EU-valet närmar sig och våra röster behövs för ett EU som fortsätter att utvecklas. Valdeltagandet är relativt lågt men i Sverige ser vi en ökande trend och vid senaste valet hade vi ett valdeltagande på 55 procent. Bättre kan vi! Valdeltagandet är ganska jämt mellan könen men yngre har ett lägre deltagande, enligt SCB. Saco som centralorganisation arbetar för ett högre valdeltagande för att stärka demokratin, för en nyanserad och initierad debatt och för att stärka EU:s konkurrenskraft genom grön omställning.

EU-frågorna känns extra viktiga efter förra veckans möte inom ER World Physiotherapy, den europeiska delen av World Physiotherapy, som vi i Sverige ingår i. Vår europeiska region, såsom den ser ut nu, har funnit sedan slutet av 90-talet och är under ständig utveckling. Under de senaste åren har vi närmat oss EU genom att kansliet är placerat i Bryssel och att vi som organisation är delaktiga i flera EU-finansierade projekt. Genom EU-medel arbetar vi till exempel för ökad fysisk aktivitet för personer med cancer (UCanAct) och för att det i fysioterapeuters grundutbildning ska ingå kunskap om obesitas och metabolisk sjukdom (Prominence).

Det är stor skillnad mellan fysioterapeuters förutsättningar i Europa och i vår gemensamma organisation arbetar vi för en autonom profession, för god utbildning med hög nivå, och för möjlighet till fördjupad kunskap som specialist. Det är ett samarbete som gör skillnad och som är viktigt för oss som profession. Ett europeiskt samarbete för professionen, men också ett större europeiskt samarbete genom EU. Använd din möjlighet att påverka och använd din röst i EU-valet!  

Det ropas på nationell styrning eller nationell samordning inom många områden. Fysioterapeuterna arbetar för nationell samordning inom rehabilitering, habilitering och hjälpmedelsförsörjning. Andra lyfter behovet av nationell styrning genom riktlinjer, genom strategier och genom kunskapsstöd. Men varför ropar vi? Är det för att vi tror att staten skulle göra ett så mycket bättre jobb än regioner och kommuner? Är det för att vi vill ha makt centrerad till en myndighet, till riksdagen eller till regeringen?

Nja, det är kanske mer sannolikt att vi ropar för att vi vill uppmärksamma de ojämlikheter som finns i dagens system, där det inte är behovet som styr, utan kanske mer var du bor, vilken diagnos du har, vilket kön eller vilken ålder du har. Det finns många aspekter som påverkar vilken vård du får. En annan anledning att lyfta frågan är för att vissa områden som till exempel rehabilitering och habilitering gärna skjuts åt sidan när mycket fokus i stället läggs på det akuta omhändertagandet.

Vid årets Hjälpmedelsriksdag var nationell styrning på agendan, för att genom den kunna tillgodose en jämlik hjälpmedelsförsörjning. Idag ser utbudet olika ut över landet. Behovet bedöms olika och avgiften för hjälpmedel skiftar. Att flytta mellan kommuner kan innebära att du inte får ta med dina befintliga hjälpmedel utan att du behöver ansöka om nya. Och att bedömningen då kan bli en annan än i din gamla hemkommun. Det är inte rimligt och lägger ökad belastning på redan utsatta grupper. Det leder också till ökade kostnader och onödig resursanvändning. Här borde vi kunna göra bättre.

Politikerdebatt vid Hjälpmedelsriksdagen

De politiker som deltog vid Hjälpmedelsriksdagen var överens. De tycker att det behövs ökad nationell styrning för en jämlik hjälpmedelsförsörjning. Det är bra och det kommer vi inom Fysioterapeuterna att fortsätta arbeta för. Vi kommer också att fortsätta höja rösten för ett nationellt kunskapscentrum för rehabilitering och habilitering. Det vore ett steg på vägen för att visa att Sverige som land vill fokusera på frågorna och skulle bidra till ett tydligt ökat fokus.

