund fyllde 80 år. Året då vi såg tillbaka på den utveckling som skett inom professionen och även blickade framåt. Under 80 år har mycket förändrats – vår roll och vår kompetens är idag annorlunda mot 1943. Vårt ansvarsområde är bredare, vårt kunskapsfält är både bredare och djupare och forskningen inom fysioterapi har tagit stora kliv framåt. Fysioterapeuters kompetens kommer idag många till nytta och det finns också fler som idag ser möjligheten med vår unika kompetens. Det är inte ovanligt med fysioterapeuter i ledande eller utvecklande position. Allt detta är bra, men det finns fortfarande områden som behöver utvecklas och där jag ser att det inte tagits tillräckligt stora kliv.

Vi behöver en bättre lön med högre ingångslöner och med en löneutveckling under yrkeslivet som gör att det lönar sig att utbilda sig till fysioterapeut. Det finns idag möjlighet att röra sig mellan arbetsgivare och tjänster på ett annat sätt än 1943 och det är positivt för den egna löneutvecklingen, men det är fortsatt inte tillräckligt bra. Här krävs förändring

Vi behöver en grundutbildning på avancerad nivå som ger blivande fysioterapeuter goda förutsättningar att med vår ökade kunskapsbas, ökade ansvar och ökade arbetsområden kunna arbeta som fysioterapeuter. Det är i längden inte patientsäkert och bidrar inte till god kvalitet när blivande fysioterapeuter under kort tid utsätts för mycket information och för grund kunskap. Här krävs förändring.

Vi behöver en god arbetsmiljö där vi får utrymme till reflektion, påverkan och återhämtning. En arbetsmiljö som främjar professionellt lärande och samarbete är det som gör att vi väljer att stanna kvar. På en arbetsplats där den nyanställde får en god introduktion och där man som mer senior ges möjlighet att utvecklas, blir personalomsättningen lägre. Det gagnar såväl verksamhet som patienter. Här krävs förändring.

För att nå önskad förändring behöver våra beslutsfattare och chefer lyssna på professionerna. Vi behöver involvera dem som hälso- och sjukvården är till för. Vi behöver vara modiga och vi behöver ibland våga testa utan att veta fullt ut. Vi behöver kanske bryta regler. Vi behöver ställa frågan om vad som är viktigt för dig. Vi behöver se att det finns möjligheter och att vi kan vara en del i en förändring mot bättre förutsättningar. Det finns mycket kvar att arbeta för och jag ser fram emot 2024 då Fysioterapeuterna fortsätter sin resa framåt men först vill jag önska er alla sköna helger! Kanske ta tillfället i akt att lyssna på vår julpodd, ett dubbelavsnitt där två av de nominerade till Årets fysioterapeut diskuterar och reflekterar kring karriär.

I veckan hade vi förbundsstyrelsemöte och såg tillbaka på vårt 2023. För att komma framåt är det ibland viktigt att se tillbaka och reflektera tillsammans. Vad har vi gjort? Vad har vi åstadkommit? Har det lett till förändring i den önskade riktningen? Vad kan vi lära och hur kan vi göra annorlunda nästa gång.

Årets bloggar berör förändringar och skeden i svensk hälso- och sjukvård med ett fysioterapeutiskt perspektiv. Bloggarna berör bland annat arbetsmiljö, psykisk hälsa, nära vård, företagares möjligheter, rehabilitering, och vikten av att kompetens används rätt. Texter med ett fysioterapeutiskt perspektiv med syfte att leda till förändring och och förbättring av svensk hälso- och sjukvård och det samhälle som vi verka i. Nästa vecka kommer årets sista blogg som också tittar bakåt men kanske mest framåt.

Önskar alla en fin adventstid.