Att drabbas av stroke är ett akut insjuknande som direkt påverkar såväl den drabbade som familjen runt omkring. I dag är det ungefär 100 000 svenskar som lever med sviterna efter stroke. Majoriteten av dem kan inte fullt ut återgå till det liv de hade före insjuknandet, visar uppföljning i Strokeregistret. För att minska funktionsnedsättning behövs ett snabbt omhändertagande i det akuta skedet och en god rehabilitering som påbörjas tidigt.

Förutsättningarna förbättras väsentligt om man får sin akuta vård vid en strokeenhet. Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid stroke så innebär en sammanhållen vård vid en strokeenhet minskade funktionsnedsättningar och dödlighet. Det är därför upprörande att läsa om de tydliga regionala skillnader som finns i strokerehabiliteringen i landet. Det skiftar mycket mellan tillgång till multidisciplinära stroketeam, där utskrivning och rehabilitering hanteras av specialiserad personal från yrkesgrupper som läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, dietister och psykologer. Vi vet också att det är stor skillnad på tillgång till rehabilitering i både det akuta och det kroniska förloppet. Vid strokeenheten är rehabiliteringen tidig och direkt. Därefter kan den ske i olika former, till exempel på sjukhus (i sluten vård eller i öppen vård inom dagrehabilitering), i hemmiljö eller inom primärvården. Var den fortsatta rehabiliteringen sker beror på patientens behov, förutsättningar och mål. Många personer som insjuknat i stroke kan också ha behov av återkommande rehabiliteringsinsatser under lång tid.

Det är dags att sätta rehabiliteringen i fokus för den som drabbas av stroke, men också för många som lever med kronisk sjukdom och som behöver återkommande rehabilitering för god livskvalitet och för hälsa. Jag hör från medlemmar om hur utskrivningarna går fort och att det är få som får den SIP (samordnad individuell plan) som de har rätt till. Detta ökar belastningen på kommunal hälso- och sjukvård liksom på primärvården som möter patienter med komplex problematik i ett tidigare skede – samtidigt som frustrerade kollegor inom slutenvården kämpar för att patienten ska få kvar på sjukhuset för att bli färdigbedömd och för att få en rimlig och planerad övergång till kommunen. Det är inte hållbart för medarbetarna och inte bra för patienterna. Här behöver vi kunna göra annorlunda med ett personcentrerat fokus som utgår från individens behov.

Idag är det inget konstigt att vi ses på Team eller Zoom. Det är inte heller något konstigt att erbjudas ett digitalt besök i stället för ett fysiskt, oavsett om det är fysioterapeut, psykolog eller annan vårdgivare som du ska besöka. Det är många, oavsett sektor, som ser fördelarna med de digitala besöken. Det finns också möjlighet att variera mellan mötesformer. Fysiskt när det behövs och digitalt när det går. Också patienter, som till exempel slipper boka sjuktransport, vänta i ett väntrum, resa längre tid än vad besöket tar, gå ifrån jobbet, oroa sig för smitta, ser stora fördelar med det digitala besöket. Det finns många exempel. Några av dem såg vi förra veckan när priser delades ut vid Vårdarenan

Samtidigt tänker jag på mannen på banken som med sin något daterade mobiltelefon försökte betala sin hyra, men då telefonen inte var av den smarta varianten gick det inte att ladda ner mobilt BankId. Jag tänker på några av de patienter som jag mött, där besöket hos fysioterapeuten och samtalen i väntrummet var det som gjorde deras vecka. Jag tänker också på den forskning som finns kring värdet av att vara i en grupp tillsammans med andra i en liknande situation. Kan vi uppnå detta med våra digitala möten? Ökar vi delaktighet? Minskar digitala möten utanförskap och ensamhet? Vi är många som bor i Sverige och vi har olika behov. Det kräver också olika lösningar och vi behöver ibland ställa oss frågan vilken lösning som är bäst i den aktuella situationen.

Det är många fysioterapeuter som drivs av att arbeta digitalt, som är innovativa och ser möjligheter. Det är bra och det behöver vi uppmärksamma. Det finns också fysioterapeuter som hellre vill vara i samma rum som patienten och som ser det fysiska mötet som överlägset. Det gäller att hitta en balans så att både patient och fysioterapeut känner att mötesformen främjar det man ska åstadkomma just vid det aktuella mötet. De system som vi arbetar inom behöver också funka tillsammans och inte innebära merarbete som beskrivs så väl i den här debattartikeln från Dagens Medicin. Det som beskrivs där gäller sannolikt inte bara för primärvården. Arbetet som just nu genomförs kring gemensam digital infrastruktur kommer att bli viktigt och man kan bara hoppas på vårdsystem som pratar med varandra och som bidrar till att skapa en jämlik vård med hög kvalitet, förbättrad patientsäkerhet och minskad administrationsbörda för hälso- och sjukvårdens medarbetare.

Nästa vecka gör bloggen uppehåll då jag har semester och planerar att vara mer analog än digital.

Vårdarenan är ett tillfälle för lärande och för utveckling. Föreläsningar från stora scenen, samtal kring runda bord och vid fikat mellan passen. Utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård diskuteras, men det ges också exempel på hur man i regioner och kommuner arbetat för att förändra. I år gick priset Årets Brobyggare till Digital cancerrehabilitering i Skåne. Digital cancerrehabilitering arbetar teambaserat, med vård och rehabilitering nära patienterna. MedTech4Healths pris gick till Mindmore, en digital tjänst vid kognitiv svikt och patienternas pris gick till Ella, en digital tjänst för fysioterapi för kvinnor före, under och efter graviditet, fick patienterna pris. Stort grattis till er alla och till era fina verksamheter!

Just det teambaserade förhållningssättet var en av de diskussioner som Fysioterapeuterna deltog i. Vi är många som ser fördelar med teamarbete. Som en mer effektiv vård där kunskapen om respektive professions kompetens ökas, ett ökat fokus på patienten och en ökad patientsäkerhet. Några hinder för ett teambaserat arbete är brist på tid och vår organisationskultur. Detta diskuterades vid ett rundabordssamtal som inleddes med en teoretisk genomgång av Malin Horngren och Ann-Sophie Cissé från Center för kliniskt interprofessionellt lärande och samarbete.

Vi deltog också i ett samtal med Läkarförbundet om förutsättningar för småskaligt företagande. Här berättade Maria Thorberg om hur det är att driva en fysioterapiklinik inom specialiserat vårdval i Stockholm. Hon beskriver goda förutsättningar att utveckla sin verksamhet, men också utmaningar som begränsar. Exempelvis en ersättningsnivå som inte räknats upp sedan 2018 och bristande möjligheter att samverka med andra vårdgivare. I samtalet lyftes också behovet av långsiktighet, ersättningsystem som fokuserar på kvalitet, anpassningar för mindre verksamheter och vårdval som är realistiska utifrån hur behovet ser ut. Flera av de punkterna har Fysioterapeuterna lyft i vårt remissvar till utredningen Förslag för att möjliggöra bättre tillgång till hälso- och sjukvård i hela landet genom främjande av etablering i glesbygd.

Enligt hälso- och sjukvårdsförordningen och patientlagen har man rätt till en fast vårdkontakt som ska tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet. Så har det varit i flera år men lagen efterlevs dåligt. Detta diskuterade vår vice ordförande Sara Barsjö på Vårdarenan tillsammans med representanter från SKR och flera andra fackförbund. I vår medlemsenkät kan vi se att fast vårdkontakt inte är en prioriterad aktivitet ute i verksamheterna. Det är få som har tid specifikt avsatt för detta trots många patienter att vara fast vårdkontakt för, innehållet i uppdraget finns inte beskrivet, och möjligheten att få en fast vårdkontakt verkar inte vara något man direkt skyltar med i verksamheterna. Detta kan bara bli bättre tänker vi.  

Tack för i år Vårdarenan!  