Bild av Zenia

Förra veckan deltog jag som reflektör i SKR:s ledarskapsprogram. Temat för dagen var uthållighet och att leda i förändring. Samtalet rörde sig bland annat kring hur vi samverkar för förändring, strukturer för förändring och om hur vi kan följa upp den förändring vi vill göra. Deltagarna i utbildningen navigerar i omställningen till Nära vård och delar erfarenheter och utmaningar med varandra. I omställningen är våra chefer viktiga, då de blir bärare av information mellan nivåer i vårt hierarkiska system. De behöver få tydliga mandat för att kunna leda på ett reflekterande och långsiktigt sätt. Vi behöver alla skifta vårt fokus. Vi behöver gå från en fabrikslogik till tjänstelogik. Vi behöver ändra vår kultur och vårt språk. Och inte minst prata mer om personer, relationer och samordning än organisation, produktion och stuprör.

Bild från SKR:s ledarskapsprogram

När vi planerar vår hälso- och sjukvård utifrån personens behov och förutsättningar sker ett kulturskifte och ett skifte av fokus som är nödvändigt för omställningen till god och Nära vård. Där utgångspunkten är patientens behov och förhållningssättet är att hälso- och sjukvården ska vara personcentrerad. Omställning till Nära vård sker här och nu och den är verklig. Det finns idag så många exempel på hur vi förändrar våra arbetssätt, vår kultur och hur vi tänker kring vårt arbete. Det finns exempel i Skåne där de arbetar med digital cancerrehabilitering. Det finns exempel i Västerbotten där insatser planeras utifrån personernas behov. Vilka exempel ser du i ditt närområde? För att hålla tempot och drivet i omställningen behöver vi identifiera exempel och benämna att det är Nära vård vi arbetar för.

Om detta och mycket mer pratar jag med Lisbeth Löpare Johansson om i månadens podd. Ett samtal om förändring, om uthållighet och om att vara i förändring. Det är viktigt för nära vård och det är viktigt för den tid som vi lever i.

Vi känner sedan länge till att det behöver ske förändringar för att medarbetare ska vilja välja att arbeta i välfärden. Vi är många som behöver välja det för att kunna möta de demografiska förändringar som vi står inför. Det finns utmaningar inom flera områden – ett av dem är arbetsmiljön. Veckans debattartikel från Nationella vårdkompetensrådet lyfter flera punkter som är viktiga för att vi medarbetare ska vilja välja välfärd. Vi har alla olika drivkrafter för att söka oss till välfärden. För min egen del är drivkraften att göra skillnad och att göra nytta för andra.

För Fysioterapeuternas medlemmar är lön den viktigaste frågan och på andra plats kommer arbetsmiljön. Vi behöver en arbetsmiljö där vi själva kan påverka, där det ges utrymme och tid till eftertanke och reflektion, där vi hinner arbeta utifrån evidens och med patientsäkerhet i fokus. En god arbetsmiljö innefattar också att bli lyssnad på och att få uppskattning för det arbete man gör. Vi vill arbeta med det som vi är utbildade för och få utrymme och förutsättningar att verka på toppen av vår kompetens. Det är inte rimligt att den fysioterapeut som vidareutbildar sig, kanske blir specialist, kommer tillbaka till samma arbetsplats och får göra exakt samma sak som man tidigare gjorde. Här behöver våra chefer se vad bredare och djupare kompetens kan tillföra verksamheten. Om ett hållbart arbetsliv skriver jag också här.

Det behövs tydliga karriärvägar och kompetensstegar. Det är bra för chefen som ska planera för vilken kompetens som behövs, men det är också bra för medarbetaren som får en tydlig ram och struktur att förhålla sig till. Om medarbetare och chef gemensamt planerar för kompetensutveckling och karriär bidrar det till en bättre arbetsmiljö och att verksamheten får bättre förutsättningar att möta de behov som finns i befolkningen.

Arbetsmiljö kan vara svårt men det kan också vara lätt. Det finns modeller för att arbeta strukturerat med arbetsmiljö, tillsammans med skyddsombud och medarbetare. Och att arbeta tillsammans för en god arbetsmiljö lönar sig. För verksamheten, för medarbetaren och för välfärden.

Våra förutsättningar för god hälsa skiftar. Det kan bero på var du är född, vem som födde dig, hur länge du har gått i skolan, om du har en funktionsnedsättning, om det finns pengar på banken och många andra faktorer. Att arbeta för god hälsa för alla är viktigt, men i det arbetet behöver vi också se våra olikheter och våra olika förutsättningar. Det är bra med stora generella satsningar som når många, men ibland behövs också riktade satsningar för att nå de som kanske har sämst förutsättningar för god hälsa.

Fysioterapeuterna har under många år, tack vare statsbidrag från Socialstyrelsen, arbetat för att höja kunskapen om levnadsvanor och om hur hälso- och sjukvården kan sprida kunskap om det. Vi har arbetat tillsammans med många olika professions- och patientföreningar. Vi har arbetat brett för att skapa verktyg om hur vi som profession kan arbeta med levnadsvanor. Vi har arbetat smalare för att rikta oss mot specifika patientgrupper och till anhöriga. Delar av vårt material har översatts till olika språk, för att nå några av dem som inte har svenska som förstaspråk.

Under de senaste åren har vi tillsammans med Riksföreningen för Skolsköterskor och Dietisternas riksförbund tagit fram samtalsstöd för skolsköterskor riktat mot barn och unga. De finns tillgängliga här och kan användas av alla som i sitt arbete möter barn och unga. Det är bra med ett stöd som är tydligt och som ger den som ska leda samtalet möjlighet att anpassa till det barn eller den ungdom som man pratar med – för våra förutsättningar ser ju olika ut.

Vi är många som behöver bidra i arbetet för god hälsa och vi behöver ofta göra det tillsammans. Med våra olika kompetenser bidrar vi tillsammans till bättre förutsättningar för verklig förändring. Några exempel på hur vi kan arbeta mer tillsammans över professionsgränserna kan du få vid det seminarium som vi ordnar tillsammans med Svenska läkarsällskapet nästa vecka.

Fysioterapeuter kommer att fortsätta arbetet för god hälsa och för att vår vision om att alla ska kunna leva ett hälsosamt liv i rörelse. Det lönar sig för individen och för samhället.

För snart 18 månader sedan skrev jag om kriget i Ukraina och om hur ett krig påverkar oss som människor. Det vi såg i Ukraina ser vi nu också i Israel och Gaza. Vi ser människors lidande och vi ser deras tårar. Vi ser hur liv släcks och vi ser ovisshet om såväl nutid som framtid. Det är bilder som följer mig under dagen.

Det är en humanitär och medicinsk katastrof som pågår i Israel och Gaza. Hamas terrorattentat och den israeliska statens bombningar av Gaza har inneburit tusentals döda och skadade civila på båda sidor. Infrastruktur som skolor och sjukhus förstörs, vilket gör det omöjligt att ens försöka sig på något som liknar ett normalt liv.

FN-organ kräver humanitärt eldupphör i Gaza och villkorslöst frisläppande av gisslan. Vår världsorganisation World Physio har tillsammans med World Health Professions Alliance (en sammanslutning av flera yrkesförbund) uttalat sig kring den katastrof som pågår. Ett uttalande som vi som förbund givetvis också står bakom.

Uttalande från Michel Landry, ordförande World Physio

Vi står i solidaritet med de människor som drabbas på båda sidor och förespråkar en fredlig lösning, för att skydda de oskyldiga och mest utsatta och för att säkerställa vård och rehabilitering till alla offer. Hälso- och sjukvård måste fortsätta finnas och våra kollegor måste ges möjlighet att fortsätta sitt livsviktiga arbete. Det är viktigt nu och kommer att vara viktigt när konflikten är över – för de som överlever och för dem som är skadade.

Jag tänker på mina kollegor som just nu befinner sig i Israel och Gaza. De som är mitt i en av de värsta händelserna man kan tänka sig i sitt liv. De som fortsätter att göra sitt arbete trots flyglarm och oro. Det är svårt att koncentrera sig på något annat, och ändå så behöver vi samtidigt blicka framåt

Och det är kanske vårt ansvar. Att visa vårt stöd, att bidra med det vi kan och att vara där när kriget tar slut. Att bidra till ett samtalsklimat som inte är polariserat. Att våga markera när vi möter antisemitiska och islamofobiska uttryck. Det är inte enkelt men det är kanske vårt ansvar.