Det är inget nytt att ohälsosamma levnadsvanor medför kostnader för såväl samhälle som för individen. Enligt en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, så kan bristfälliga levnadsvanor årligen kosta samhället mellan 40 och 55 miljarder kronor. Det är höga siffror. Och enligt samma rapport så skulle förbättrade levnadsvanor kunna leda till produktionsvinster om 11,3 miljarder kronor samt medföra drygt 55 000 ytterligare levnadsår. Det skulle kunna innebära cirka 180 000 färre vårdtillfällen i specialiserad öppenvård eller slutenvård och cirka 1 300 000 färre primärvårdsbesök. Här finns pengar att spara och livskvalitet att vinna. Och ändå så är det idag bara några enstaka procent av hälso- och sjukvårdens budget som går till att förebygga sjukdom genom förändrade levnadsvanor. För att verkligen kunna förändra behöver vi alla se vår del av uppdraget. Vi har ett gemensamt ansvar. Det krävs ett tillsammans för att vi ska kunna göra skillnad här. Det krävs styrning och samordning från nationellt håll, regionala och kommunala beslut som stimulerar och syftar till fysisk aktivitet. Och det krävs medarbetare som går före och tar barn och unga med på resan.

Det är positivt med politiska beslut om satsningar för en ökad förskrivning av Fysisk aktivitet på recept (FaR), att det tillförs medel och att regionerna får ta ansvar för att göra detta bättre. FaR är både kostnadseffektivt och en evidensbaserad behandlingsmetod som kan bidra till hälsa i alla grupper. Men tillgången behöver bli jämlik över landet och oavsett person och förmåga. FaR kan skrivas ut av all legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. I många regioner är det vanligast att fysioterapeuten är den som förskriver. Det känns helt naturligt med tanke på vår kompetens och vårt uppdrag. Fysioterapeuter kan fysisk aktivitet, våra recept är anpassas utifrån individens behov och vi vet värdet av uppföljning och dialog. Vi har både kunskap och erfarenhet. Fysisk aktivitet är ett av fysioterapeutens många verktyg.

Det är också glädjande att ta del av arbetet som länsstyrelsen gör i Skåne med att tillgängliggöra naturupplevelser eller genom de olika delarna i projekt Sätt Skåne i rörelse. Här finns en tydlig målsättning att få fler barn och unga i rörelse. Här finns också aktiviteter och samverkan som gör att projektet gör skillnad. Ett annat positivt exempel är projektet Aktiva skoltransporter som gör det lättare att göra rätt och som bidrar till att fler barn cyklar eller går till skolan. Hälsofrämjande och förebyggande insatser är viktiga för vår framtid och för hur vi kommer att klara av de utmaningar som vi står inför. I det arbetet är vi många som är viktiga och behövs. Att satsa på hälsofrämjande och förebyggande insatser lönar sig för individen och för samhället.

För snart sex månader sedan skrev jag om kriget i Israel och Gaza och om hur ett krig påverkar oss som människor. Vi ser människors lidande och vi ser deras tårar. Vi ser hur liv släcks och vi ser ovisshet om såväl nutid som framtid. Det är bilder som följer oss och som berör.

Det är en humanitär och medicinsk katastrof som pågår i Israel och Gaza. Hamas terrorattentat och den israeliska statens bombningar av Gaza har inneburit tusentals döda och skadade civila på båda sidor. Infrastruktur som skolor och sjukhus förstörs, vilket gör det omöjligt att ens försöka sig på något som liknar ett normalt liv. FN-organ kräver humanitärt eldupphör i Gaza och villkorslöst frisläppande av gisslan.  

Fysioterapeuterna står bakom de uttalande som vår världsorganisation, World Physiotherapy, tillsammans med World Health Professions Alliance gjort kring den pågående katastrofen. Likt regeringen, FN:s generalförsamling, EU och israeliska och palestinska fackförbund i ITUC Asia-Pacific önskar vi se ett omedelbart eldupphör och en varaktig fred. Vi har nyligen skrivit under och ställt oss bakom det öppna brev som World Health Professions Alliance tagit fram gällande hälso- och sjukvårdspersonals möjligheter att fortsätta arbeta.  

Vi står i solidaritet med de människor som drabbas på båda sidor och förespråkar en fredlig lösning, för att skydda de oskyldiga och mest utsatta och för att säkerställa vård och rehabilitering till alla offer. Hälso- och sjukvård måste fortsätta finnas och våra kollegor måste ges möjlighet att fortsätta sitt livsviktiga arbete. Det är viktigt nu och kommer att vara viktigt när konflikten är över – för dem som överlever och för dem som är skadade.    

De flesta av regionerna och många kommuner brottas idag med underskott och det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Det gör det lätt att lockas till kortsiktiga beslut som skapar långsiktiga konsekvenser. Det är oroande att regioner idag varslar hälso- och sjukvårdspersonal. Det är oroande att tjänster dras in och att anställningsstopp råder. Det är också oroande att det är stopp för kompetensutveckling och fortbildning för vårdens medarbetare. Allt detta samtidigt som det länge pratats om bristen på medarbetare i nutid och framtid. Sacos framtidsrapport likväl som Socialstyrelsen uppger att det bland annat är brist på fysioterapeuter. Det är inte alltid enkelt att få ihop de olika bilder som uppmålas av hur vår verklighet ser ut.

Vi vet att det finns behov av vår fysioterapeutiska kompetens inom alla sektorer av hälso- och sjukvården. Vi vet att fysioterapeuter gör skillnad varje dag för hälsa och livskvalitet. Och vi vet att när kunskap används på bästa sätt så sparas pengar i andra änden av välfärden: färre kostsamma ingrepp behövs, lägre tryck på slutenvården, minskade sjukskrivningskostnader och framförallt: en ökad livskvalitet för befolkningen.

I oroliga tider är det klokt att som anställd vända sig till facket. Du som är medlem kan alltid vända dig till ditt lokala arbetsplatsombud eller till ditt skyddsombud. Vårt uppdrag i facket är att arbeta för att du ska känna dig trygg i din arbetssituation. Vi vill inte att en enda fysioterapeut ska behöva förlora jobbet. Vi vill inte att en redan ansträngd arbetsmiljö ska bli värre. Det kommer vi att arbeta för. Fysioterapeuterna erbjuder kompetensutveckling, gemenskap och trygghet för våra medlemmar. Du är alltid välkommen till oss som medlem och som förtroendevald.  

Jag minns tydligt när jag ramlade senast. Det var knappt ett år sedan och min stukade fot gör fortfarande ont ibland. Vi är många som faller varje år, men inte alla har samma tur som jag. Av oss som faller är de ca 70 000 personer som varje år skadas så illa av fallolyckor att de behöver läggas in på sjukhus. Ett fall kan ge allvarliga konsekvenser på den fysiska hälsan och till och med leda till dödsfall. Men själva rädslan för att falla kan också i onödan leda till minskad fysisk aktivitet och social isolering. Att fall drabbar människor i alla åldrar vet vi, men vi vet också att för äldre personer kan det finnas särskilda risker och att konsekvenserna blir större. Vi känner till kostnaderna för samhället och för individen. Därför är det inte rimligt att vi inte tar frågan om fall på större allvar. Om detta skriver vi i Dagens samhälle i veckan.

Vi vet också hur vi kan förebygga.

Fysisk träning med fokus på förbättrad balans är i dag den enda åtgärden som har vetenskapligt stöd för både minskad risk för fall och för minskad risk för frakturer vid fall. Det handlar alltså om att träna styrka och balans, enskilt eller i grupp. Det är också insatser som är allmänt bra för hälsan, inte bara för att undvika fall. Vi fysioterapeuter har den kunskap som krävs för att individanpassa träning för äldre personer med sviktande funktion eller smärta. Fysioterapeuter har också kunskap om hur man stödjer en person i den beteendeförändring det innebär att påbörja och genomföra träning. Övertygande forskning visar att fysisk aktivitet och träning på äldre dagar är avgörande för god hälsa och funktion. Det ökar också den äldres förutsättningar att vara självständig i dagliga aktiviteter. För att minska risken för fallolyckor och hindra utvecklingen av skörhet är det avgörande att träna styrka, balans och uthållighet. Och personer som redan är sköra kan få tillbaka reservkapacitet och muskelstyrka genom träning. För äldre personer som bor i särskilt boende krävs tvärprofessionella insatser för att motverka skörhet och för att minska risken för fall.

Att ge stöd för träning, anpassa miljön och kosten, samt att se över vilka läkemedel personen får, är viktiga insatser. Trots dessa tydliga vinster för såväl individ som samhälle så används inte fysioterapeuters och arbetsterapeuters kompetens i tillräcklig grad när det gäller fallförebyggande insatser. Vår kunskap behövs tidigt i processen för att förebygga fall, inte bara som en konsekvens av ett fall. För ett aktivt åldrande med god hälsa och livskvalitet behövs investeringar i fallförebyggande åtgärder. Det lönar sig för såväl individen som för samhället.

Det är brist på fysioterapeuter inom hälso- och sjukvården. Andelen sysselsatta har minskat under de senaste åren samtidigt som behovet spås öka. Det är orimligt med tanke på att de framtidsprognoser som presenteras visar att bristen på legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal kommer att kvarstå eller öka fram till 2035 i Sverige. I världen har gruppen vårdpersonal också minskat och WHO förutspår att om investeringar inte ökas inom utbildningssektorn kommer mängden vårdpersonal att minska ytterligare. Anledningen till att det råder brist beror sannolikt på en mångfald av faktorer, men sannolikt spelar lönesituation och bristande arbetsmiljö in.

Sacos framtidsrapport

Socialstyrelsen lyfter i sitt nationella planeringsstöd att yrkesutövning inom hälso- och sjukvården rör sig mot ökad specialisering. Vi utför idag fler och mer komplexa åtgärder inom de områden vi arbetar. Kunskapsområde och forskning går hela tiden framåt, vilket i sin tur innebär att kunskapskraven ökar hos personalen. Det är en utvecklingsinriktning som enligt Socialstyrelsen innebär att fler yrkesgrupper utvecklar specialiserade kunskaper inom olika vårdområden. Det blir därmed allt viktigare att hälso- och sjukvårdens organisationer blir bättre på att både rekrytera, utveckla och förvalta kvalificerad kunskap inom flera professioner. Därför är det så viktigt med en statligt finansierad specialistutbildning, för att kunna skala upp antalet examinerade för att möta efterfrågan. Specialisering är en viktig del i ett yrkes attraktivitet och något som bör värderas högre. Det är inte rimligt att vi som professionsförbund ska driva och utveckla fysioterapeuters specialistutbildning. Här behöver arbetsgivaren ta ett större och tydligare ansvar. Det behövs också en statlig reglering av specialisttjänster för att öka attraktionskraften liksom kunskap om yrket hos chefer och ledning.

Det är också intressant att man från Socialstyrelsen beskriver hur svårt det är att följa den sammantagna utvecklingen av vårdkonsumtionen, både vad gäller patientens hela vårdkedja och summerat för olika vård-, besöks- och kontaktformer. Främsta anledningen till detta är att statistiken främst är inriktad på åtgärder som utförs av läkare, medan åtgärder som utförs av till exempel fysioterapeuter inte ingår i de nationella statistikkällorna. Vi vet också sedan tidigare att statistiken brister när det gäller olika vårdformer och huvudmän. Bättre kan vi väl! För att få en mer sann och tydlig bild av all hälso- och sjukvård oavsett huvudman, vårdform eller vårdgivare, behöver fler uppgifter samlas in och efterfrågas för såväl olika yrkeskategorier som vårdformer. Förutom att det förbättrar våra möjligheter att analysera förändringar och behov ger det också förbättrade möjligheter att följa till exempel omställningen till nära vård.